Världens bästa låt på svenska scener igen. Inför sina Sverigespelningar i veckan berättar The Undertones allt om turnerande både förr och nu.
Inför millennieskiftet stod alla seriösa musiklyssnare inför avgörande livsfrågor som ”vilken låt är värdig att sammanfatta ett helt millennium och bli det sista som spelas innan ett nytt årtusende?”
För den här skribenten var det självklara svaret The Undertones debutsingel Teenage Kicks, som mycket väl kan vara inte bara den mest omedelbara urladdningen till poplåt utan sannolikt också den absolut bästa låt som någonsin givits ut.
Och tror du inte mig så kan du fråga den legendariske BBC-programledaren John Peel, som spelade singeln två gånger i rad när den släpptes 1978, och som har låtens första textrad ”Teenage dreams, so hard to beat” på sin gravsten.
Mycket har förändrats sedan det unga bandet från Derry på Nordirland spelade in singeln, men även om sångaren Feargal Sharkey numera ägnar sig åt helt andra saker än att sjunga fortsätter The Undertones turnera så mycket som de tycker är kul, och dessutom – visar det sig – spelar de in material för nya skivor.
Under den kommande veckan spelar The Undertones i Sverige, och Fokus Musik har träffat Damian O’Neill för att utreda allt om turnerande både förr och nu.
– Vi har varit ganska upptagna hela året. Vi har gjort sporadiska spelningar här och där. Vi gjorde många spelningar i Tyskland i maj, och även i Holland och några i Spanien. Sedan gjorde vi förstås många festivaler under sommaren och en hel del supportgig. Vi var förband till Sex Pistols ungefär fyra gånger, tror jag.
Känner ni Sex Pistols från förr?
– Nej. Eller, det är roligt att du frågar. Det var faktiskt en ganska olycklig incident. Vi hade aldrig träffat dem tidigare, men under The Undertones första riktiga turné efter första LP:n 1979 spelade vi i Guildford Civic Hall nere i södra England. På den tiden umgicks Paul Cook och Steve Jones med Jimmy Pursey från Sham 69. De pratade om att bilda en grupp tillsammans.
– För att göra en lång historia kort var de ganska berusade. Steve Jones definitivt. I slutet av vårt set invaderade de i princip scenen eftersom de ville göra en låt med oss. Vi hade artigt sagt nej före spelningen, men de accepterade inte ett nej. Det blev ganska kaotiskt. Skinheads hoppade upp på scenen, mikrofoner stals och vi fick springa till logen. Det var ganska obehagligt.
– Vi skrattar åt det nu, men det stod kanske 50 skinheads på scenen. De välte en ljusramp som missade Mickey, vår basist, med kanske en halv meter eller något sådant. Han kunde ha blivit dödad. Det var väldigt otäckt.
– Det var vår enda sammanstötning med två medlemmar ur Sex Pistols. Men många år senare har båda bett om ursäkt.
– Det var våldsamma tider. Jag flyttade till England 1981 eller 1982 och gick på mängder av konserter. Jag minns att jag ofta var rädd, det kändes alltid som om något kunde hända när som helst. Ett slagsmål precis framför en eller vad som helst.
Var det inte så i Derry när ni började?
– Nej, inte riktigt. Det fanns inte heller några stora konsertlokaler där. De flesta band, åtminstone populära band, spelade inte i Derry. Vi hade väldigt ont om bra musikställen. Så vi fick skapa vår egen underhållning.
– Men det fanns förstås ett hot om våld även på tidiga Undertones-spelningar. Vid ett tillfälle gjorde vi en stödspelning för Women’s Aid för att samla in pengar. Den var i en ganska stökig del av Derry där det hängde mycket unga killar. De fattade verkligen inte tycke för oss, särskilt inte vår sångare Feargal. Det blev bråk i lokalen medan vi spelade och någon kille blev rispad eller huggen med något vasst. Inte allvarligt, men det kunde ha blivit värre.
– En annan incident var mycket mer tragisk. Vi spelade i Dublin 1977 på någon slags punkfestival på Belfield, University College Dublin. En student blev faktiskt knivhuggen till döds på konserten. Det var fem band och det hände under det första bandet, jag kommer inte ihåg vad de hette. Det började ett slagsmål och den här killen, jag tror att han var 17, blev knivhuggen två gånger. Det var fruktansvärt.
Minns du de första spelningarna ni gjorde utanför Derry, när ni började spela på andra ställen?
– Dublin var faktiskt vår första spelning hemifrån. Vi var förband till The Radiators From Space, punkbandet från Dublin, och första gången var i april 1977 på en liten pub som hette The Baggot Inn. Sedan återvände vi i juni och gjorde två spelningar. En var på Moran’s Hotel, som hade någon slags konsertlokal i hotellet.
– Sedan, när vi skrev på för Sire Records 1978, kom vi för första gången över till England och var förband till The Rezillos. Den turnén kallade vi The Great Disaster Tour, av flera skäl. Vi var inte redo. Vi var väldigt dåligt rustade för det. Det gnälldes mycket från olika medlemmar om att man ville åka hem och att bandet borde splittras. Lyckligtvis gjorde vi bara sex spelningar med The Rezillos, och som tur var splittrades The Rezillos innan vi själva hann göra det.
Hur skulle du jämföra turnélivet då med turnélivet senare?
– Sedan vi återbildades är turnerandet mycket, mycket enklare och bekvämare. På den tiden var vi till exempel tvungna att dela hotellrum allihop. När man når en viss ålder vill man inte göra det längre. Och nu har vi råd att slippa.
– Vi kan också välja var vi vill spela. Om vi till exempel skulle spela någonstans och nästa spelning dagen därpå låg 60 mil bort så säger vi numera nej. På den tiden var man tvungen att göra det. Och det fanns knappt några lediga dagar.
Finns det något från den tiden som du faktiskt saknar och skulle vilja uppleva igen?
– Jag önskar att jag hade energin från då, hehe, och att jag slapp alla krämpor man har nu. Jag har problem med nacken efter att ha spelat en tung Gibson Les Paul i många år, en arbetsskada. Men nej, egentligen inte. På den tiden spelade vi förstås inför större publik, så det kan jag sakna. Men jag älskar att spela på klubbar också.
Hur involverade är ni i planeringen av en turné, som den i Sverige?
– Vi behöver inte jaga särskilt mycket längre. Vi är lyckligt lottade på det sättet. Vi har nått en position där människor kontaktar oss. Vår manager Barry Stewart får erbjudanden och gör en lista med datum och skickar mejl till oss och frågar hur vi vill göra. Sedan bestämmer vi tillsammans ja eller nej. Det är väldigt demokratiskt, om en enda person i bandet inte vill göra en spelning så gör vi det inte.
– Och om vi ändå ska åka hela vägen till Sverige kan vi lika gärna göra resan värd besväret och spela flera gig. Sverige är enkelt att säga ja till. Vi var hos er många gånger som unga, och senast för tre år sedan och gjorde fyra eller fem spelningar, och det var fantastiskt.
Hur långt i förväg börjar man planera en sådan turné?
– Minst ett år. Det tar åtminstone ett år att organisera allt, särskilt eftersom arrangörerna behöver tid för marknadsföring och biljettförsäljning.
När du själv förbereder dig inför en turné, har packningen förändrats efter att ha gjort det här i nästan 50 år? Finns det saker du tog med på den gamla tiden som du inte behöver längre?
– Bra fråga. Hm. Jag önskar nästan att jag kunde titta i min resväska från 1981. Förutom att necessären innehåller fler medicinska saker nu tror jag faktiskt inte att det är särskilt annorlunda. Man tar alltid med extra kläder till scenen. Det gör väl alla band. Men vi är inte särskilt klädmedvetna på scen, så vi behöver inte ta med tre eller fyra kostymer. Vi reser ganska lätt.
Hur förbereder du dig inför en turné? Gör du något särskilt, fysiskt? Mentalt? Musikaliskt?
– Inte direkt. Om vi inte har spelat på ett tag, säg fyra veckor, brukar jag gå igenom alla låtar själv hemma. Kanske en vecka före turnén börjar jag köra igenom dem varje dag. Mest för att få igång fingrarna igen, hålla dem rörliga och försäkra mig om att jag kommer ihåg allt.
– Vi bor inte alla i Derry längre, bara John och Mickey. Jag bor i London. Paul, vår sångare, bor i Dublin. Billy har precis flyttat till Skottland. Så vi är ganska utspridda och det är svårt att träffas.
– Men faktiskt var de flesta av oss i Derry förra veckan, eftersom vi skriver nya låtar. Vi gick igenom tre nya låtar som John har skrivit, och kommer faktiskt spela några nya låtar i Sverige också. De är riktigt bra.
Blir det ett nytt studioalbum av det?
– Tanken är nog först en EP med fyra låtar. Sedan en EP till och kanske en tredje. Till slut kan vi samla dem till ett album. Vi har åtta låtar just nu, tror jag. Våra låtar är ganska korta, som du vet, så kanske behöver vi skriva fem eller sex till.
Hur bestämmer ni vad som ska vara med på setlisten och vad som får lämnas utanför?
– Numera är vår basist Mickey Bradley vår setlist-general. Han har gjort setlistan ända sedan återföreningen. Men tydligen var det jag som gjorde setlistorna på den gamla tiden. Jag har gamla setlistor med min handstil, så det måste ha varit jag.
– Vi är oftast överens om klassikerna och favoriterna, låtarna man inte kan lämna åt sidan: Teenage Kicks, Family Entertainment, Male Model, Jump Boys från debutalbumet. Men vi brukar försöka kasta in något oväntat också. En eller två nya låtar, en cover eller någon gammal B-sida som vi inte har spelat tidigare, bara för att hålla det intressant.
Finns det låtar du personligen är trött på trots att ni måste spela dem?
– Nej. Jag älskar dem allihop, och det är inget som jag bara säger. Jag tycker verkligen om att spela dem, de gamla låtarna är tidlösa. Vi behövde faktiskt splittras och återbildas för att inse hur bra de är. Vi uppskattade dem inte tillräckligt då.
Hur föredrar du att resa när ni är ute på turné?
– Jag gillar inte att flyga, men det är vanligtvis nödvändigt och praktiskt. Personligen föredrar jag alltid Eurostar när vi gör spelningar i Europa, eftersom jag bor i London. I Sverige reser vi med buss eller van.
– Men jag, min fru och vår dotter Rosa kommer faktiskt att vara i Stockholm tre dagar före Göteborgsspelningen. Vi ska ha lite semester, så vi tar tåget till Göteborg.
När man sitter i en van med samma band som man har turnerat med till och från i nästan 50 år måste det finnas några irriterande vanor hos de andra som man bara har fått lära sig leva med.
– På den gamla tiden var det mest irriterande att Feargal Sharkey kedjerökte. Ingen annan av oss rökte, och det störde oss verkligen, även om ingen egentligen sa något. Så var det bara på den tiden. Numera kommer vi faktiskt väldigt bra överens. Vi pratar om allt möjligt skräp, och det finns inga stora irritationsmoment längre.
När ni kommer till en stad som Stockholm, vad kräver ni av boendet?
– Ett eget rum var, förstås, med dusch och egen toa. Utom i mitt fall, som kanske behöver ett familjerum. Att frukost ingår hjälper, särskilt eftersom Sverige är ett väldigt dyrt land, vilket du säkert kan intyga. Vi är inte rika och kan inte ställa krav på femstjärniga hotell. Jag tror att vi bor på flera Scandic-hotell den här gången, det är en rätt okej prisnivå.
Hur tillbringar ni dagarna när ni är på turné och inte förbereder spelningen?
– Mickey framför allt älskar att gå iväg på egen hand. Han är väldigt självständig. Han går upp väldigt tidigt, äter frukost och ger sig ut och utforskar staden. Jag gör samma sak, fast lite senare.
– Jag tycker mycket om att se staden jag befinner mig i, och om min fru är med gör vi det tillsammans. Vi kanske bokar en vandringstur eller något sådant. I så fall brukar vi ofta stanna en eller några extra dagar före eller efter spelningarna i ett land och ha lite semester. Det blir konstmuseer och sightseeing, saker som en stad är känd för. Förra gången i Stockholm gjorde vi misstaget att gå på Vikingamuseet. Det var nästan komiskt dåligt.
– Förr i tiden hann man nästan aldrig se städerna, särskilt när vi spelade i Europa. Man kom dit, soundcheckade, spelade, kanske gick till någon klubb efteråt, sedan hotell, upp nästa morgon och vidare. Om och om igen.
Hur förbereder ni er under själva gigdagen?
– Man vill inte äta för sent och sedan gå upp på scen med maten fortfarande i halsen. Helst äter vi tre eller fyra timmar före konserten.
– Sedan kommer man till lokalen kanske en eller en och en halv timme före. Om det är ett bra förband kommer man tidigare för att hinna se dem. Vi dricker inte särskilt mycket före en spelning längre. Förr, när jag var yngre, kunde jag ta några drinkar med kompisar före och sedan spela utan problem. Det kan jag inte längre, kanske en liten klunk vin, men annars väntar jag tills efteråt. Då har man så mycket adrenalin, och då hjälper några drinkar faktiskt till att få ner en på jorden igen.
– Det finns dryck på ridern, några flaskor vin och faktiskt en flaska whisky. Paul (McLoone, sångare sedan The Undertones återförening 1999, reds. anm.) gillar ibland några drinkar före spelningen, han är yngre, så hans kropp klarar det. Efteråt dricker man kanske det som finns på ridern eller går till en bar. Förr kunde man gå vidare till en klubb, men det blir inte så många klubbar nu när vi börjar bli äldre.
Har ni några ritualer tillsammans precis innan ni går på scen?
– Nej. Förr brukade vi göra någon slags gruppkram och driva med hela grejen. Det var sarkastiskt. Så nej, inga ritualer. Men vi blir nervösa, missförstå mig inte.
Fortfarande efter nästan 50 år?
– Herregud, ja. Jag blir det i alla fall. Varje spelning är annorlunda. Om vi har ett dåligt soundcheck, särskilt om jag själv inte känner mig bekväm med hur det låter, blir jag väldigt nervös före konserten.
Kan man känna energin i lokalen och publiken redan innan?
– Ibland. Om det är en lokal vi har spelat på tidigare och det har gått väldigt bra där gör det oss mer avslappnade. Det finns några sådana ställen vi har spelat på genom åren. På Sverigeturnén tror jag faktiskt att vi har spelat på tre av de fyra ställena tidigare. Men nervositeten minskar av att man vet att man har varit där förut och att det uppenbarligen gick bra eftersom de vill ha tillbaka oss.
Den här gången kommer ni tillsammans med Ruts DC.
– Ja. Jag tror faktiskt inte att Ruts DC har spelat i Sverige tidigare. Ni har något att se fram emot, de är ett fantastiskt band. Väldigt tajta. Särskilt Segs, basisten, tillsammans med Dave Ruffy på trummor. De är som punkens Sly & Robbie, och de är väldigt, väldigt fina människor.
Går The Undertones igenom en spelning tillsammans efteråt för att utvärdera?
– Ibland. Om det har varit en dålig spelning, vilket är väldigt ovanligt numera, kan det bli några ord om varför. Någon kanske själv har gjort några misstag och känner sig dålig över dem. Men man kommer över det ganska snabbt. Livet är för kort.
– En sak jag har lärt mig genom åren är att även när man själv tycker att en spelning var dålig märker publiken oftast inte det. Förr tog jag sådant mycket hårdare, det kunde förstöra hela kvällen. Jag var helt knäckt och gick och tänkte på det hela tiden. Men ta i trä, jag tror aldrig att jag har gjort fel i Teenage Kicks.
När du kommer hem från en turné, går du direkt tillbaka till vardagen?
– Det tar flera dagar att återhämta sig, särskilt efter en turné på en vecka eller tio dagar. Ju längre turné, desto längre återhämtning. I vår ålder tar det kanske fyra eller fem dagar.
– Hemma försöker man så snabbt som möjligt hitta tillbaka till normala rutiner. Jag försöker komma ikapp med sömnen eftersom man alltid sover för lite på turné, och man försöker äta ordentligt igen. Måltiderna blir helt oregelbundna när man turnerar.
Och hur lång tid tar det innan du börjar längta ut igen?
– För mig räcker ett par veckors vila. Jag är nästan alltid redo att jobba. Men vi är olika. Min bror John skulle nog säga ett par månader. Han är inte särskilt förtjust i själva resandet, även om han älskar att stå på scen.
——
Fyra spelningar hinner The Undertones med under sitt Sverigebesök den här gången, allihop i ett generöst paket med lika legendariska Ruts DC som förband.
22 september – Pustervik, Göteborg
24 september – Katalin, Uppsala
25 september – Kägelbanan, Stockholm
26 september – Arbis, Norrköping
