Under tio år skrev Will Schwartz inte en enda låt. Sedan insåg författaren och universitetsläraren från Queens att han saknade musiken. Som The Male Pattern är han nu tillbaka med I Was Shot in the Heart!, en tragikomisk sångcykel om skilsmässa, internettrollande, missbruk och en ganska osympatisk mans väg mot undergången. Fokus Musik har träffat honom för att tala om författande och intelligent låtskrivande i Warren Zevons och Randy Newmans tradition.
The Male Pattern heter Will Schwartz och är författare och universitetslärare från Queens i New York City. För ett decennium sedan kämpade han som musiker i Uncle och i Frog, men han fann varken sin publik eller sin tillfredsställelse utan la musiken på hyllan.
Efter att ha flyttat fokus till skönlitterärt skrivande och till universitetslärarjobb väcktes lusten till musikskapande igen genom några av de smartaste litterära låtskrivarna, sådana som Randy Newman och Warren Zevon, och efter tio års cold turkey från musiken är Will Schwartz tillbaka i musiken som The Male Pattern med albumet I Was Shot in the Heart!
Det är ett strålande singersongwriteralbum med en sammanhängande berättelse om en ganska sorglig figurs långsamma förfall genom skilsmässa, förlorat jobb, internettrollande och skev verklighetsuppfattning. Sångcykeln är lika gripande tragisk som underhållande, musikaliskt spännande och litterärt medryckande, och man kan ana att hans litterära utveckling är en bidragande faktor bakom The Male Patterns smarta musikaliska historieberättande.
Till stora delar är det helt och hållet Will Schwartz eget verk, men hans gamle bandkollega Daniel Bateman från Frog och andra vänner gästar för detaljer och för roller i de skits mellan låtarna som knyter ihop historien.
Via Zoom har Fokus Musik träffat Will Schwartz i hans skrivarrum i huset i Queens, och först behöver vi reda ut både varför han gav upp musiken för tio år sedan och vad som lockade honom tillbaka.
– Jag turnerade med ett band och spelade väldigt mycket musik i 20-årsåldern. Vi kämpade verkligen för att försöka få ut vår musik och gjorde vårt bästa. Men ärligt talat, i New York är det där med att vara ambitiös kring ett fullständigt donquixotiskt och dödfött projekt som att försöka spela musik … det är en av de dummaste saker man kan göra, det är idiotiskt. För de allra flesta kommer inget att hända.
– Desperationen kring det passade inte ihop med att bli äldre. Jag kunde inte se hur det skulle fungera i mitt liv, det började kännas ovärdigt. Jag ville ha något som passade bättre ihop med den jag hade blivit.
– Jag är lite av en litteraturnörd och hade alltid skrivit fiktion också. I USA är det så att om man studerar skrivande och är beredd att flytta någonstans som inte är New York, Los Angeles eller Chicago så kan man få hela utbildningen finansierad, genom att universitet ger dig ett stipendium med kanske lite undervisning i gengäld. Bara tanken på att få stöd för att skapa konst, och att avsluta det rockmusikkapitel av mitt liv där jag höll på att bränna ut mig! Så jag gick verkligen in i att skriva fiktion. Jag gick forskarutbildning, lärde mig undervisa och fick ett jobb på universitetet som undervisande lärare. Jag jobbade på en roman och publicerade en massa noveller.
– Men under hela tiden lyssnade jag på mängder av musik. Jag spelade alltid gitarr. Man kan väl säga att romaner och låtar är de två uttrycksformer som jag är besatt av. Så även om jag inte skrev en enda låt på tio år så tänkte jag på låtar hela tiden. På vad som gör dem bra och hur man skriver dem.
– Jag hade idéer till låtar, som The Television Watcher. I flera år hade jag tänkt att en dag ska jag skriva en låt om en kille som tittar på tv, och jag ska berätta hela hans livshistoria genom programmen han tittar på. Bara genom vad han tittar på och hur han känner inför det får man veta allt man behöver om hans ensamhet och hans längtan.
– Sedan klickade något. Kanske var det när jag fick barn. Kanske var det när jag fick ett stabilt jobb som jag verkligen älskade och livet började falla på plats. Då förstod jag att jag inte behöver något av den där kampen för att slå igenom från när jag var ung, men jag behöver göra låtar. Jag behöver bara skapa konst. Jag borde göra det här oavsett vad. Hur fan har jag tänkt?
– Jag slutade oroa mig för hur jag skulle uppfattas. Och så satte jag mig en dag och skrev den där låten om att titta på tv. Den blev riktigt bra. Jag blev väldigt nöjd med den. Jag fick mig själv att skratta. Jag skickade den till några vänner vars omdömen jag värderar högt och de skrattade. Bara att få mina kompisar att skratta. Och då tänkte jag – hur fan har jag slösat min tid genom att inte göra det här? Det här är ju fantastiskt.
– Dessutom har jag små barn. När man arbetar på en roman måste man sätta sig i ett par timmar, komma in i zonen, hålla reda på detaljer, redigera och komma väldigt nära texten. En låt kan man jobba på medan man tittar på sitt barn på lekplatsen. Man kan plocka fram anteckningsappen och jobba med några rader. Det passade min livsstil.
– Det var det. Jag var tillbaka. Och ganska omedelbart insåg jag att konst ska vara kul. Man ska göra den för sina vänner. Får man lyssnare är det fantastiskt, och får man inte det så spelar det ingen större roll. Det förändrar inte det grundläggande.
Så The Television Watcher hade utvecklats under ett par år i ditt huvud innan du faktiskt skrev den?
– Ja, jag hade gått och låtit den puttra ett par år. Jag visste att jag ville skriva en vers om Law & Order. Steve McQueen-delen fanns inte där från början. Den kom mer ur rimstrukturen, men det blev bra.
Hur var det att återvända till låtskrivandet? Var det trögt, eller var det som att öppna en dammlucka?
– Ja, faktiskt lite som en dammlucka. Det har varit en väldigt bra period sedan dess. Jag har skrivit allt material till även nästa album. Jag har aldrig skrivit låtar i det här tempot tidigare.
– Jag har också förändrat mitt sätt att se på skrivandet. Jag brukade verkligen beundra Leonard Cohen-metoden att slita med en låt och tio år senare fortfarande redigera en liten rad och göra den perfekt. Men nu är jag mycket mindre ömtålig kring det. Jag vill göra klart låten. Jag vill göra den rolig. Jag vill göra den sorglig. Jag vill få den att fungera. Sedan vill jag gå vidare.
– Ganska direkt efter den första låten tänkte jag att det skulle vara kul att skriva en låt om ett högerarsle som är online hela tiden. En som uppfattar sig själv som en tvättäkta veteran eftersom han bråkar med liberaler på nätet, en som tycker att han har varit med om mycket och tycker väldigt synd om sig själv. Den typen fanns redan färdigbakad. Det är en verklig typ av människa. Jag ville skriva en låt om den typen av människa, och därifrån började hela historien falla på plats.
Så albumets sammanhängande berättelse fanns inte från början?
– Inte alls. Jag visste inte att jag skulle göra det här. Jag skrev bara låtarna och sedan tänkte jag att de två fungerade bra tillsammans, även om The Television Watcher mer handlade om mig själv, om mitt eget tv-tittande och min känsla av att slösa bort tid som tv-junkie. Men jag insåg att de där sakerna ändå passade ihop och började utveckla historien därifrån.
Var det någonting som du behövde pressa in i historien för att få den att fungera?
– Utan tvekan. Jag skrev de där två låtarna och sedan skrev jag Charlie, the Robbery. Jag visste att han behövde dö i en matbutik, genom självmord via polis. Det måste vara slutet. Då insåg jag att det faktiskt fanns ett sammanhang.
– För att det skulle fungera behövde jag en låt där han förlorar jobbet och blir beroende av droger, och en låt där han begår brottet före sin död. Där något händer psykologiskt så att han bearbetar skuld.
– De två låtarna, Mr. Good Time och den precis före slutet, som jag inte kommer på namnet på just nu, skrevs på det sättet. Det var ovanligt för mig eftersom det kändes lite oorganiskt. Jag har alltid tänkt att en låt kommer från någon mystisk plats, utan att man vet vart man är på väg. Men nu har jag insett att om jag behöver skriva en specifik låt kan jag göra det. Det är en annan sorts skrivande.
Det är mer som att vara författare, eller hur? För som författare vill man bygga en komplett berättelse och måste få olika delar att passa in.
– Hundra procent. Det känns som den sortens arbete. Man ser att något är strukturellt nödvändigt och skriver det. Det betyder inte att det inte kan vara roligt.
Minns du hur du skrev låtar innan du la ned för tio år sedan? Närmar du dig skrivandet på ett annat sätt nu?
– Det är definitivt mycket enklare och mycket mindre mystifierat. Jag brukade tro att skapandet måste komma från en mystisk plats. Att det behövde finnas något outsägligt i det jag skapade, någonting jag inte kunde beskriva eller förstå. Om jag kunde förstå det var det för enkelt, eller för mycket inom mitt grepp, och då fanns ingen anledning att det skulle vara konst.
– Jag hade en regelbok för mig själv när jag skrev – inga ögon, inga leenden, inga träd, ingen sol. I princip tog jag bort alla schabloner i låtskrivandet, för att tvinga fram ord som var mer spännande och detaljer som var mer intressanta.
Din egen dogm.
– Min egen lilla dogm, ja. Den har jag inte längre. Jag har fortfarande samma sensibilitet, jag skriver hellre om frysta köttbullar i en matbutik än om ett landskap. Men jag har inga regler längre. Jag är inte så vördnadsfull inför det. Det behöver inte komma från någon mystisk plats.
– Min måttstock när jag skapar är: kommer det här att få mina vänner att skratta? Kommer det att få mina vänner att gråta? Om det kan göra båda tycker jag att det är en riktigt bra låt. Finns det tragedi här? Finns det komik? Kan de existera på samma plats? Det är det jag vill skapa.
Apropå de frysta köttbullarna – en av sakerna med I Was Shot in the Heart! är detaljerna. Vi får veta exakt vilka filmer som går på tv, vilken radiokanal som spelar i bilen och exakt vilken matbutik huvudpersonen besöker. Fanns den detaljrikedomen i ditt låtskrivande redan tidigare, eller kommer det från ditt författarskap?
– Jag har alltid haft en dragning till detaljer. Jag gillar roliga detaljer. Jag tycker att detaljer är det som ger liv åt en berättelse eller fiktion – jag vill nästan göra det perverst detaljrikt. Jag vill pressa det längre än vad en låt egentligen borde gå.
– Låtar brukar kännas impressionistiska. De ger en känsla, ett intryck, en stämning. Jag har alltid velat få dem att slingra sig in på platser där de egentligen inte borde vara och beskriva saker som är hyperspecifika, hypervardagliga, hyperverkliga. Jag gillar den dissonansen. En låt som låter söt eller känslosam men som samtidigt har realismens grusighet, och beskriver saker som låtar egentligen inte borde beskriva.
Nu blir jag väldigt nyfiken på att läsa din fiktion också.
– Mina noveller publicerades i små akademiska tidskrifter som ingen läser. Men de var bra för min karriär och för undervisningen. Sedan skrev jag en roman under forskarutbildningen som jag aldrig gjorde något med. Jag lade den i en låda, jag tyckte inte särskilt mycket om den. Nu arbetar jag på en annan. Man skulle kunna kalla den en kritik av kapitalistisk teknokrati.
Det ser jag fram emot att läsa. Om vi jämför de här delarna av ditt liv – i tio år var du författare, och nu är du också singer-songwriter. Hur ser balansen mellan de två ut nu, 50–50?
– Ja, ungefär. Jag är verkligen peppad på att arbeta med mina projekt, oavsett om det är romanen eller nästa skiva. Jag lägger ungefär lika mycket kraft, tid och energi på båda. Det finns förstås mycket överlappning i vad de plockar fram ur mig. Så de känns inte som att de konkurrerar, även om de förstås konkurrerar om tiden. Själsligt existerar de väldigt fint sida vid sida.
Händer det att du börjar skriva en låt och sedan inser att det här passar bättre som fiktion, eller tvärtom?
– Nej, egentligen inte. Ibland skriver jag ner något i anteckningsboken och tänker att det här är roligt, vasst eller sticker ut, utan att veta vad det ska bli. Det kanske hamnar i en låt, kanske i en berättelse, kanske ingenstans. Det är som ett litet frö man planterar och kan plocka upp senare. Men för det mesta är de ganska separata.
– Jag har också upptäckt att jag i min fiktion föredrar ett mer resonerande, idéromanaktigt skrivande. Jag läser mycket teori, vänsterteori, politiskt skrivande och historia. Den mer akademiska typen av material hittar in i mina romaner. Det kommer in i låtskrivandet också, men på ett annat sätt. Så det är olika modus.
På albumet finns det skits, som ett långt telefonsvararmeddelande, som tar oss vidare i handlingen.
– Jag tänkte på New York-hiphop från 90-talet som jag växte upp med. De hade alltid skits på skivorna. Det fanns något så roligt, lekfullt och kul i det. De tog inte sig själva på för stort allvar, samtidigt som de gjorde väldigt seriös konst. Det älskar jag, och jag vet inte varför man inte har gjort mer av det på rockalbum.
Med de inslagen skulle albumets historia kunna översättas till manus för teater eller till och med film.
– Det var det första jag tänkte på: jag skulle verkligen vilja göra en filmad version som följer musiken, en musikvideo för hela albumet. Det hade varit riktigt coolt. Men jag har inte kompetensen. Jag har inte verktygen. Någon annan måste vilja göra det.
Att du släpper singlar från albumet är kanske lite märkligt eftersom det i allt väsentligt är en sammanhängande historia över albumet.
– Jag ville definitivt att varje låt skulle stå på egna ben. Jag vill inte att någon låt ska vara beroende av någon annan. Så i den meningen är det helt okej för mig, även om jag idealt önskar att det ska lyssnas på som ett album.
– Men man kan inte kontrollera hur människor interagerar med det, och om någon bara hittar en enda vers eller en enda rad som verkligen träffar dem skulle jag vara nöjd.
– Världen känns väldigt fragmenterad. Det är omöjligt att veta hur ens människor nära oss ser på världen, ännu mindre främlingar. Men min känsla är att folk inte bara hoppar in i okända album och lyssnar väldigt noga. Så om jag kan locka in dem med en eller två singlar …
Huvudpersonen i historien är väldigt osympatisk på många sätt. Ändå känner man empati för honom.
– Jag vill definitivt inte ha något slags moraliskt argument i det jag gör. Jag är inte så intresserad av att bedöma rätt och fel beteende. Jag är inte ens särskilt intresserad av om en karaktär är sympatisk, jag vill mycket hellre att en karaktär ska vara intressant.
– Men det stämmer att min kille utåt sett är motbjudande. Men låtskrivande är ett naturligt känslomässigt och uttrycksfullt medium. Åtminstone transporteras jag in i en specifik känsla och stämning, och om den stämningen känns falsk, ofullständig eller inte verkligen genomlevd fungerar inte låten.
– Så varje låt behövde fungera på två nivåer. Dels behövde den förmedla att det verkligen är så den här personen känner, med verkliga och giltiga känslor. Samtidigt gör jag narr av honom – det finns en annan röst som skrattar åt den här killen. Och båda sakerna måste ske samtidigt.
– Det är det som gör låtskrivande så perfekt för dramatisk ironi. Randy Newman är ett väldigt bra exempel. I hans låtar finns den där torra författarrösten – titta på den här fåniga killen, det är roligt. Men den hamnar ändå i bakgrunden när man träffas av karaktärens känslor. Jag gillar den dynamiken.
– There Are Angels handlar till exempel om en kille som går igenom en skilsmässa. Han är en loser och en ganska löjlig person, men han saknar sin fru och det är sorgligt. Minnet måste kännas verkligt och levande. Sorgen måste vara hans och vara verklig.
– I verkliga livet är det ganska sällan som våra mest allvarliga känslor, vår sorg eller de starkaste stunderna i våra liv ackompanjeras av den dramatik och värdighet vi skulle önska. Vi är alla ganska löjliga. I stället för att stå på en stormig strand och blicka ut över klippor och vågor som slår in så sitter vi på Applebee’s eller McDonald’s, eller står i en skitig matbutik. Det är livet vi lever.
Det är en konst att förmedla de dubbla dimensionerna, och Randy Newman är en av mästarna. Du har också nämnt Terry Allen, och jag skulle vilja lägga till Warren Zevon.
– Absolut. Jag är besatt av honom. Han är en av de största. Newman, Allen och Zevon – det är definitivt de tre främsta i det jag själv håller på med. David Berman från Silver Jews har också alltid varit en av mina favoriter, jag har varit besatt av hans musik sedan jag var ung.
– En tv-serie som gör samma sak väldigt bra är The Sopranos. Där är karaktärerna både föremål för förlöjligande och samtidigt centrum för ett väldigt allvarligt känslodrama. Jag älskar den spänningen.
– När det gäller fiktion vet jag inte riktigt. Dostojevskij är väldigt bra på den här typen av absurda, clownaktiga karaktärer som man kan skratta åt. De blir roliga just för att deras känslor är så intensiva och för att de är så totalt engagerade i dem. Det är nästan en trop i rysk litteratur som jag verkligen älskar. Typ dåren som dyker upp på festen och tar sig själv alldeles för seriöst.
Är Dostojevskij lika viktig i ditt låtskrivande som Randy Newman?
– Nej, jag korsar nog inte de trådarna särskilt mycket. Allt jag älskar hänger förstås ihop genom mig och min smak, men jag korsar nog inte de trådarna särskilt mycket. Men visst skulle jag kunna göra ett väldigt tråkigt case av att jämföra Randy Newman med Dostojevskij eller Thomas Mann. Då hade det stigit mig åt huvudet.
– Men sanningen är att när jag skriver låtar tänker jag på grepp som en låtskrivare som Terry Allen gjorde på Lubbock (On Everything) eller Juarez. De skivorna i synnerhet tänkte jag på när jag gjorde den här. Jag lyssnade mycket på dem medan jag skrev och producerade albumet.
Och nu då. Kommer du att framföra hela sångcykeln från början till slut även live?
– Jag kommer nog spela en eller två spelningar. Det är ungefär det. Det är inte vad jag gillar mest att göra, men jag kan nog bygga upp pepp för det för åtminstone två gig. Men du vet, min fru är gravid och vi ska få vårt tredje barn, och så börjar min termin som undervisande lärare också. Och ovanpå det har jag min kommande roman på gång, och dessutom ett allvarligt och handikappande tv-beroende som måste vårdas. Så jag har ganska fullt upp.
– Men jag har redan hela nästa album nästan färdiginspelat. Jag kallar det Some Guys, som en lek med Rolling Stones Some Girls. Det är mer karaktärsdrivet, men i större utsträckning är varje låt en fristående berättelse.
The Male Patterns debutalbum I Was Shot in the Heart! (Barely Out) finns att streama på de vanliga platserna.
