Nicole Sabouné växte upp utan att känna till sin libanesiska bakgrund. Hennes pappa talade aldrig om sitt ursprung, och fortfarande är det svårt att få honom att berätta. På nya albumet ANA أنا försöker hon förstå både honom och den del av sig själv som hon länge saknat. Resan har fört henne till Libanon, till ett språk hon aldrig fick lära sig och till musikaliska traditioner som hon nu försiktigt närmar sig. Men hennes egen musik är fortfarande djupt förankrad i den postpunk hon vuxit upp med.
Temat för Nicole Sabounés album ANA أنا är inte Libanon, även om landet är bottenplattan i nästan alla skivans texter. Temat är Nicole Sabounés identitet; var hon kommer ifrån, vem hon är och vart hon är på väg. Ana är arabiska och betyder ”jag”, och där är hela essensen på en skiva som är mer självanalytisk än något Nicole Sabouné gjort tidigare. Där finns en underliggande sorg över att hon inte har haft tillgång till en väsentlig del av sin bakgrund, och kanske över att i det ha missat ett språk som hade utgjort en del av hennes identitet och hennes förutsättningar att förstå sig själv, sin familj och sin bakgrund.
För även om skivans alla titlar är skrivna på både engelska och arabiska, och arabiskan finns med i någon mån i skivans alla texter, är hennes pappas förstaspråk inget Nicole Sabouné utvecklat under sin uppväxt. Tvärtom.
– Min pappa har vägrat prata arabiska. Jag visste inte att jag var libanes förrän jag var typ tonåring. Jag trodde jag var halvfransk jättelänge. Jag är så arg på min pappa för att han inte lärde mig varken flytande franska eller arabiska.
– Jag började luska i det här när jag gick in i mina twenties, för att jag blev så intresserad av mitt ursprung. Men med en enorm försiktighet, som jag utmanar hela tiden och särskilt med den här skivan. Dels i relation till min pappa, men också relationen till mitt ursprung, som jag fick skämmas över så himla länge och som jag nu känner mig så jävla stolt över. Att jag är libanes.
– Det är en livsmission jag har att lära mig arabiska. Jag har ju börjat försöka lära mig att läsa orden och jag har kommit en bit på vägen. Jag känner att det är lättare för mig att förstå tecknen och kunna läsa ut orden, även fast jag inte fattar vad de betyder än. Så kanske jag i alla fall kan få en förståelse för hur det ska sägas och hur det ska skrivas. Jag har försökt läsa mycket och fått en massa målarböcker av mina arabisktalande kompisar, både från Syrien och Libanon, och en massa barnböcker. Du vet, när man ska sitta och skriva alfabetet. Man måste börja om.
När Nicole Sabouné närmade sig sin pappa för att förstå mer om den delen av sin bakgrund valde han fortfarande att passa.
– Han och jag har liksom aldrig pratat om det, och när jag började närma mig det och började ställa frågor så var han ju, och är fortfarande, väldigt tyst. Man känner direkt att han tycker det är onödigt att jag håller på. När jag åkte till Libanon för första gången 2024, under en lugnare period i landet, var pappa inte glad. Men i Beirut har jag min gudfar Jacques, som är före detta miljö- och försvarsminister i Libanon, och min faster Hadia, som jag aldrig hade träffat men som jag hade börjat prata väldigt mycket med.
– Jag frågar ju mig själv så klart varför det tog mig så många år att åka. Men jag har aldrig känt den där stoltheten över mitt arv hemifrån, och jag har alltid känt mig lite som en bluff för att jag inte kan språket. Vad får jag göra? Vad får jag inte ta mig an? Vad får jag säga? Vilka instrument får jag använda på den här skivan utan att känna att jag trampar någon på tårna?
– Nu när jag väl åkte dit och fick förankra mig i marken och träffa min familj för första gången så hände någonting. Jag mötte min farbror, en person som ser ut som min pappa, med samma kroppsspråk och samma humor. Det var så absurt. Och min faster, som jag kom väldigt nära under resan. Det är samma med min gudfar, som jag är väldigt, väldigt nära. Vi pratar varje dag. Jag fick vänner där, och det har blivit hemma. Jag känner mig inte som en främling.
I Mirror on the Wall försöker Nicole Sabouné förstå sina rötter när hon besöker den uråldriga staden Byblos.
– Det var fett. Jag får gåshud när jag tänker på det. Det är staden där alfabetet uppfanns. Jag och min bästa vän Alice åkte dit. Hon är en otroligt viktig del i det här och i att jag ens vågade.
– Jag ville dels åka till Batroun och se den feniciska muren, och sen ville jag åka till Byblos och uppleva historien och se borgen och vandra runt på de där gatorna. Vi gick runt på gatorna och sen gick vi ner till världens äldsta hamn och såg solnedgången och alla fiskebåtar. Det var otroligt. Det finns något otroligt med det feniciska riket, tycker jag. Jag har varit fascinerad av fenicierna ett bra tag och är väldigt pro Hannibal. Det utmanar männen som pratar om romarriket så himla mycket. Hallå, fenicierna var mycket coolare!
Men det är inte en helomvändning Nicole Sabouné gör med albumet ANA أنا. Hennes gamla lyssnare kommer att känna igen sig i musiken, även om det finns dimensioner av hur hennes utforskande av sitt arv och sin identitet lämnar spår både i musik, i texter och i referenser och detaljer.
– Det här är ingen process som hände för tjugofem år sen eller ett breakup för två år sen som jag ska bearbeta och skriva en massa grejer om. Det här är så pågående, jag vill längre in i det. Nu när vi har börjat repa önskar jag att jag hade låtit Libanon höras mer i musiken. Men det blev så här nu, så får vi se vad jag tar med mig vidare.
Redan i inledningsspåret, med samma titel som albumet, hörs hennes nya influenser.
– Det är libanesiska trummor och neyflöjt. Jag bara nosar lite och tar det jag kan. Jag har bitat lite av melodin i Beirut, det var lite kul att pröva det. För i den typ av musik som vi är uppvuxna med känns det så himla tillåtet att sno vad fan som helst. Jag kan rippa en Clash-låt och bara, whatever.
Du tänker fortsätta utforska det här?
– Det vill jag verkligen. Tanken från början var att spela in skivan i Libanon. Min vän Ziyad spelar oud på två av låtarna, och jag hade velat ha med en kör där, och allt möjligt, men det gick inte att åka dit igen för när jag kom hem ökade Israels aggression ännu mer. Men nästa gång ska vi bara vara där och ta med en liten studio, bara jag, och sen kör vi.
När Nicole Sabouné väl började få grepp om sitt ursprung smög sig arabisk musik på, och för tio år sen började hon utforska den arabiska musikscenen mer fokuserat.
– Jag har ju haft någon form av uppfattning om musik från arabvärlden, men sen kom jag in på Habibi Funk under den tiden när det blev coolt i Berlin. Jag försökte bara följa vad de gjorde. Det var en massa ny musik från både Libanon och Jordanien och jag kände mig så inspirerad hela tiden. Yasmine Hamdan hittade jag den vägen, jag älskar henne. Det är synd att det inte når oss. Vi måste verkligen leta, men det är fantastisk musik.
Hur mycket kommer det att få läcka in i din musik framöver?
– Vi får väl se, men jag tycker det känns väldigt spännande musikaliskt. Sen vet jag inte om jag behärskar det riktigt, men jag får väl lära mig. Det är andra skalor och andra landskap. Men det är det som är så kul med musik, det finns ju inga gränser utan det är bara att öppna för vad som helst.
Men de arabiska nyanserna i Nicole Sabounés postpunk påminner ibland om hur det skulle kunna ha låtit om Siouxsie and the Banshees fascinerats av Beirut istället för Hongkong.
– Det tar jag som en komplimang. Jag har ofta blivit jämförd med Siouxsie utan att egentligen ha lyssnat på henne särskilt mycket. Men jag är ju postpunkare in i ryggmärgen. Det är svårt att komma bort ifrån. Så även om jag tänkte att jag skulle någon annanstans nu blev det den här skivan till slut. Den är halvt Libanon, åtminstone ibland när jag vågar. Men den är samtidigt verkligen, verkligen vad jag kommer ifrån, hur jag är uppväxt kulturellt, med min musik och mitt uttryck.
Den snabbt framväxande giganten som gitarrist och producent, Billy Cervin, har producerat skivan tillsammans med Nicole Sabouné.
– Vi är the dream team. Det är hans skiva också. Det är mitt namn och min story, men det är ett samarbete. Med den här skivan har han också varit så jävla modig och vågat följa med på min resa, men också gett mig den trygghet jag har behövt för att våga ta in de här elementen.
– Han har slagit ut med armarna och suckat att han inte har en aning om hur man ska mixa en oud, och det vet ju inte jag heller. De första filerna vi fick från Ziyad i Beirut kom under de värsta bombningarna där. Han hade ändå hyrt en studio och spelat in, och det är så jävla starkt att han gjorde det. Fan vad fett, sa vi, och så började vi mixa och prodda upp det. Sen skickade vi till Ziyad och han blev lite lack. ”Men hallå, om ni vill att det ska låta som en gitarr så spela gitarr istället.”
– Han hade helt rätt, det är exakt det här det handlar om. Det är mötet som kommer att vara intressant för mig, och ska vi ha med libanesiska dimensioner måste de låta libanesiska. En oud måste låta som en oud.
Så vad gjorde du?
– Vi strippade av allting av vår produktion. Inga effekter eller någonting fick vara kvar, ouden skulle låta exakt som den är. Det är ett otroligt fint instrument och det är så traditionellt, det behöver ingenting mer. Och det var då det blev någonting. Jag tror att Billy kanske håller med om att det var där det vände lite för oss i proddandet. Då fattade vi att vi skulle få in även sånt som våra öron inte är vana vid.
Nicole Sabounés kärlek till sitt nya hemland lyser igenom också i skivomslagsdesignen, som ser ut som gamla kassetter med musik från Syrien, Libanon och Egypten, sådana som fanns hemma hos den här skribentens svärföräldrar.
– Det är Moa Romanova som har gjort omslaget, en god vän till mig och en otrolig konstnär och serietecknare. Vi hade en mapp med en massa gamla filmaffischer från både Egypten, Libanon och Iran från sjuttiotalet. Vi försökte förankra det där, och sedan har Hurula gjort artwork. Ingen av oss kan arabiska, så jag har behövt korra allt med min faster, med Ziyad och min gudfar.
Nicole beskriver albumet som lite poppigare och gladare. Åtminstone relativt sett, och åtminstone på sina ställen.
– På ett sätt var det svårt att närma sig det, för jag kommer ju ändå från väldigt mörk musik och det är vad jag gillar. Jag gillar vemod. Den här skivan har absolut sina mörka stunder och en mörk bottenatmosfär, och även det som jag tänker på som happy framstår inte så för andra. Men det finns någonting busigt med den här skivan, som jag kände att jag var tvungen att göra för att ens komma nära det här temat och mig själv. Lite som att jag måste skratta mig igenom vissa grejer för att förstå.
Refrängen i Light for Us (مستقبل أفضل) är ett av de popigare exemplen.
– Ja, den har en catchy tune i refrängen. Den var också svårast att få till på skivan. Den hoppade in och ut ur skivan, men till slut fick den vara med.
Textmässigt är den desto tyngre, med sina resonemang om den stora explosionen i Beiruts hamn 2020.
– Jag hade planerat att åka redan 2019–20 och ville lära mig mycket om Libanon innan jag åkte. Men först var det pandemin, och sedan Beirut Blast och sen Palestina. Det kändes som att jag aldrig skulle kunna komma dit. Och med Light for Us (مستقبل أفضل) ville jag göra någon slags hyllning till det libanesiska folket. Jag blev lite besatt av historien om explosionen, hur korrupt kan det vara? Som utbildad kemist undrade jag hur man kunde förvara ammoniumnitrat i en hamn helt utan säkerhet. Det var en så fruktansvärd katastrof.
– Jag fick lite dille på det och började samla material, så texten är ett kollage av intervjucitat och röster från demonstrationer varje fjärde augusti sedan dess tillsammans med min tolkning. Folk kräver rättvisa, man vill veta vad som hände, vem som lagrade så farliga ämnen, vem som var ansvarig. De drabbade har fortfarande inte fått någon upprättelse.
Dad’s Poem är din pappa som läser sin egen dikt. Vad handlar den om?
– Han pratar om saknaden efter sitt Libanon, hur vackert det är och hur de har förstört landet. ”Du kanske aldrig blir densamma igen, men jag hoppas att du en dag blir det”, ungefär.
– Någon gång under arbetet hade jag vågat fråga om han ville säga någonting på arabiska som jag kunde sampla in, och han svarade att han skulle kolla på det. Jag tänkte att wow, nu kommer han säga någonting kul och skicka. Så får jag ett voice memo, när jag var och handlade julklappar, med en inspelning där han har skrivit en fucking dikt om sin kärlek till Libanon. Var kom det här ifrån? Jag blev så mindfuckad. Jag tror inte att han fattar innebörden för mig. Jag föll ihop och stod och grät och tänkte att det är det sjukaste som har hänt.
Är det nu det händer, tänkte jag? Ska vi börja prata om det här nu? Men det var ju inte mer. Han bara skickade den och sa att jag skulle säga till om det inte låter bra.
Mycket med ANA أنا kretsar alltså kring Nicole Sabounés pappa. Vad säger han om det och om skivan?
– Jag har varit väldigt öppen med pappa och sagt att jag gör den här skivan, och han har fått lyssna och läsa texter. Jag känner att jag har gjort mitt jobb med att involvera honom så att jag inte säger saker som han inte vill.
Läser han intervjuer med dig? Kommer han att läsa det här?
– Ja, jag tror att han läser. Han är stolt över mig, det vet jag, och jag tror att albumet kanske kommer kunna öppna upp något i vår relation som vi kan jobba vidare på.
Nicole har två syskon på sin pappas sida, en lillasyster och en storebror.
– Jag vet inte hur de reagerar på skivan, de har inte sagt så mycket. De ser det nog väldigt mycket som min resa. Men jag vet inte vad den här skivan kommer att göra med min familjesituation. Men jag tror att de tycker att det är bra och att det är modigt.
– De har ju samma upplevelse som jag, att vara uppvuxna utan att tala om det ursprunget, men samtidigt äta libanesisk mat hemma, ”för det är den bästa maten”. Vi har haft tabbouleh på julbordet sedan jag var liten. När man vet finns det ju saker som lyser igenom, och jag hoppas att jag någon gång får chansen att prata med honom.
Du öppnar ju verkligen en dörr för det här.
– Jag tror det. För jag fick ett sms något halvår efter att jag varit i Beirut. Vi hade inte hörts på några veckor och så skriver han, out of nowhere, och frågar vilket flygbolag jag åkte med till Libanon. Jag frågade om han tänkte åka dit, och han svarade att han kanske skulle det. Som om ingenting hade hänt. Det blev inget, på grund av att oroligheterna ökade igen, men ändå! Jag kanske har gjort någonting. Jag kanske har rört om lite.
Det blir fler resor till Libanon för Nicole Sabouné, med eller utan hennes pappa. Hennes kärlek till landet är allra starkast uttryckt i Healing You (شفاء جراحك), som hon inte riktar till en person utan till landet.
– Det är verkligen en kärlekslåt till Libanon. Det handlar nog mer om begär och en besatthet som jag kände efter att jag hade varit där. Det låter så klyschigt, men det är så jävla sant att när du väl har varit i Libanon så lämnar det dig aldrig. När jag väl var där kände jag att jag kanske inte ville åka därifrån. Är det någonstans jag ska vara så är det här, kändes det, jag kan inte åka hem nu.
– Men när jag ändå åkte hem började Israel bomba Beirut, oroligheterna ökade markant. Då var jag helt plötsligt i en situation där jag hade anhöriga, personer som är nära, i ett land i krig. Det blev en helt annan grej, och jag kände verkligen att jag borde vara där. Jag kommer att bo där någon gång, det har jag bestämt mig för. Jag ska lära mig arabiska och förankra mig där. Det kommer att hända.
Nicole Sabounés musik har fått nya dimensioner, och ännu mer hennes identitet. Sverige och postpunk är hennes hemma, men nu är även Libanon och dess språk och musik ett hemma för Nicole Sabouné. Det gör hennes uttryck större och mer mångfacetterat, och ändå är vi bara i början av en utveckling som lovar mycket för framtiden, var hon än bor och vilka språk hon än gör musik på.
