Katzengold är det fjärde albumet som Kristoffer Ragnstam ger ut under namnet They Owe Us, och det bästa. Fokus Musik ville veta mer om skivan.
Du hittar en gammal kassett i handskfacket i inledningsspåret. Vad är det du blir påmind om i den?
– Ha! Bra öra där. Mina blandband brukar vara väldigt blandade. Men Misfits och Nationalteatern är nog fæn alltid med. Den vobbliga delen är just Hovmästarsoppa med Bernt Staf, som blir klädsamt sliten med tiden och kvaliteten av ett äldre kassettband. Just Kids Of The Tape Hiss är nog en blandning av när jag var hemma hos mormor och Ferdinand med mina kusiner i en nostalgisk fläta med tiden med min första bil, en blå Volvo 343 med killer kassettdäck.
Soundet på Katzengold låter inspirerat av tät 90-talsindie, som Steve Albinis produktioner eller kanske Ronald Boods tidiga arbeten med Niccokick och The Plan. Vad var din ljudmässiga ambition här?
– Nja, det blev nog bara så. Albinis sätt att jobba har alltid varit inspirerande, men jag har noll koll på banden och soundet du refererar till. Jag bjöd in Rickard från Spiders och Klabbe från Klabbes Bank till min lilla lokal Lüxfällan i Kungälv med ett gäng låtar i demostadiet. Svensk 90’s indie var inte min mållinje, men om det landar där för några få svenska lyssnare är det helt grymt. Jag känner mig ärad. Det är ju betraktaren som lite sitter på facit.
Jag fascineras av hur du gång på gång ställer kontraster mot varandra på albumet. Cembalotoner och vokalharmonier mitt i indielarmet i No Peacocks in the City. Jazzpianot i hetsiga Hymn for the Jaded. En akustisk gitarr mot bubblande elektronik i It Was Jonny Who Stole My Guitar. Berätta, vad vill du med sådana kontrasteringar?
– It’s easy! Jag har väldigt få instrument i min lokal slash studio slash hobbyrum, och det är helt ointressant att bläddra ljud i en dator. Det där med pluggar, midi-ljud och sådant känns som att skapa personlig erotik med en miniräknare. Så de analoga begränsningarna är nog min kraft. Cembalon är samma piano som i Hymn For The Jaded, bara med en hemmagjord spikmackapär.
– Jag kan nog ärligt säga att jag är bekant med hörnen av indiemusik, och samtidigt älskar jag 60-talssoundet. Slänger man in det i en mixer med musikanter som har ett eget DNA låter det som Katzengold – det som vi tre i lokalen där och då tyckte kändes bra.
Det blir svenska på ett par ställen i dina engelska texter, som ”Tomater” och ”potatis”.
– Jag sjunger på engelska för att jag haft lyxen att turnera utomlands de senaste 25 åren. Med det sagt så är svenskan mitt ID, och det är ett härligt språk. Jag äger låten och uttrycket, och det är härligt att blanda lite, det ger lite spänning. Man kan ju inte göra musik med en tanke om att lyssnare eventuellt är helt bakom flötet.
– Rock & Roll har inga regler. De som biter ner naglarna i ängslighet över att göra ”rätt musik” gör pissmusik. Tänk Bad Brains, Ola Magnell, Dead Moon, Black Sabbath till exempel – det skulle bara ut. Då blir det tidlöst bra.
No Peacocks in the City längtar tillbaka till NYC, Soho och legendariska Ludlow Street där The Velvet Underground blev till. Vad har du för relation till den staden?
– Det finns nog ingen stad förutom hemma som jag har tillbringat mer tid i än i New York. Vi har en märklig av-och-på-relation, den staden och jag. Som Kungälvsbo, uppvuxen med skogen runt knuten, har jag alltid haft svårt att förstå idén om att bygga ett liv på höjden. För mig finns livet på marken, och jag kan väl erkänna att vissa inslag av old money och pappas pengar också kan provocera mig lite.
– Samtidigt har jag haft fantastiska perioder där. Jag repade på Ludlow, tog öl på Max Fish och spontanspelade på The Living Room. Det var en tid när jag fick känna mig som en praoelev i den riktigt bra amerikanska indievärlden. Mer än en fluga på väggen blev jag kanske aldrig, men det var en väldigt fin tid.
– Det paradoxala är att så många av mina absoluta favoritband kommer därifrån. Och de hämtade ju inspiration ur mycket av det som jag själv tycker känns lite sådär. Så kanske är det jag som äger problemet.
– Precis som du är jag också hopplöst förälskad i Velvet Underground. De är med råge det viktigaste bandet för mig. Men även The Strokes, TV on the Radio, The Walkmen och Digable Planets har betytt enormt mycket. Alla är från New York.
– Jag tror egentligen att jag gillar uttrycket mer än platsen. Det är gött att slippa vara där, men ändå få ta del av det som kommer därifrån. Det är nog min relation till New York i ett nötskal.
”Seems like I was drunk on my own dialogue” sjunger du i Won the Lottery, och jag förstår att du brottas en hel del med dina texter.
– James från Exquisite Feline som ger ut skivan gillar just den textraden.
– Men nja, brottas och brottas. Problemet är sällan att jag inte har något att säga. Snarare tvärtom. Ibland hör jag min egen monolog pågå i bakgrunden om ett mixerbord som ska lagas, ett ungdomsprojekt som ska verkställas eller någon annan ganska tröttsam information. ”Seems like I was drunk on my own dialogue ” handlar nog om den känslan. Att ha fastnat lite för länge i sitt eget prat.
– Jag försöker mest skriva mig ut ur det.
Vad händer nu för They Owe Us?
– Vi har snurrat fram och tillbaka i Tyskland några gånger under den senaste månaden, Klabbe och jag. Idag signerar vi skivor på Rough Trade i Berlin. Imorgon är det en festival i närheten. Vi har även hunnit med ett gäng spelningar i Sverige, och i slutet av oktober blir det Korea och Japan, vi nöp precis ett samarbete med Sony Publishing där.
– Katzengold har fått väldigt bra mottagande även i USA. Som jag beskrev innan angående New York har jag samma känsla om hela landet. Det är väldigt oklart om jag vill dit och lira faktiskt. Anyway. Bra ös helt enkelt.
Här hittar du Fokus Musiks recension av Katzengold
