”Jag kan hitta fel med vad som helst egentligen. Jag är ganska missnöjd som person.” Baxter Dury har varit på turné hela livet, men det är en tillvaro rymmer många irritationsmoment. Stunden på scenen väger upp det. Inför hans spelningar i Stockholm och Göteborg nästa vecka har Fokus Musik utforskat hans turnévanor.
När åkte du på din första turné? Följde du med din pappa Ian Dury?
– Absolut, från när jag var väldigt liten. Jag var en sådan där unge som snodde grejer och stal glödlampor. Jag var ett av de där barnen som alla i bandet måste vara snälla mot, för det är lite som att vara Uday Hussein. Ingen vågar jävlas med dig. Så man lär sig den där makten väldigt tidigt.Så ja, jag var en liten skitunge.
Men vi var nog ganska skyddade från det också. Vi sov alla längst ut iner i pappas tourbuss-bunk. Jag tror att han längtade efter att ha familjen med sig ute på turné, och det förstår jag verkligen.
Har du gjort samma sak med din son? Tagit med honom ut på turné?
– Nej. Den här generationen är lite känslig, eller hur? Alla måste ju hantera hur tuff världen är där ute. Så nej, det händer inte.
Skulle du säga att det är någon skillnad att turnera idag jämfört med då?
– Förr var det mycket tyngre utrustning och många fler stora, bredaxlade män överallt. Det är mindre av det nu och utrustningen är mindre. Jag vet faktiskt inte hur de gjorde förr, Allt verkade mycket mer som en manlig värld. Nu är det lite mjukare.
– Själva resandet är väl ungefär samma. De har inte uppfunnit ett nytt flygplan direkt. Jetlag fungerar likadant. Flygplan flyger i samma hastighet och man får fortfarande fryst mat serverad ombord. Maten är nog exakt lika dålig.
FÖRBEREDELSER
– Man är egentligen alltid förberedd, för man slutar aldrig riktigt. Vi slutade förra turnén i december och sedan har man några månader ledigt, men det känns ändå som bara en fortsättning. När man är inne i sådana där tvååriga turnéperioder känns det som att man alltid är ute på turné. Ibland är det fantastiskt. Ibland tar det hårt på ens emotionella navigationssystem, och det är väl den värsta delen av det.
– Annars lever jag ganska ordnat. Jag festar inte särskilt mycket. Man måste fylla på med vätska och göra alla de klassiska sakerna man ska göra. Försöka hålla sig lugn och allt det där. Annars går man under. När man är i tidiga tjugoårsåldern kan man komma undan med rock’n’roll-livet, men det kan man inte längre.
– Jag försöker använda samma musiker på turné efter turné. Nu blev någon gravid och kunde inte följa med, så då fick någon annan hoppa in. Men annars försöker vi hålla det ganska sömlöst.
– Jag försöker att inte tänka för mycket. Annars börjar man katastroftänka. Jag är en sådan person. Så egentligen gör jag inget särskilt. Jag försöker bara vara avslappnad. Jag känner lite småångest inför att sätta mig på ännu ett flyg imorgon kväll, men det får man bara andas sig igenom.
TURNÈPLAN
– Jag bestämmer inte vart vi ska. Man har en agent och en manager som tillsammans försöker lista ut vad som ger exponering och potentiellt pengar. Det är ju ett företag i slutändan. När man är yngre känns det inte som ett företag, men sedan blir det det och då måste man tänka på det så. Ibland spelar man i länder där man kanske inte tjänar på det utan bara demonstrerar vad man kan göra inför framtiden.
Till exempel?
– Som Sverige, antagligen. Där visar vi vad vi gör inför framtiden. Jag tvivlar på att det finns pengar i Sverige, men eftersom vi fortfarande är ganska nya där, trots att jag själv är gammal, så bygger man upp något.
– Jag har vetorätt och skulle kunna att säga “nej, jag tänker inte åka till Australien”. Men man måste hålla folk nöjda också. Australien är Australien. Nya Zeeland däremot är bra.
RESANDET
– Turnélivet är både mer och mindre spännande än folk tror. Jag försöker mest hitta lugn. Det hittar jag inte på flygplan. Men jag gillar europeiska tåg, där kan jag läsa och sådant. Bussar och flygplan är ganska förtryckande. Jag gillar inte att bli tillsagd vad jag ska göra. Sitter man längst bak i planet är det obekvämt. Sitter man längst fram är man isolerad i någon sorts lyxig biografkista. Jag kan hitta fel med vad som helst egentligen. Jag är ganska missnöjd som person.
– Men jag klagar inte under resan. Och om man sitter längst fram medan andra i ens team sitter längre bak vore det ganska otrevligt att inte erkänna att man är privilegierad.
BOENDE
– Jag letar mest efter lugn och tystnad. Sist jag var i Stockholm var det väldigt fint, jag bodde på ett stort hotell och det var bra. Allting var väldigt effektivt och ordnat.
– Det låter kanske konstigt, men jag tror att jag är lite som en kapplöpningshäst. Jag fungerar bara i tio minuter åt gången. Resten av tiden är jag ganska känslig. Jag har svårt att sova om det inte är tyst, så jag vill gärna bo högst upp så att ingen springer omkring ovanför mig. Gärna ett hörnrum högst upp. Min stackars tour manager himlar säkert med ögonen ibland, men hon försöker sitt bästa. Men man kan ju bara övertala människor om saker om man har väldigt mycket pengar.
– Men några särskilda önskemål om rummet har jag inte. Ens neuroser växer ju ju större man blir, och när man inser att man kan få rosenvatten och doftljus och sådant börjar man tro att man behöver det. För mig växer kanske neuroserna om vi blir större. Jag är öppen för möjligheten.
– Nej, jag läser inte på om städerna i förväg. Men när jag väl är där går jag gärna ut och upptäcker saker. I juni ska vi genom sjutton olika länder i rad, så det finns inte jättemycket tid till något annat än att spela. Men de senaste dagarna jag tillbringade i Stockholm älskade jag verkligen.
– Jag går och tittar på stadshuset eller något museum. Kanske ett köttbullsmuseum i Sverige om det finns. Jag hittar gärna en bra restaurang och försöker uppleva det som gör platsen speciell. Det är nog ganska lätt både i Stockholm och i Göteborg också.
INFÖR GIGET
– Vi är så vana vid att spela nu att vi inte tänker särskilt mycket på det. Jag tycker bara att det är roligt. Jag har inga ritualer eller sådant trams.
Jag känner mig inte nervös längre. Förr kunde jag vara nervös, när jag inte hade kontroll eller inte riktigt visste vad jag höll på med. Nu vet jag vad jag gör.
Man sitter ensam på hotellrummet och har tråkigt, och sedan kommer man tillbaka till scenen och återförenas med de andra. Då blir man familjen igen, det är ett privilegium att få göra det.
Själva spelningen är det bästa med allting. När jag står på scen är jag som mest avslappnad. Det är min mest zenliknande plats.
EFTER GIGET
– Jag drar. Ut. Bara ut. Jag menar, jag dricker inte särskilt mycket längre. Jag vill inte stå och prata med folk. Jag vill bara lämna stället. Man firar ögonblicket lite och sedan drar man därifrån. Jag vill inte stå och äta körsbärstomater och dricka dålig öl längre. Jag har gjort det där. Myten om att dricka på turné fungerar inte när man är 54. Jag vill bara tillbaka till hotellet, ner i sängen och läsa på min Kindle inom fyrtio minuter.
EFTER TURNÉN
– Vi firar egentligen inte turnéslut heller. Det där med stora firanden känns mer som något yngre band håller på med. Man måste hålla det lugnt för att det ska vara hållbart. Ju mindre man gör det till en stor grej, desto bättre fungerar det. Man åker hem, kramar alla och sedan börjar man om igen. Det finns inte riktigt tid att fira en sak innan nästa börjar ändå. Man måste hålla sig på jämn nivå.
