Terras fjärde fullängdsalbum heter Musik för alla, men så vid är förstås inte Göteborgskvartettens målgrupp. När vi äntligen träffas handlar det mycket mer om bandets inre gemenskap där vänskapen är viktigare än bandet, och om att göra musik som verkligen känns hos dem sjjälva.
Det har gått 19 år sedan den här skribentens första samtal med Karl Sundström, som sjunger och spelar gitarr i Terra. På den tiden var han en nyss gymnasiestudent och fortfarande tonårig frontfigur för Ram Dam Där också Mathias Ek var med, och undertecknad var verkligen inte ensam om att förutspå att den ljusnande framtid var deras.
– Sen blev den fan inte det, konstaterar Karl. Det var jag och Mathias som var med. Såhär i efterhand så ser jag det som att det var ett testprojekt. Vi var inte beredda på den uppmärksamheten vi fick. Det var väldigt mycket press på oss att leverera någonting fantastiskt. Och vi var kids och gick under i den pressen.
Rätt många band börjar i en sådan kompiskonstellation med när gymnasievänner, innan de konstaterar att den vänskapsrelationen inte håller för evigt.
– Man har också mycket märkliga dynamiker när man är kid, resonerar Karl, med dålig respekt för varandras integritet och person Det hängde kvar när vi hade blivit lite mer vuxna i Ram Di Dam. Man är så ängslig i den åldern och vi funderade på vad som var liksom rätt att göra hela tiden. Det blev ganska ickeintuitivt.
– Men också Terra bygger på en vänskapsrelation som sträcker sig längre tillbaka än själva bandet, och den existerar fortfarande, förklarar Mathias. Det hade nog varit jobbigt för oss att fortsätta spela musik i dag om vi skulle sluta vara vänner. Så vi får vara snälla mot varandra.
Hur mycket av bandet i dag är er sociala relation och vänskap?
– Idén med att hålla på med det på det här sättet är att kunna blanda nytta med nöje, säger Karl. Det är inte ett jobb för försörjningen på det sättet. Det är den stora lyxen att ha en sån här grej, att man får både och. Vi umgås jättenära och intensivt, och så gör vi också den här grejen tillsammans.
– Vi behöver ha koll på var alla är och hur vi mår, instämmer Terras basist Alex Jubell. För det behöver vi kunna vara autentiska med varandra. Annars blir det nog svårt att hålla ihop också. Vi värnar om det på ett aktivt sätt, och försöker att fånga upp när vi är för långt ifrån varandra.
Finns det en risk med det? Går det att förhålla sig enbart professionell när ni inte är överens om musiken, en turné, ett omslag eller något annat?
– Det skulle vara lättare att sluta spela musik med varandra och fortsätta vara vänner än tvärtom, menar Mathias. Vi försöker ha de här diskussionerna regelbundet. Vad vill vi? Är vi på väg åt samma håll? Vill vi samma sak? Man kan inte förutsätta att det alltid kommer att vara så. Någon gång kommer man till en punkt där någon vill göra något annat. Då hade det varit en stor sorg om man också blev ovänner över det.
– Vi är faktiskt väldigt noga med att hela tiden läsa av vad alla tycker och känner, instämmer Karl. Det betyder inte att vi alltid tycker samma, för det gör vi verkligen inte. Men vi är väldigt måna om varandras integritet i de här frågorna. Man tycker inte alltid samma om en mix eller ett skivomslag. Ibland får man brottas lite. Om man ska hitta någon framgångsfaktor bakom att det har blivit så bra för oss så tror jag att det är just det. Vi har lagt ganska mycket fokus på att vårda relationen. Musiken står i centrum och det finns naturliga konfliktytor där. Men vi har tagit det på ganska stort allvar från början och känner oss försiktigt fram när vi ska fatta stora beslut.
– Vi har mötts från väldigt olika ingångar i musiken, berättar bandets gitarrist Petter Lagerlöf. Det har aldrig varit något vi har bråkat om. Tvärtom har det varit något vi kunnat enas kring, att alla kommer med olika infallsvinklar och idéer.
– Den demokratiska processen tar lång tid ibland, nickar Alex. Men det får det vara värt.
Är det en demokratisk process som leder till konsensusbeslut? Eller fattar ni majoritetsbeslut och låter någon bli överkörd?
– Det är ingen polsk riksdag, skrattar Mathias. Om någon brinner mer för en viss fråga så kan man också låta den personen driva den. Om alla ska tycka om allt hela tiden blir det ganska svårt, ibland får man låta någon springa iväg med något.
– Det viktiga är dialogen, menar Alex. Beslut fattas sällan om någon verkligen motsätter sig något. Det handlar så ofta om tycke och smak, och det är väldigt subjektivt. Men det man får med sig av processen är att vi pratar mycket och länge. Man får höra alla argument och blir klokare tillsammans. Om man är villig att förstå att ens egna idéer inte alltid behöver vara rätt så kan man också landa i något som man själv aldrig hade kommit fram till på egen hand.
– Det har också varit en del av kärnvärdet i bandet, sammanfattar Karl. Det här har aldrig varit ett projekt som haft som avsikt att göra enorma framgångar, även om det har vuxit och blivit stort. Värnandet om det gemensamma, om kärnan, har nog ibland fått styra processen framåt. Man tänker sig gärna den galna konstnären som har en vision och måste driva igenom den till varje pris, men i de lägena tror jag att vi ofta har tagit ett steg tillbaka. Alla har gjort det. Man har tänkt: ”Okej, nu behöver det bli så här.” För att kärnan är så viktig att hålla intakt. Om den inte finns kvar så finns det egentligen ingenting. Det är inte intressant i någon annan konstellation. Allting utgår från oss fyra. Det tror jag att vi förstod ganska tidigt.
Hur tidigt? Var det så redan när ni bildades, Karl?
– Jag tror inte att vi var så insiktsfulla då. Men vi hade tagit med oss vissa saker – distraktionerna, bruset, en dålig manager och sådana grejer, det ville man inte göra om. När vi började var det inte en tid då den musik vi gjorde premierades. Vi förstod ganska snabbt att vi inte skulle få P3-hits och turnera land och rike runt. Då fick andra drivkrafter ta vid. Därför har det inte varit något svårt beslut att låta kärnan vara drivande. Det har fallit sig naturligt. Vi har träffats, spelat och skrivit musik utan att ha någon trestegsplan för att bli störst.
Har det funnits någon plan någonstans i processen, längre än att göra nästa skiva så bra som möjligt?
– Vi försöker mest ta oss igenom dagen, ler Mathias. Nu släpper vi musik själva, och det händer ingenting om inte vi gör det själva. Nu har vi spelat in skivan och den kommer om två veckor, och plötsligt har vi tid att tänka framåt och fundera på nästa steg. Men mycket får tas på uppstuds, och det gör det mer flexibelt och mindre stolpigt.
– Det lustfyllda arbetet med musik har varit kärnan hela tiden, säger Karl. Planen har egentligen varit att göra det här på ett sätt som känns roligt. Varje nedslag har handlat om att fråga sig: ”Hur kan vi göra det här kul?” Nu finns det en ganska stor liten apparat kring bandet som man måste hantera, men jag tror verkligen att det kommer därifrån.
Om vi talar om det nya albumet en stund. Jag föreställer mig att Petter Winberg är väsenskild från till exempel er tidigare producent Jari Haapalainen, utan att egentligen veta.
– Alla har sin egen stil och representerar sin egen epok på något sätt, förklarar Karl. Skivan med Jari gjorde vi utan att ens prata med honom i telefon en enda gång. Han satt i Aten eller Berlin, jag minns inte exakt, och hela skivan gjordes via mejl. Vi hade nära kontakt, men vi arbetade aldrig tillsammans i samma rum och spelade aldrig in tillsammans. Så vi kan inte säga att vi testat hans sätt att arbeta på det sätt som vi har gjort med Petter Winberg.
– Inför nya albumet hade vi långa diskussioner och det tog tid att hitta producent. Vi ville ha något nytt, med ny ingång och en ny energi. Samtidigt ville vi ha någon som kunde engagera sig orimligt mycket.
– Vi pratade om att vi ville hitta någon som verkligen kunde sätta sin prägel på skivan och materialet, minns Alex. Det finns något lustfyllt i att någon får oss att låta på ett sätt som vi inte har gjort tidigare. Annars kanske man ska fråga sig varför man ska ha en femte person med överhuvudtaget.
– Vi har utforskat det vi brukar kalla replokalsmusiken, fortsätter Karl. Det är nästan en ideologi för oss. Det finns något fantastiskt i det – man låter som man låter i en replokal. Det spelar ingen roll om man är U2 eller ett nytt rockband från Bollnäs, och det finns en charm i det. Men vi kände att vi ville vidga vyerna och sträcka oss bortom vår comfort zone lite grann.
Var det just att hitta något annorlunda som ni sökte? Inte ett specifikt sound eller ett specifikt arbetssätt, bara annorlunda?
– Platsen gav oss verkligen förutsättningarna att göra den här skivan på ett sätt som hade varit svårt under andra omständigheter, menar Mathias. Att vi kunde vara hos Petter och Amanda, bo där och gå upp helt i processen.
Skivan spelades in på den gård där Petter Winberg och Amanda Bergman bor och arbetar i Dalarna.
– Det handlade väldigt mycket om arbetssättet, förklarar Karl. Vi bodde hos dem och jobbade i princip hela dagarna, vi vaknade vid tio och körde till tolv eller ett på natten varje dag. Amanda stod och ropade att frukosten var klar. Galet, Sveriges bästa sångare lagade lunch till oss på dagarna, och på kvällarna åt vi med hela deras familj. De är otroliga människor och så otroligt inbjudande. Det är verkligen en väsentlig del av det man tar med sig från albumprocessen, att ha blivit insläppt i den miljön och fått vara en del av deras vardag.
Karl beskriver att Petter Winberg blev som besatt av att göra skivan.
– Han hade möjlighet att släppa allt och kasta sig in i det här tillsammans med oss. Det var precis en sådan person vi hade letat efter länge. Vi hade ganska många krav som behövde uppfyllas för att vi skulle hitta rätt person, och Petter checkade av alla de rutorna.
Fick han stränga instruktioner, för att ni verkligen visste vad ni ville?
– Det var nytt för honom att göra en sådan här platta, säger Karl. Att vi alla var ute på djupt vatten gjorde det kul. Vi fick lita på processen och åka med. Vi hade bestämt redan innan att om vi skulle jobba ihop behövde vi först bestämma oss och sedan bara köra, inte hålla på att ifrågasätta förutsättningarna längs vägen.
– Det blev som en liten bubbla där uppe, fortsätter Alex, och Petter höll oss verkligen oss i handen genom den processen. När man kommer från den kreativa sidan är det lätt att börja tveka och fundera på om man borde göra si eller så. Då är det väldigt skönt att ha någon som säger: ”Nej, det var bra som det var.” Vi har inte lagt på särskilt mycket, och det är häftigt när man tillåter sig att vila i att så här ska man göra. Det känns autentiskt.
– Vi brukar spela väldigt mycket tillsammans, alla samtidigt, när vi spelar in, berättar Mathias. Petter kommer från en ganska annorlunda musikalisk värld där det ofta är mycket mer sparsmakat. I vissa sammanhang kunde det nästan krocka lite. När han tyckte att det redan hände väldigt mycket försökte han hålla tillbaka oss lite. Det gjorde att vi började lyssna mer på varandra. Vi möttes någonstans i mitten.
– Samtidigt fick vi honom att släppa på en del också, invänder Karl. Att göra den här skivan var otroligt roligt. Det var inspirerande och en väldigt fin upplevelse att få vara där tillsammans. Oavsett vad som händer efteråt så är det den erfarenheten som är det viktigaste.
Giget som husband i SVT:s På spåret i vintras innebar att Terra tog sig an sina nyskrivna låtar på ett annorlunda sätt.
– Där lärde vi oss något viktigt, beskriver Alex. Plötsligt sitter man med ett antal låtar som måste bli klara. Man kan inte bara tröttna och överge något, vilket vi annars gärna gör. Vi satt med de där låtarna och nötte dem tills de blev någonting. Det spillde nog över på vårt eget låtskrivande också. Att man inte överger saker bara för att de känns svåra eller motiga, utan fortsätter att pusha dem. Nästan allt kan bli någonting om man ger det en ärlig chans. Vi lärde oss att det finns ett värde i att nöta på något och ge det tid.
– Det är också det som är bra med deadlines och tidspress, fortsätter Karl. Vi hade bestämt att vi skulle åka upp och spela in skivan, och då var vi tvungna att välja ut materialet och bestämma oss. Så vi bestämde vi oss för de här tio låtarna, trots att långt ifrån alla var färdiga. Vissa var inte ens färdiga melodimässigt. Det är en ganska tillfredsställande arbetsprocess, att bestämma sig och sedan följa det hela vägen i mål.
Karl beskriver stunder av tivel kring texter och lyrikens stämningar och teman, och nattliga sistaminutentagningar av nyskriven text. Det låter som en helt egen och individuell process intill den gemensamma musikaliska processen, och att den tar vid när resten av bandet är färdiga för dagen.
– Så är det ju, nickar Karl. Ofta kommer jag med själva idén till en låt. Då handlar den första delen av processen om att tillsammans försöka höra om det faktiskt finns någonting i den idén. Sedan kommer textprocessen. Den tar lång tid för mig och jag bryr mig väldigt mycket om den delen. Tyvärr lämnar jag den ofta till sist. Oftast finns det ett uppslag, en idé eller en tanke om vad låten handlar om. Men själva utförandet är en ganska stressig period för mig. Jag vet aldrig hur låten kommer att kännas när man kommer ut på andra sidan. Många gånger går låtarna sönder när jag försöker skriva texten. Jag tappar känslan för dem. Ibland händer motsatsen och man kommer ut på andra sidan och känner: ”Wow, det här blev verkligen en låt.”
– Det är en obehaglig process som jag aldrig riktigt lyckas få kontroll över. Därför är det egentligen lite vansinnigt att lägga all den tid och alla de pengarna på att spela in tio låtar och sedan hoppas att de ska komma ihop till slut. Det fanns många panikögonblick när man inte visste om det faktiskt skulle gå att få ihop.
Har ni samma gemensamma demokratiska förhållningssätt till varje del i en låt, så att alla har synpunkter både en basgång och en text?
– Absolut, säger Petter. Karl brukar ofta be om input när han har kommit en bit på vägen. Där kan vi ha långa diskussioner om vad en rad egentligen betyder.
– När någon kommer med en idé och någon annan börjar resonera vidare på den så märks det direkt, instämmer Mathias. Det uppstår en energi i rummet. När folk hakar i något känner man det. Om ingen riktigt gör det brukar det också märkas.
– Det är svårt att själv se vad som är vackert i det man gör, funderar Alex. Där kan vi hjälpa varandra. Man försöker vara öppen, men samtidigt skyddar man sig ofta bakom det man känner sig bekväm med. Om Karl frågar om något ny variant fungerar kan det ibland handla om att påminna honom om att det första alternativet faktiskt var det bästa.
– Jag vet egentligen inte vet vad texterna handlar om förrän vi har pratat om dem tillsammans, menar Karl. Det är först då jag själv hör idén på riktigt. Jag har väldigt svårt att arbeta ensam. Det är också en av fördelarna med att vi har byggt upp det här kring en ganska trygg och snäll kärna. Att studsa texter mot andra människor är väldigt utlämnande, men det kan jag verkligen göra här.
– Det finns saker i Karls texter som jag kan känna är bland det vackraste jag har hört, menar Alex. Men samtidigt kan jag märka på Karl att han inte alls är övertygad. Då handlar det bara om att vänta. Om jag, Mattias eller Petter hör något fantastiskt i en idé som Karl själv inte ser, så kan det kanske hjälpa honom att se den på ett nytt sätt.
– Vad andra människor kommer att tycka är så flyktigt att man inte kan förhålla sig till det, konstaterar Karl. Men vad vi tycker betyder något, att få se det genom era ögon.. Det är det som processen handlar om. Även om det är jag som skriver texterna känns det alltid som ett gemensamt arbete. Jag kan komma med sju A4-sidor av mer eller mindre kaos, läsa upp olika saker, och så kan vi tillsammans hitta det som faktiskt är bra och värt att bygga vidare på.
Vet du vad du vill säga med dina texter, Karl? Finns det en avsikt?
– Jag vill alltid någonting. När vi väljer ut vilka idéer som ska gå vidare till inspelning är det väldigt sällan en idé som inte har någon kärna. Det är en farlig väg att gå. Jag har många gånger börjat med en melodi som låter fantastisk. Men så fort man försöker sätta ord på den faller allt samman. Framför allt på den här skivan har jag varit noga med att det ska finnas en tydlig intention i idéerna vi väljer ut.
– Samtidigt måste man komma ihåg att man inte skriver en roman. Texten existerar inte i ett vakuum. Den behöver inte fungera på ett papper, den ska fungera i sin musikaliska kontext. Det är det som är speciellt med poplåtskrivande. Ibland tror jag att textförfattare hamnar i fällan att de tror att de skriver litteratur, men det gör man inte riktigt. Därför måste man också våga vara intuitiv. Jag tänker ibland på den där gamla historien med Bob Dylan när folk pressade honom på vad låtarna egentligen handlade om. Det kan kännas väldigt vanskligt. För ibland vet man faktiskt inte. Ibland handlar det bara om att något händer i en.
– Det låter nästan som hokus pokus, instämmer Alex, men vissa saker går faktiskt inte att förklara. Vi vet alla hur det känns att bli berörd av musik. Det finns saker som bara träffar en utan att man riktigt kan redogöra för varför.
– Om man har känt någonting starkt inför en textrad, en idé eller en låt, då räcker det egentligen, fortsätter Karl. Det behöver inte förklaras mer än så. Det är därför det här är så lurigt. Det är inte den som är bäst på svenska som skriver de bästa låttexterna. Om det vore så hade väl Horace Engdahl skrivit Sveriges bästa poptexter. Det svåra är att man själv också vill förstå varför man tycker att någonting fungerar. Varför känns den här raden bra? Där finns det en risk att man börjar analysera för mycket, och att man skriver sönder en låt i jakt på en tydligare förklaring. Jag gör de misstagen hela tiden och skriver sönder låtar.
Två texter – Glöm mitt namn och förstås titelspåret – på nya skivan känns meta och handlar om musikskapande och skrivandet.
– Det har nog blivit så för att jag ägnar så mycket tid åt det, tvekar Karl. När man gör någonting hela tiden börjar man också fundera över själva görandet. Glöm mitt namn handlar väl delvis om det där att man behöver hitta motivationen och lusten igen. Ibland blir man trött på sig själv, och känner sig slut.
Så det är om dig själv som du sjunger i båda de låtarna?
– Det är upp till den som lyssnar att avgöra, svarar Karl. Jag hoppas att man ska kunna höra det så om man vill, men jag tänker inte bara på mig själv. Musik för alla handlar snarare om en större idé. Vi har pratat mycket om att musik måste göras för ens egen skull om det ska fungera i längden.
– Jag såg en intervju med en ung artist i TV som fick frågan vad målet var. Han svarade ungefär att han skulle bli störst i världen och ta över allting. Och han är säkert fantastisk och kanske blir han störst i världen också. Men det känns som ett väldigt ohållbart sätt att tänka. Man måste hitta glädjen i själva arbetet. Vi gör inte musik för alla. För mig är Musik för alla kanske framför allt en påminnelse till oss själva att försöka låta rätt drivkrafter styra.
– Man måste börja med sig själv, instämmer Mattias. Eller med oss. Vi måste göra musik för oss själva i första hand.
– Skivan är egentligen det enda bestående i allt det här, menar Alex. När skivan väl är ute spelar det ingen roll hur stor karriären blev. Till slut sitter man ändå där med sig själv. Därför är det viktigt att påminna sig om vilken ynnest det är att få göra det här tillsammans. Processen blir också mycket snällare om man inte hela tiden fokuserar på vad det ska leda till. Det är när man börjar tänka för mycket på resultatet som pretentionerna smyger sig in och börjar störa. Jag tror att det är något man lär sig med tiden, man lär sig vad man faktiskt mår bra av.
– Framgång är så godtyckligt, nickar Karl. Det finns alltid en högre nivå att sträva efter. Någon större scen, fler lyssnare eller något nytt mål. Men nästan alla jag känner som ger ut musik upplever samma tomhet när arbetet är klart, när man förväntas njuta och skörda frukterna av det man gjort. Den där belöningen är väldigt flyktig. Om man ska hitta någon mening i att fortsätta göra pop- och rockmusik måste man nog hitta något djupare än det. Känslan av att få höra en ny mix som man älskar, eller känna att en låt plötsligt faller på plats – det är exakt samma känsla nu som när vi började.
– Många föreställer sig nog att det ska kännas mer och mer ju större man blir, fortsätter Mattias. Men det gör det inte. Om vi fortfarande håller på om tio år och är betydligt större än vi är idag kommer det fortfarande kännas ungefär likadant att släppa en singel eller ge ut en skiva.
Det låter som att Musik för alla nästan är ett manifest. Ett sätt att säga att om man försöker anpassa musiken för att passa alla kanske den till slut inte betyder särskilt mycket för någon.
– Det är nog den enda sanning man egentligen kan slå fast, bestämmer Alex.
– Och det är inte en genrespecifik sanning, fortsätter Karl..Det handlar inte om att indieband med elgitarrer gör sann musik medan någon annan gör något mindre äkta. Det handlar om hur det känns. Jag ser det som en påminnelse till oss själva, men kanske också som ett råd till andra. Man stöter ibland på musik eller projekt där man känner att någon försöker göra allting så brett och tillrättalagt som möjligt. Som om målet är att fånga in exakt alla. Det tror jag är en dålig idé om man vill göra riktigt bra musik.
Öppnar er musikaliska utveckling dörrar framåt för er? Att ni har upptäckt att det andra saker än de vanliga som ryms inom vad en Terra-låt kan vara?
– Absolut, säger Mattias. Petter uppmuntrade oss verkligen att bejaka de sidorna av oss själva. Det finns kanske en större bredd på den här skivan än tidigare, det får andra bedöma. Men det känns som att han har fångat aspekter av oss som vi inte varit lika benägna att utforska.
Oraklet är ert eget skivbolag. Hur kom det sig att ni valde att starta det?
– Det kändes som ett naturligt nästa steg, förklarar Mathias. Vi har alltid legat på indiebolag, men vi har successivt velat ta kontroll över fler delar av processen. Vi känner allt tydligare vad vi vill göra, och vi kan också mer om hur man faktiskt gör det.
– Vi har byggt upp en struktur kring bandet som innebär att vi gör väldigt mycket själva, fortsätter Karl. Vi är fyra personer som alla är involverade. Vi har en lokal i Göteborg där vi skriver, har möten och förvarar vårt lager. Alla har sina ansvarsområden. Det handlar om samma sak som vi har pratat om hela tiden. Kärnan – att vi tycker om att arbeta med musik. Först och främst vår egen, men kanske också andras längre fram. Det känns som en naturlig fortsättning.
– Det är kul att få bygga någonting från grunden som man faktiskt äger själv, ler Alex. Det är inte alls omöjligt att det kommer att släppas annan musik på Oraklet framöver också. Det ger oss möjlighet att utvecklas även på den sidan av musiklivet.
Ett av de band Terra utvecklat en nära relation till är Girl Scout. Förutom den gemensamma singeln Trappa till himlen de gjorde förra våren berättade Emma i bandet i Fokus Musik härom månaden varmt om sitt samarbete med Terra. Hon beskrev att hon ringer Karl när hon kör fast, och vice versa.
– Hela tiden, jublar Karl. Hon har blivit en väldigt god vän till oss alla, och kanske särskilt till mig. Vi är väldigt olika som låtskrivare, men problemen man brottas med är ofta exakt desamma. Jag har skickat många panikartade röstmemon till henne klockan ett på natten. ”Kan du testa den här melodin?” ”Kan du lyssna på det här?” Hon gör samma sak med mig.
– Hon har varit en stor hjälp under arbetet med den här skivan, och hon sjunger dessutom kör på Ljuset. Det känns fint att vi har kunnat hjälpa varandra. Särskilt med tanke på att indievärlden är märkligt dålig på samarbeten. Om man jämför med hiphop där allting bygger på samarbeten är det nästan komiskt. Det finns mycket poserande, mycket manér och ganska märkliga konkurrenssituationer som egentligen inte gynnar någon. Därför känns det extra fint att ha sådana vänner omkring sig. Människor som faktiskt förstår exakt vad man håller på med och som man kan ringa när man kör fast. Det är väldigt mycket värt.
