Om du hade tre månader kvar att leva, vad skulle du göra då? James Ellis Ford fann sig plötsligt fann sig stå inför den sannolikheten, ensam i sjukhussalens stränga isolering efter sin cellgiftsbehandling. Han använde tiden och ensamheten till att spela in musik som terapi och tidsfördriv, och nu har inspelningarna blivit årets mest omedelbart drabbande album.
Som Englands hetaste producent har James Ellis Ford band som Fontaines D.C., Arctic Monkeys, Blur, Geese och Depeche Mode på sin meritlista. Dessutom är han ena halvan av Simian Mobile Disco, trummis i allstarprojektet The Last Shadow Puppets och sedan några år soloatist. ”Arbetsnarkoman” är bara förnamnet. 2024 hade han just kommit hem från en resa till Indien med Damon Albarn för Gorillaz senaste album, och mitt i steget när han sedan producerade Pulps comebackalbum More började han känna sig trött och dålig.
Orsaken var inte varken sömnbrist eller överansträngning, som han viftade undan det med. James Ellis Ford hade drabbats av akut myeloisk leukemi, en mycket aggressiv blod- och benmärgscancer. Med snabb och tuff cellgiftsbehandling som slår ut hela immunsystemet var överlevnadschansen ungefär 30%, fick han veta. Totalt kom det att bli fyra sådana behandlingar, och vid tre av dem blev han svårt sjuk i neutropen sepsis.
Men efter den andra omgång cellgifter blev han inte sjuk, där han med avstängt immunförsvar hölls isolerad mot bakterier och virus i en kritvit behandlingssal på St Barts-sjukhuset i London. Med några enstaka instrument, laptopen och en mikrofon på ett enkelt sängbord från IKEA satte han igång att spela in musik, utan att veta vad den skulle vara till eller om han ens skulle hinna få den färdig.
– Det kändes som att bli ivägslungad in i en parallell version av sitt eget liv, Lost in Another World. Man befinner sig i en vit låda, avskild från alla och allt man känner till och på sätt och vis fängslad. Det är en väldigt märklig känsla.
– Så jag kände en sådan längtan efter att göra någonting för att återknyta till det som jag skulle kalla den verkliga världen, till det jag känner till. Jag hade väldigt mycket i huvudet, många nya tankar och trauman att bearbeta. Samtidigt försökte jag också bara muntra upp mig själv. Delar av albumet är på sätt och vis ganska lättsamma, och jag tror att det beror på att det är som ett slags peptalk till mig själv – det här kommer att gå bra, det här kommer att ordna sig.
Funkade det?
– Ja, det gjorde det faktiskt. Det fick mig att må bra att återknyta till musiken. Och sedan spelade jag förstås upp det för familj och vänner och fick lite respons. Det var helt enkelt skönt att ha någonting att koncentrera sig på som inte var mina blodvärden eller vad det nu kunde vara, medicinska saker. Det var en distraktion, en verklighetsflykt.
– När jag höll på med inspelningarna var jag verkligen helt inne i det. Jag vaknade tidigt och var entusiastisk, somnade och kom på små idéer i drömmarna och vaknade och gick direkt till skapandet. Varje dag. Jag var helt och hållet i min egen lilla värld, borta från allt annat.
Att det skulle bli en skiva var inget James Ellis Ford ens övervägde under tiden.
– Jag hade inte direkt tänkt att någonting skulle ges ut, jag gjorde det verkligen bara för min egen skull. Men jag skickade den till några vänner och min manager, och Domino hörde av sig och ville ge ut den.
Sjukhusinspelningarna har förblivit obearbetade sedan inspelningen, trots att James Ellis Ford väl hemma från sjukhuset först var frestad att ta itu med dem och lägga på liveinstrument och orkestrala delar.
– Men sedan öppnade jag inspelningen och lyssnade, och insåg att pålägg kanske skulle öppna Pandoras ask. Jag kanske bara borde låta den vara som den var. Jag brukar ofta mixa mina egna saker, men den här gången lät jag en kompis som är ljudtekniker mixa den så att jag slapp gå igenom allt igen. Det var det. Jag ville inte röra vid den, jag tyckte om tanken på att den skulle vara som ett fotografi av en viss period.
Albumet är med andra ord helt elektroniskt inspelat i datorn, men musikaliskt är det likväl fyllt av värme och närhet. Jag prövar jämförelser som Robert Wyatt, Ryuichi Sakamoto och Scritti Politti kring The “Sweetest Girl”, och James Ellis Ford ler stort på datorskärmen.
– Du nämner tre av mina hjältar. Robert Wyatt är förstås en av mina största hjältar någonsin. Min pappa var väldigt inne på Canterbury-prog, så jag växte upp med många av de skivorna. Och Sakamoto. En av sakerna jag hade med mig på sjukhuset var faktiskt en märklig liten japansk 80-talssynth. Jag älskar den eran, med David Sylvian och andra. Jag älskar atmosfärerna i den musiken, där finns något nästan utomvärldsligt, så jag drogs till de ljuden. Jag älskar ljuden från Fairlight och Synclavier och den sortens sound, och jag använde väldigt mycket samplingar, eftersom det egentligen var allt jag hade.
Ditt sätt att sjunga låter en hel del som Brian Eno.
– Enos tidiga soloskivor är några av mina favoritskivor, och det han gjorde vidare mot Jon Hassell och Harold Budd och sådant. Jag är på sätt och vis ganska ny på det här med att skriva musik, så jag befinner mig fortfarande i den fasen där jag kanske bär mina influenser lite för tydligt utanpå kläderna.
Eftersom det inte fanns en tänkt publik för sjukhusinspelningarna är texterna är nära och väldigt, väldigt personliga.
– Jag tror inte att jag skulle kunna skriva de där texterna nu. Det finns låtar som är direkt riktade till min fru, och några av låtarna är till eller om vår lilla pojke. Jag tror att det delvis kommer ur hela processen med att vara sjuk. Plötsligt är man väldigt sårbar. Man får saker instuckna i armarna och förlorar på något sätt alla personliga gränser. Det letade sig in i texterna, och jag sjöng bokstavligen bara det jag tänkte just där och då, utan att försöka göra det poetiskt eller försöka dölja vad jag menade. Det fanns inget filter.
– När jag ser tillbaka på texterna nu får de mig nästan att skruva lite på mig. De är väldigt rättframma. Jag kommer nog aldrig att kunna skriva så direkt igen. Men just i det ögonblicket var det helt enkelt det jag ville säga. Som producent uppmuntrar jag alltid dem jag arbetar med att försöka vara direkta och sårbara, och den här situationen försatte mig direkt i det läget.
Did You Ever Want to Go to Your Own Funeral? bygger ju på en klyscha som alla någon gång tänker på – vilka skulle komma, hur skulle de reagera. Men för dig var det här verkliga saker.
– Min begravning var en verklig möjlighet, men inte att jag skulle gå på den, förstås. Många människor hörde av sig och med lyckönskningar och kärlek. Människor från mitt förflutna, människor från musikvärlden och alla möjliga andra. Det var fruktansvärt men samtidigt också underbart att känna den sortens kärlek från människor. Det bästa sättet jag kunde beskriva det på var känslan av att vara som en fluga på väggen på min egen begravning. Texten känns övertydlig för mig nu, men det var bokstavligen så jag kände.
I Here Today sjunger du att ”I never take these moments for granted again”, och det är så starkt att jag nästan inte kan hantera det.
– Mellan min första och andra cellgiftsomgång fick jag komma ut, och vi gjorde en utflykt från London och åkte ut på landet. Det var en vacker, solig dag och vi gick ut bland några fält och satte oss under ett träd. Och jag bara grät över att få vara utomhus, att få vara i naturen och vara med min familj. När man ser hur skört ens eget liv är, och egentligen allas liv, så börjar man plötsligt värdesätta sådant istället för att ta det för givet.
– Jag är tacksam att jag har lärt mig det under det senaste året, även om det skedde på ett fruktansvärt sätt. Man omvärderar omedelbart alla sina prioriteringar, hur man vill använda sin tid och vilka man vill tillbringa den med. Jag hoppas att jag kan hålla fast vid hur det fick mig att känna.
På This Will All Be a Memory Soon beskriver du hur du reagerar på behandlingen och undrar om det är ett straff. ”Did I do something bad, made the universe mad?” Men på andra ställen sjunger du om en gudlös värld.
– Jag tror inte på den traditionella föreställningen om Gud, som en gammal man uppe i himlen. Jag har alltid varit ganska övertygad ateist, men ju äldre jag blir, desto mer diffus blir jag faktiskt kring det där. Jag tror definitivt att det finns saker som ligger bortom vår förståelse.
– Just där och då tror jag att jag brottades med någon sorts tanke om gudomlig rättvisa. Jag känner att jag har försökt vara en god människa så gott jag kan, och då hamnar man lite i det där ”varför just jag?”-tänkandet. Särskilt när det finns en annan textrad om hur lögnarna och bedragarna tar över. Uppenbarligen går det väldigt bra för några av världens värsta människor just nu i historien. De leder i princip världen mot en jävla dystopi. Om det finns en Gud så är han antingen inte allsmäktig eller också är han grym. För varför drabbas oskyldiga barn av fruktansvärda sjukdomar?
– Jag tror inte att det finns någon sorts gudomlig rättvisa, även om jag gärna skulle vilja tro på saker som karma. Jag tror inte att det är så enkelt som att man gör goda saker och därför händer goda saker en. Det är lite mer svårbegripligt än så, tyvärr. Och jag insåg ”varför just jag”-tanken inte leder någonstans. Den gör ingen nytta.
När vi ses via Zoom sitter James Ellis Ford i sin studio på vinden i sitt hus. Han ser pigg och kry ut. Men så sent som för ett drygt halvår sedan fick han ett virus som slog ut det immunförsvar han fått donerat och landade honom tillbaka på intensivvårdsavdelningen.
– Nu har jag mitt eget ursprungliga immunförsvar igen, men det är lite försvagat och jag är fortfarande mottaglig för att sjukdomen ska komma tillbaka. Det är därför de håller så noggrann koll på mig.
– Om jag ska vara helt ärlig så är faran inte helt över än. Jag vet inte om man någonsin blir det med sådana här saker. Det är ju inte så att de ger en en medalj och säger att man är botad. Det är en väldigt, väldigt lång väg ut ur det. Så jag står under kontroll med förhöjd risk för att sjukdomen ska komma tillbaka. Men än så länge är jag okej. Jag mår bra, jag är mer selektiv och har börjat tacka nej till grejer. Jag arbetar och njuter av livet och känner mig okej. Jag fått en påminnelse om att tiden är kort på den här planeten.
Läs också recensionen av årets bästa album (?) här.
