Clinic är tillbaka med sitt tionde album Wild in the Streets (Domino/Playground), efter en alldeles för lång frånvaro. Fokus Musik stämde Zoommöte med Ade Blackburn för att detaljstudera duons nya och gamla influenser från The Residents, dub, exotica och Cabaret Voltaire.
Vad har ni ägnat de fem åren sedan Fantasy Island åt?
– Vi fortsatte bara att göra musik. Av olika anledningar var vi tvungna att avbryta arbetet med det nya albumet ett par gånger. Så trots att vi hade huvuddelen av låtarna klara behövde vi tid för att gå igenom dem, lägga till detaljer och verkligen komma fram till vilka ljud vi ville ha på albumet. Det tog mycket längre än vi hade räknat med, men jag tror att det gjorde att vi kunde ge albumet lite mer djup.
Känner ni press att bli klara när det blir så, eller klarar ni att ta det lugnt och låta det ta sin tid?
– Jämfört med hur det brukade vara finns det väl egentligen ingen press på oss att hålla särskilda deadlines. Det är först när vi vet att vi är färdiga som vi kontaktar skivbolaget Domino och pratar om det. Samtidigt vill man ju ge ut musiken innan den passerar en punkt där det inte längre känns nytt utan bara är något man har hållit på med för länge. Pauserna gjorde att det fortfarande kändes fräscht för oss, och att vi också kunde se objektivt på det. I stället för att slita vidare med något lägger vi det åt sidan och arbetar med något annat som känns mer inspirerande. Så det var egentligen inte så dumt att det tog lite tid.
Känner ni ett behov av att förnya er från ett album till nästa?
– Vi försöker alltid lägga till nya element. Den här gången använde vi till exempel panflöjter på ett par låtar. Vi tycker oftast om att ha med något som antingen är lite ålderdomligt eller ligger utanför det man skulle förvänta sig att vi använder. Det är kanske inte nödvändigt, men det gör att saker och ting känns nya för oss. Man behöver det för att känna att man verkligen har ansträngt sig för att få in något nytt varje gång.
Det låter onekligen som att ni har väldigt roligt under arbetet.
– Jag är glad att det hörs, för det är så vi alltid har sett på det. Det måste finnas ett lekfullt inslag. När man väljer alla de olika ljuden är det nästan lite som att vara barn igen, i stället för att känna att man bara trampar i gamla hjulspår.
Det finns en lekfullhet i ordlekarna och, som du säger, i nya ljud som panflöjterna. Och om jag hör rätt, är det en oboe i Wellwisher?
– Det är ett oboeljud, men vi har ett ganska obskyrt gammalt Casioinstrument. Det är lite som en klaviatur, men formen påminner mer om en saxofon. Vi köpte det ganska billigt, och det har faktiskt ett rätt realistiskt ljud. Sådana saker letar vi alltid efter, obskyra prylar som inte längre tillverkas.
Var hittar ni sånt?
– Ja, vi jagar rätt på dem på eBay eller i gamla musikaffärer. Jag har alltid tyckt att det är väldigt spännande, ungefär som att gå i skivaffärer, att upptäcka obskyra instrument.
Wild in the Streets är Clinics andra album som duo efter att rytmsektionen bestående av Brian Campbell och Carl Turney lämnade bandet för snart tio år sedan. Samtidigt har Jonathan Hartley och Ade Blackburn alltid varit bandets kärna.
– Precis, jag och Hartley har skrivit låtarna under hela bandets historia. Brian och Carl hade börjat arbeta med undervisning och sådant, så vi blev en duo eftersom det var så vi kunde hålla bandet vid liv. Och eftersom vi var kärnan kunde vi fortsätta arbeta med låtarna på samma sätt. Vi sätter ju ihop allting själva.
Men ni två har ganska olika roller eller ansvarsområden i bandet?
– När vi spelar in är det ganska fritt, för vi arbetar ju inte på något musikaliskt virtuosmässigt sätt, vilket säkert hörs. Vi spelar olika instrument båda två. Det är inte så att den ena spelar bas och den andra spelar Casios blåsinstrument. Det är bra att blanda rollerna.
Jag hade fått uppfattningen att din del mer handlade om melodierna och låtarna, och att Jonathans del mer handlade om rytmerna.
– Ja, från början var det så. Jonathan gjorde – och gör fortfarande – mycket av rytmerna och basgångarna. Han kommer med mycket idéer om ljud. Han har varit intresserad av det sedan han var ung, och av elektronik och trummaskiner. Han har en samling trummaskiner hemma. Jag har mer ägnat mig åt att skriva melodier och texter. Men när vi spelar in albumen själva lär vi oss också mer om vad den andre gör, så man blir mer allsidig. Nu går våra roller in i varandra mer. Jonathan har fyra låtar på det nya albumet, och jag tror att han hade fyra på det förra också. Det har breddat det hela.
För ni arbetar inte var för sig med era olika ansvarsområden, utan ni arbetar tillsammans hela tiden?
– Ja. Vi har var sina låtidéer, och sedan arbetar vi båda med dem under inspelningen. I stället för att göra en demoversion och sedan spela in låten på nytt försöker vi bevara känslan från originalet. Vi behåller den ursprungliga inspelningen och lägger till eller byter ut saker ovanpå den. Så det man hör i låtens kärna är egentligen den ursprungliga demon.
Finns det ett särskilt tema på det här albumet?
– Det finns en underliggande känsla av oro. Kanske en sorts paranoia eller obehag under låtarna. Det är svårt att bortse från det som händer i världen just nu, eller att inte låta det avspeglas i musiken. Vi försöker att inte vara alltför övertydliga eller predikande, men man ska ge en vink om det som pågår.
I Model Citizens finns partier om konsumism och urban ångest.
– Det är den känslan man kan få när man går ut i en stad nuförtiden. Det känns nästan som en återgång till 1800-talet, med fattigdomen som man ser alldeles intill butikernas aggressiva försäljning och företagsvärlden. Jag har fortfarande inte vant mig vid det. Vi växte ju upp när det egentligen inte fanns hemlösa människor på gatorna, så det är fortfarande svårt att acceptera.
– Utanför Liverpools centrum finns förorter som är väldigt fattiga, och oundvikligen söker sig människor in till centrum. Merseyside till exempel har alltid varit ett fattigt område som kämpat för att få finansiering.
Mousetrap handlar om att komma bort från det rutinmässiga vardagslivet.
– Det är den där känslan när man verkligen skulle vilja fly någonstans, om så bara för en kort stund. Någonstans där det inte råder konkurrens, där det inte är så hänsynslöst. Bara lämna allt det här bakom sig.
Leker ni med de musikaliska referenserna på ett album som Wild in the Streets? Är det som ett pussel för någon som mig att försöka lösa och hitta referenserna?
– Ja, det är det. Vi tycker om att stoppa in sådant man kanske inte förväntar sig. Det kan finnas ett litet riff här och där som man har hämtat från något annat. Vi är ju stora musikälskare och intresserade av populärkultur, så det dyker upp sådana referenser i texterna också.
Det har alltid funnits tydliga referenser till The Residents i Clinics musik.
– Men det är ganska sällan man hör talas om The Residents numera, eller hur? När musikpressen fortfarande fanns nämndes de nog lite oftare. En av de saker jag älskar mest med The Residents är att melodierna är så medryckande. Trots all märklighet är det fortfarande fantastiska melodier.
Minst tre eller fyra konkreta referenser till dem tror jag mig höra. Titelspåret hade kunnat vara en låt från Commercial Album…
– Ja, det är definitivt likt, eller hur?
…och The Gardener har samma sorts finurliga melodi, och dessutom det väldigt lösa gitarrspelet som låter som om Snakefinger kunde ha spelat det.
– Den har den där avsiktliga amatörmässigheten som Snakefinger hade. Och på det där Residents-sättet har den en medryckande melodi. Det är ett skrovligt ljud, men det är medryckande.
Utöver The Residents är influenserna från dub överallt på skivan, till exempel i botten av Back to Nature som, om man jämför med andra låtar med samma titel, ligger närmare Fad Gadget än Magazine.
– Ja, närmare Fad Gadget. Men där finns också en annan fräck referens, när vi sjunger ”Suburban Guerilla” är det en lek med Hawkwinds ”Urban Guerrilla”.
Naturligtvis! Den missade jag.
– Så vi rör oss lite mellan olika saker. Och när man använder dub och eko på det sättet, även om ekot inte har några egna toner, kan man få det att smälta samman med musiken. Det blir nästan som ett instrument till.
Det finns också exotica-influenser på albumet.
– Det är ganska nytt för oss. Vi började lyssna på Les Baxter i synnerhet, och den musiken är ganska trippig, lite surrealistisk. Den har en utomvärldslig effekt utan psykedelisk musiks oljud eller kraft. Vi har ju alltid varit intresserade av slagverk, särskilt afrikanska slagverk, så det passade väldigt bra.
När ni hittar en ny influens på det sättet, utforskar ni den systematiskt eller blir det som det blir?
– Både jag och Jonathan lyssnar väldigt mycket på musik och köper mycket skivor. Varje gång vi har gjort ett album har antingen båda eller någon av oss upptäckt något nytt, vare sig det har varit dub eller exotica. Det brukar påverka den andre också, så att båda fastnar för det. Vi har egentligen aldrig behövt forska medvetet om något. Det verkar snarare dyka upp av en slump.
Cabaret Voltaire är en annan influens i arbetet med Wild in the Streets.
– Det var Jonathan som verkligen hade börjat lyssna mer på Cabaret Voltaire. De är ju perfekta om man gillar trummaskiner, eller hur? De har en hel uppsjö av olika ljud, och deras ljudlandskap och hur de använder eko på ett annat sätt kändes besläktat med det vi gjorde. Tidiga Cabaret Voltaire har ju en sorts rock’n’roll-sida också, som i deras cover på Here She Comes Now.
Den sortens ursprunglig punkestetik är också ständigt närvarande hos Clinic.
– Den där punksidan tror jag är något vi har haft med oss från början. Även när vi har rört oss längre bort från ett mer traditionellt bandsound med gitarrer har det varit viktigt att behålla något punkigt. Och eftersom vi inte är särskilt tekniskt skickliga musiker blir det mer entusiasm och punk än teknisk briljans.
Med alla sina uttalade referenser och influenser finns fortfarande ett väldigt specifikt Clinic-sound i allt bandet gör. Finns det material som tar in för mycket av referenserna och därför behöver läggas åt sidan?
– Vi brukar snarare tänka tvärtom – vi försöker komma bort från att låta alltför mycket som oss själva. Vi tänker aldrig att vi måste ha med starka inslag av vårt eget sound, för det verkar komma fram ändå. När vi skriver låtar försöker vi till exempel skära bort allt överflöd och göra dem ganska avskalade. Allt ska finnas där av en anledning. Kanske är det den grundläggande inställningen som ger musiken den där känslan, med en sorts angelägenhet. Vi verkar inte ha några problem med att låta som oss själva.
Wild in the Streets (Domino/Playground) finns ute nu.
