– Till hundra procent sysslar jag med musik för att det håller ihop min hjärna.
Sagor & Swings musik har för Eric Malmberg alltid handlat om att hantera autismen och de psykiska effekterna av den. Med sitt dramatiskt äventyrliga nya tematiska album Rymdsonden är Sagor & Swings symmetri fullbordad, och därmed är sagan om bandet all.
Rymdsonden är Sagor & Swings åttonde album, och det allra sista. Det är ett bokslut och ett färdigbyggt hus, beskriver Eric Malmberg, och mer än det så är det också den sista beståndsdelen i en fullbordad symmetri.
Symmetrier är viktiga för Eric, och har varit det under hela hans liv. Först för att organisera och tygla tankarna som hans autism annars gjorde ångestladdade och svårhanterliga, och numera som en del av hans konstnärliga uttryck.
Men Rymdsonden är mycket mer än bara en sista pusselbit för det kompletta Sagor & Swing-mönstret. Det är också ett ambitiöst musikaliskt verk fullt av fantasi och äventyr, tillräckligt för minst två fullängdsfilmer för den filmproducent som är alert nog att plocka upp det. Albumet är ett sammanhängande verk och en kronologisk berättelse som diskuterar existentiella frågor i en dramatisk rymdrelaterad saga, och redan det musikaliska språket skapar på egen hand en begriplig helhet.
Men helheten är inte nödvändigtvis den avsedda. För den här skribenten berättade musiken på Rymdsonden ett intergalaktiskt Blixt Gordon-äventyr med dramatiska flyktscener i rymdfarkoster och 2001-inspirerade svarta hål med bortdöende morsesignaler. Åtminstone tills jag fördjupade mig i den andra halvan av Rymdsonden som inte är ljudspåret utan den tillhörande novell som Eric Malmberg skrivit.
Då vecklar ut sig en minst lika händelserik historia om hur Sagor & Swing får uppdraget att representera Jordens samlade musikuttryck i en rymdsond som ska skickas till Saturnus, där man upptäckt förekomsten av liv. Orsaken till att ansvaret faller på just Sagor & Swing är att deras musik i sagan beskrivs som ”både melodiös och lättillgänglig, men också lite annorlunda. Inte för komplicerat, inte för enkelt. Perfekt som introduktion till mänsklighetens både banala och komplicerade lynne”.
Det inte så lite anspråksfulla uppdraget till sagans orkester blir att göra en skiva som ”lyfter fram så många aspekter av mänskligheten som möjligt, så enkelt melodiöst och lättillgängligt som möjligt”. Speglar det Erics ambitioner med Rymdsonden?
– Absolut. Det vill man väl passa på att göra innan man trillar av. Alltså ge sin bild av det hela. Det är vad man kan göra. Man har ju sin lilla åskådningsplats, så tittar man på det och gör sin summering.
I sagan skickas Sagor & Swing till Las Vegas där skivan ska spelas in. Där luras de att skriva på slavkontrakt med den demoniske affärsmannen Goldfinger som snor åt sig alla rättigheter och framtida inkomster och som tränger sig fram alltmer också i inspelningsprocessen.
Efter en dramatisk skivinspelning i en mystisk ökenstudio full av aldrig tidigare sedda eller hörda instrument av alla slag och med en facilitator som kanske är Gud själv får Sagor & Swing kalla fötter inför själva uppskjutningen av rymdsonden, och efter att ha saboterat uppskjutningen jagas orkestern under en mycket dramatisk flykt.
Med novellen Rymdsonden framför sig faller alla musikaliska dimensioner och variationer på plats. Men avsikten med det fantasifulla och medryckande verket är inte lättsam underhållning, inte ens med tillägg om djup existentiell botten. Det handlar helt och hållet om Erics eget välbefinnande.
– Det här har jag aldrig sagt i någon intervju tidigare, men jag kan väl bränna av med det. Musik är till hundra procent självmedicinering för min del. Jag har en Aspergerdiagnos. Jag har haft psykiska problem i hela mitt liv och redan när jag var tolv fick jag en tämligen misslyckad schizofrenidiagnos. Så jag har verkligen haft det kämpigt.
– Jag sysslar med musik till hundra procent för att det håller ihop min hjärna. Och den medicineringen sipprar ut i musik som jag sedan skickar iväg. Jag får ganska mycket uppskattning. Det var något strul på Spotify i försomras, skivorna försvann några veckor, och då skrev folk på Instagram. Det finns människor som lyssnar på mina låtar som trygghet, som en snuttefilt. Det var jobbigt för dem att de var borta några dagar.
– Så jag känner mig glad över att jag har gjort musik där min självmedicinering inte bara har fungerat för mig, för att hålla ihop hjärnan och allt, utan att många andra uppenbarligen också har haft glädje av den.
Hur hittade du till musiken som självmedicinering från början?
– Det kom tidigt. Jag har musik på Google Drive som jag gjorde när jag var elva. Jag kan spela om du vill höra. Jag hade en ekobox som min farsa hade köpt från World Import, med ett litet reverb. Det var en liten fjäder, så den lät ganska fint faktiskt.
På telefonen spelar Eric upp en gammal inspelning där han ackompanjerar sin ännu inte målbrottspåverkade röst i en dov och redan existentiellt grubblande text med fraser om att ”försvinna in i själen”. Det är generöst och modigt att dela med sig av och ger en bild av hur den unge Eric redan före puberteten använde musiken som sitt sätt att hantera sitt psyke.
– Jag hade en spellärare, men han var inte särskilt hård med övandet. Han kom hem till oss på tisdagar, och det där med att träna menuetter var mest spel för galleriet, det handlade mer om att prata om musik och få respons på mina låtar. Han var väldigt trevlig. Folke Larsson hette han.
– Jag kommer ihåg att han orkestrerade en liten komposition som jag hade gjort till musikskolans orkester. Det var stort, verkligen en milstolpe. De hade en föreställning i Smedjebackens Folkets hus där de spelade den. Det var en liten låt på sexton takter, inte alls lång, men han hade vänt och vridit på den och transponerat upp och ner och låtit de olika sektionerna spela stämmor. Det gick att krama ur mycket ur en liten låt.
– Jag fick verkligen rysningar när jag hörde min låt i stereo. Man kan säga att det var min musikdebut, när de spelade den. Jag har uppskattat Black Sabbath väldigt mycket, och precis innan de slog igenom var de i Sverige på en ganska misslyckad turné, bland annat i Smedjebacken. Så jag gjorde min debut på en scen som Black Sabbath har spelat på.
Men glädjen var inte långvarig.
– Jag slutade skolan redan när jag var tolv, på grund av psykiatriska orsaker. På 1980-talet var schizofreni på tapeten, så jag blev indragen i en ganska påfrestande schizofrenibehandling som tog flera år. Psykoterapin som jag fick hade sina poänger, men schizofreni är fel. Jag var och är autistisk.
– Den där behandlingen höll på ett antal år. Bland annat byggde den på tesen att min familj, alltså mina föräldrar och morföräldrar, var skurkarna. Det var de som hade gjort mig schizofren. Så jag bodde inte hemma och hade ingen kontakt med familjen på många år.
Du hade blivit omhändertagen?
– Ja, precis. Först var det psykiatrin och sedan fosterhem och så. När jag sedan fick en friskförklaring från schizofrenin var jag nitton, tjugo och hamnade i Stockholm. Jag hade dålig kontakt med min familj eftersom jag fortfarande var så paranoid och hjärntvättad av det där, att de hade gjort mig schizofren.
Så bilden av att det var dina föräldrars fel fanns i ditt eget huvud också?
– Ja, den fanns kvar tills för inte alls jättelänge sedan.
Hur gick det för dig? Hur hittade du från schizofrenibehandlingen till Sagor & Swing?
– Jag hamnade i Stockholm. Jag var ihop med en tjej som spelade fiol och hon hjälpte mig att fixa ett rum i Mälarhöjden. Där satt jag och ritade serier. Jag ritade en serie som jag kallade Hansson & Karlsson i världsrymden, som var baserad på uppslag jag fick av Hansson & Karlssons musik. Jag gjorde faktiskt lite seriestrippar av Hansson & Karlsson i världsrymden i DN år 2000.
– Sedan ville jag jättegärna visa den för Bo Hansson. En gemensam bekant presenterade oss 1995. Jag visade serien och han gillade den, och vi fick bra kontakt. Han erbjöd mig orgellektioner, och jag blev helt uppslukad. Jag tror att Bosse intuitivt fattade att jag inte hade någon vuxen. Det finns en bild på oss från den perioden på Subliminal Sounds hemsida, under Dubbelorganisterna. Jackan jag har på mig på bilden fick jag av honom. Jag skulle cykla hem någon gång och han sa: ”Det är ju för kallt klädd du är. Du får ta min jacka.”
– Jag var dålig på det där med att äta också. Han bodde på Länkarna då, för han höll på att fixa till sig efter många års supande. Han hade inflytande där och ordnade så att jag fick käka gratis. Han var verkligen hygglig. Jag fick också nyckel till replokalen. Jag hade köpt en Hammondorgel som jag hade där och började dra ner folk att spela med. Någon presenterade mig för Ulf Möller som trummade, och så började vi spela tillsammans.
På CD kom Sagor & Swings första album Orgelfärger för nästan exakt 25 år sedan. Redan då var helheten och symmetrin centrala för Eric Malmberg.
– När jag växte upp var jag otroligt insnöad på symmetrier. Jag hade allting väldigt symmetriskt i mitt rum när jag var barn. Och jag prenumererade på de mest symmetriska serietidningarna. 91:an hade en väldigt bra symmetri fram till 1984, då de började spricka upp. Då tappade jag intresset för den. Serierna var väl kul, kanske, men det viktigaste var just det symmetriska. Korsordet i mitten, biserie, sedan insändarsidan 91:an mot väggen och sedan en liten sämre biserie, sedan 91:an igen, och så vidare.
– När jag var barn handlade det om att hålla undan ångest. Men sedan tränade jag upp ett öga för symmetri. Det har jag haft glädje av i musiken, hur man skapar ett bra format av någonting samlat. När jag blev äldre lyssnade jag naturligtvis in mig på album som har snygga symmetrier eller snygga strukturer, till exempel The Dark Side of the Moon eller Sagan om ringen. Eller Kraftwerks hela katalog.
– Alla Sagor & Swing-album har en massa sådana strukturer och symmetrier. Jag tycker det är kul att hålla på med det och bygga upp en sådan värld, hur man skapar en spänning. Och det är så pass nördigt med strukturer att hela Sagor & Swing-katalogen i sig är en symmetri.
Eric beskriver hur det råder ett symmetriskt spegelförhållande mellan skivorna i Sagor & Swings katalog i fyra steg. Debutalbumet och Sagor & Swings sprillans nya åttonde album speglar varandra, och på samma sätt har duons andra och sjunde album en inbördes relation. Den tredje skivan har en spegelrelation till sexan, och fyran har det med bandets femte skiva.
– På Sagor & Swings första skiva Orgelfärger så är det väldigt spontana melodier. Men de är inte så spontana ändå, för de är också otroligt präglade av autism. Det var melodier som jag ganska tvångsmässigt filade på länge. Jag känner det som att Orgelfärger knappt är något jag har komponerat. Det är universums egen skiva. Det är musik som uppstår i en hjärna som tvångsmässigt håller på med en låt en hel dag.
– Andra skivan, Melodier och fåglar, löser upp det här med melodierna. Det kommer in lite abstrakta grejer, och tredje skivan, Allt hänger samman, är ännu mer abstrakt och upplöst. Det är en del polyrytmik och sådant. Den är tänkt att slå sönder det första.
– Den fjärde, Orgelplaneten, är en helomvändning. Det är en ljudfest med en massa olika instrument och ganska utåtriktad. Så kommer man över på femte och då börjar spegeln mot skiva fyra. Den är också ett ljudexperiment, men Botvid Grenlunds park är ganska introvert i stället.
– Skiva nummer sex är Lejonhjärta. Den är också tematisk som trean Allt hänger samman, men å andra sidan väldigt strukturerad och har komprimerade melodier. Sjuan är Moog på svenska. Då är det i stället för att bryta upp att gå tillbaka till någonting.
– Den sista är väldigt konceptuell. Det är ett annat Sagor & Swing som har gjort Rymdsonden. Det är så långt man kan komma från det spontana. Det är helt och hållet en hjärna som bygger upp något konstruerat, precis som den första skivan. Så det är en spegelsymmetri mellan de åtta skivorna.
Hur mycket av det här har funnits planerat i ditt huvud under tiden, och hur mycket är symmetrier som du upptäcker i efterhand?
– Det har fallit sig undan för undan. De tre första hade jag nog bara tänkt där och då. Jag hade inga planer. Efter den första skivan tyckte skivbolaget Häpna att de ville ge ut en till och då började jag fundera på hur det skulle gå till. Då kom jag fram till att det fick bli så här. Den tanken fanns när jag gjorde den. Tanken var att hålla ihop dem som en helhet och sedan bryta sönder alltihop.
– Spegelsymmetrin är nog mer intuition. Jag kan inte säga exakt varför 91:an var så tilltalande heller. Det är bara en känsla av att så ska det vara. Men sedan gav det sig. Efter sexan, Lejonhjärta, kändes det logiskt med skiva nummer sju. Då tänkte jag att nu rundar vi av och knyter ihop det så här.
Så orsaken till att Sagor & Swing definitivt slutar här är att symmetrin är fullbordad.
– Precis.
Rymdsonden är instrumental musik, men med den tillhörande novellen – eller sagan om man vill – blir det en verbal dimension. Innebär det en paradox?
– Nja. Bosse gjorde ju Sagan om ringen 1970. Det är musik på bok. Sedan försökte jag mig på det själv med Lejonhjärta. Det här är en sådan grej igen, fast det är jag själv som har skrivit historien.
– Det finns en annan aspekt också. Sista avsnittet i en tecknad serie är ofta en karneval, någon fest. Tintin och gerillan var ju tänkt som den sista Tintinserien, 1976, och där är det karneval. Så festen i Las Vegas i Rymdsonden kändes kul. Det skulle vara ett stort jäkla jippo när det är det sista, en karneval.
Du säger att det finns symmetri i Kraftwerks hela katalog, och jag hör en tydlig Kraftwerkinspiration i stycket Moonlander 4 på nya albumet. Är de referenserna medvetna?
– De är medvetna. Men Kraftwerks musik flyter i mitt system. På Moog på svenska finns en låt som heter Gånglåt från Silverhyttan, men det är ju snarare en gånglåt från Düsseldorf.
Det är kanske det Sagor & Swing har uppskattats allra mest för, kombinationen av Hansson & Karlsson-groove med jazz- och folkmusikpåverkan och en elektronisk dimension. På den här skivan hörs folkmusiken tydligast i Hemlängtan på ett hotellrum, jordnära mitt i en Las Vegas-tillvaro.
– Absolut. Det är ju när han sitter och deppar på hotellrummet och längtar hem.
Du säger ”han”. Organisten i sagans Sagor & Swing, alltså. Som är ”jaget” i berättelsen men inte är du.
– Nej. Vi har tänkt att det ska vara någon annan. Stefan på Subliminal Sounds ville ha en pressbild och jag föreslog att vi skulle be några andra ställa upp. Det vore kul. Men han tyckte inte det.
Var historien i Rymdsonden färdig innan du satte igång med musiken?
– Historien var i alla fall färdig innan jag spelade in den. Men låtarna… Jag har gjort så mycket låtar att när man sedan ska sätta ihop det kan man tänka: där, den där har jag ju. Och där har jag den där. Just det, den där kan jag ta till det.
Med din autism och din symmetri, är det så att du har järnkoll på alla dina låtskisser? Att du har dem mentalt sorterade och kan öppna rätt låda och ta fram rätt låt?
– Ja, ganska bra tror jag. Jag har också tänkt att Sagor & Swing ska vara ett ljuduniversum där det finns något för allt, för livets alla passager. Det ska finnas en Sagor & Swing-låt man kan lyssna på om man är glad eller om man är superledsen. Jag har en födelsedagsmelodi på Orgelplaneten, till exempel, som jag brukar ta till om jag postar något när någon fyller år. Det ska finnas Sagor & Swing-musik för allt i livet.
Och nu när du säger att det är komplett, är paketet också komplett? Har du täckt in alla nyanser?
– Ja. Sedan kan tillstånden naturligtvis variera. Men jag kan bara utgå från mig själv och mina egna sinnestillstånd, och för mina egna sinnestillstånd finns det något för allt. Jag kan inte rada upp exakt vad alla låtar heter. Eller jo, det kanske nästan skulle kunna gå. Men jag har det som ett paket med något för allt.
Stycket som heter Skymningspalatset skildrar också en fest, men med en helt annan stämning och karaktär än Den stora uppskjutningsfesten, med alla minglande gäster som visar sig vara pappfigurer. Oron speglas tydligt i musiken.
Hur du hittar ljuden för att spegla en sådan känsla?
– Associationer är verkligen föremål för forskning. Det finns ju råautistiska personer som kan känna på en tavla och veta skitmycket om den. Hur man kopplar olika saker till det ena eller andra är svårt. Som konstnär famlar man i det där: Hur ska det vara? För mig är det intuitivt. Jag famlar mig fram.
Skivan har även rent musikaliskt en tydlig berättarteknisk struktur med början, dramatisk stegring och upplösning, precis som en film eller en tecknad serie. I Skumma typer bakom varje hörn tätnar dramatiken även musikaliskt med ökande tempo och driv. Sedan kommer jublet i Den stora uppskjutningsfesten, och därefter Flykten från festen och Jakten på Sagor & Swing. I mina öron låter jakten som pianot till en gammal stumfilmsjakt, väldigt intensivt och drivande.
Är det något du har tänkt på?
– Nej, jag har inte tänkt så. Inte att den skulle låta som en stumfilm. Det har jag inte tänkt på. Men när du säger det håller jag med. Absolut. Jag hör det också nu. Det hade kunnat vara en gammal stumfilm.
Men om vi stannar vid Orkesterns sista rymdvals säger ni i sagan att det är det allra sista stycket som sagans orkester spelar in. Är det också verklighetens orkesters sista stycke?
– Nja, jag vet inte. Jag har lite låtar liggande, som Stefan gärna får ge ut som singlar. De ligger där och det är synd att de bara ligger. Men jag vill inte störa den här albumserien. Så det kommer inga fler Sagor & Swing-album.
Men du är inte färdig med musik för det.
– Nej, nej. Jag spelar ju hela tiden. Det är som att äta eller andas. Det måste jag bara göra.
Är det fortfarande självmedicinering?
– Absolut. Jag kan verkligen vända skutan om jag har mått kasst genom att spela och repa ett par timmar. Då kan jag må ganska bra. Man samlar ihop sig och sorterar.
– Dessutom dansar jag gärna. Jag dansar i snitt en LP-skiva varje dag. Det är samma sak där. Jag tycker att man sorterar hjärnan. Man använder sin kropp för att sortera hjärnan. Så även dansen är självmedicinering med musik för mig.
Vad väljer du för musik då?
– Klaus Wunderlich. Det är lite annat också, men väldigt ofta han. Väldigt ofta är det faktiskt det.
Kanske skvallrar valet av dansmusik om Erics framtida musikaliska utveckling. Den östtyske Wunderlich komponerade och spelade in långt över 100 album med instrumental orgelmusik, så några lappkast i musikalisk utveckling är sannolikt inte att vänta från Eric Malmberg. Han berättar om ett pågående elektroniskt projekt med Patrick Stanelius och med konstnären Tommy Svenningsson Krek, och han spelar tillsammans med sin nu vuxne son, som fått ”överta lite Hammondorgel”. Men närmast planerar han för en inspelning tillsammans med sin tjej Cecilia Enberg och The Arks trummis Sylvester Schlegel.
– Det finns en story också, som också handlar om existentiella frågor. Det finns inget namn på projektet än, det får man väl hitta på något. Men inte Sagor & Swing i alla fall. Det får bli något annat.
För Sagor & Swing är färdigt.
– Nu är det färdigt. Det känns som att man har byggt ett hus. Då ska man inte gå in och göra någon konstig utbyggnad som förstör det.
