Anton Spetze är kaptenen på skeppet Drakenberg, som släpper sin nya intensiva gitarrindie-EP Den långa vägen hem idag. Han har tagit stora utvecklingssteg sedan tiden i Holograms, genom att välja att sjunga på svenska och att vara öppen och självutlämnande i sina texter och i sin intensivt otåliga indierock. När Anton Spetze slår sig ned för ett samtal med Fokus Musik är han redan på väg i helt andra musikaliska riktningar.
Ska vi börja med att försöka definiera genre? Drakenberg beskrivs som postpunk, men jag hör mer just manisk gitarrindie, med en akut intensitet.
– Det låter bra, tycker jag. Det där med postpunk är ett epitet som har hängt med oss sedan vi höll på med Holograms, och vi kände väl aldrig riktigt att vi spelade postpunk då heller. Någonstans har vi väl någon slags punkig inställning i grunden, det är larmigt och maniskt och det finns energi. Inte så fint i kanten, vi vill gärna ha en viss stökighet.
När du säger punkigt, betyder det att det som händer får plats att hända vad som än var planerat innan?
– Kanske mer när man var yngre. Nu har man nog ändå en ganska färdig idé från början som man försöker färdigställa. Men vi är verkligen öppna för vad som händer. Det är väl bara energin och uttrycket i grunden som är… Ja, vad fan man nu definierar som punk.
Det låter som att vägen till där Drakenberg befinner sig inte varit spikrak med en tydlig vision.
– Musiken har alltid varit en stark ledstjärna för mig, ända sedan jag började spela när jag var liten. Men vägen dit där vi är nu har inte direkt varit rak, det kan man inte säga. Det handlar om saker i det personliga livet och så.
– Att skriva på svenska var absolut inte självklart förut. Det var en ganska stor grej för mig att ta det beslutet. Det var den stora grejen med det här bandet, skulle jag säga. Språket, faktiskt. Jag kan göra lite olika genrer och har andra projekt, men mitt låtskrivande är detsamma i grunden. För att det ska vara olika saker måste man ha tydliga gränser, som att det är på svenska här. Det är en stor grej att ha som grund.
– Men den här EP:n är min vilja att utforska att göra riktiga jävla indie-bangers, och se vad det blir av det.
På EP:ns första låt, Att rida, skjuta rakt och tala sanning, finns en ökengitarr direkt ur en spaghettiwestern. Låter du saker från dina olika projekt färga in varandra?
– Det är omöjligt att inte låta saker färga in i varandra. Generellt är det svårt att fokusera på olika projekt samtidigt, för det är ju samma kreativa motor i grunden. Jag behöver ganska tydliga riktlinjer för olika projekt. I något projekt är det stråkar, akustiskt och på engelska, och mer Morricone-estetik, som jag gillar, men Drakenberg är indierock.
– Låttiteln är för övrigt ganska halvfult stulen och översatt från Entombed, förstås. Jag tvekade ganska länge om jag skulle använda den titeln, och stannade till slut i att det är roligt.
På vilket sätt skiljer det sig för dig att skriva på svenska jämfört med engelska?
– Det finns olika musikaliteter i olika språk, de är olika instrument. Men på svenska blir det extremt mycket ärligare och naknare, man kan inte gömma sig i språket.
– Den största grejen har väl varit att det, kanske ofrivilligt, har blivit väldigt självrannsakande att skriva på svenska. Det har blivit terapeutiskt, på ett sätt som jag verkligen inte hade tänkt att det skulle kunna bli innan. Det kommer fram grejer och sanningar, och det händer saker med en själv.
För dig är det mer självutlämnande, och den svenskspråkiga lyssnaren kommer dessutom mycket närmare än om du hade varit självutlämnande på engelska.
– Ja, absolut. Samtidigt ser jag inte självutlämnandet som någonting att sträva efter i sig. Jag har inte som grundtanke från början att ”nu ska jag vara självutlämnande och servera mitt hjärta på ett fat”. Det är inte en bra text bara för att den är självutlämnande, men nu blev det så och det var en intressant väg att följa. Själv gillar jag texter som är mer flytande och målande. Det är klart att man har en poetisk ambition någonstans, annars skulle man inte skriva texter.
I texterna kan jag hitta spår av postpunk ändå, med stora dramatiska fraser. ”Den yttersta dagen”, ”en manisk ritual” och ”söka nästa graal”.
– Jag försöker skriva så att det är intressant för mig på något sätt, och det blir vad det blir. Jag gillar väl dramatik helt enkelt. Jag gillar att det händer någonting.
Åtminstone två av låtarna är också rent textmässigt ganska meta. Solar Plexus handlar om låtens framväxt, och EP:ns titelspår Den långa vägen hem uppfattar jag handlar om Drakenberg, med rader som ”Sen 98 har det funnits ett skimmer kring Drakenberg”.
– Det har du nog rätt i, ja. Det är då jag flyttade från Södermalm som nioåring. Textraden Den långa vägen hem kom till mig och jag fick upp en idé om hur jag kunde forma en text kring den. När man har den där kontexten kan man bara tänka att här går det att fylla på med vad som helst. Det går väldigt lätt och är jäkligt kul.
– Det är nog den mest självutlämnande låten jag någonsin har skrivit. Det finns ingen symbolik, bara rakt berättande om saker som har hänt i mitt liv.
Finns det en gräns för det där? Finns det rader i en sådan text där du tänker: ”Kan jag verkligen berätta det här?”
– Ja, det gör det. Absolut. Den där gränsen balanserar jag på hela tiden. Man vill inte bli för explicit, man vill inte bli för tearjerkande. Man är alltid orolig: ”Håller jag mig på rätt sida av gränsen här nu? Blir det för blödigt, blir det för dramatiskt?”
Du har i andra sammanhang pratat om Broder Daniel som en tydlig influens. Den tycker jag hörs där, eller Håkans tidiga grejer om man skulle vilja.
– Ja. Det jag tycker att den låten nästan låter mest som är Bad Cash. Men det är där vi rör oss. Så är det bara.
I Aska finns ett Phil Spector-sound i trummor och tamburin, så där som Glasvegas lät i början.
– Du är inte den första som drar Glasvegas-referensen, det är intressant, någon gjorde det efter en av våra första spelningar också. Men jag har fan typ aldrig lyssnat på dem faktiskt. Men Phil Spector, absolut. Det är en sådan tydlig grej som man väldigt lätt kan göra för att dra det åt det hållet, med tamburinen och de stora trummorna.
I Den långa vägen hem associerar jag också till tidiga Reeperbahn. Är det något du har lyssnat på?
– Absolut. Det är ingen medveten referens, men det finns där i DNA:t på något sätt. Reeperbahn gillar jag. De var väldigt ojämna, men det finns guldkorn som är fantastiska. Jag tycker att det är roligt att Hundarna brinner, som de gjorde under namnet Nürnberg 47 i filmen G, är typ bättre än Reeperbahn.
I Drakenberg ingår också Andreas Lagerström och Axel Hultman på gitarrer, Max Hermin på trummor och Dag Landin på bas. Men hittills är bandet i hög utsträckning Anton Spetzes egen farkost. Han är nav och centralfigur, och styr både sound och vilka som ska ingå i bandet.
– Så är det ju. Det är verkligen mitt skepp, absolut, på det sättet att det är jag som håller kursen. Det är jag som har kommit med den grundläggande kreativa riktningen, det här är mitt projekt, min vision. Men jag skulle aldrig kunna göra det utan mina kära bandmedlemmar.
– Men nu är jag klar med min självrannsakan, den exorcismen är klar i och med den här EP:n. Och när jag nu har avverkat det börjar jag öppna upp lite mer. Andreas Lagerström, som också är med i Holograms, har en massa låtidéer, och det finns andra som har låtidéer. Jag kan ta ett litet steg tillbaka, och det är ganska skönt.
Finns det nya musikaliska riktningar som redan börjar utkristalliseras?
– Ja, det gör det. Mycket genom att Andreas kommer in mer kreativt, och jag har skrivit andra låtar som inte är samma euforiska indierock som på den här EP:n. Det kommer att vara lite mer… Att säga mörkare låter så jävla tråkigt. Fan, jag hittar inte riktigt beskrivningen, men mer… Fan, postpunk. Det är tråkigt att säga, men skitsamma.
