När I’m Kingfisher scendebuterade trodde publiken att det var komedi och skrattade gott åt hur Thomas Jonssons röst svek honom fullständigt. Andra hade kanske givit upp, någon hade kanske velat revanchera sig, men Thomas älskade varenda sekund och längtade tillbaka upp på scenen. Sedan dess har han fortsatt att gång på gång ge sig ut på tunn och oprövad is, nu med sitt nya album Give Up Together och sin första filmroll.
Den här skribenten har skrivit om Thomas Jonsson och hans I’m Kingfisher i decennier, och Thomas har konsekvent varit en av de väldigt få musiker som hör av sig och tackar för en recension eller frågar vad jag menat med en formulering.
Så när vi ses en påsklovsfredag på ett stimmigt kafé på Kungsholmen känns det som att vi redan känner varandra sedan åratal, trots att vi aldrig träffats. Vi har massor att prata om och jämföra i våra liv, som hur ett ursprungligt serietidningsintresse med stigande ålder och mognad övergick i ett intensivt musikintresse och skivköpande någonstans i de tidigaste tonåren. Vi är helt enkelt tvugna att börja från början.
— Jag började spela rätt sent i livet, jag skulle strax fylla tjugo. Det började på en öppen scen som hette UKM. Man kunde anmäla sig och få fem minuter på scen. Först tänkte jag läsa poesi, för jag skrev dikter innan jag började spela musik. Men sen tänkte jag att jag kanske skulle sätta musik till det där. Så jag lärde mig några ackord. Jag kan inte säga att jag hade lärt mig sjunga direkt, mer än hjälpligt.
— Men på scenen gick det inte alls. Det stockade sig verkligen, det funkade inte. Jag hade nästan aldrig pratat i mikrofon innan, och ännu mindre sjungit. När man mötte ljudet utåt blev det en fysisk reaktion, jag fick inte fram ljudet. Det blev en väldigt hackig pratsång. Men ändå kan jag fortfarande inte beskriva effekten det fick när jag sjöng de där grejerna live. Det gjorde något väldigt starkt inuti mig från en dag till en annan.
— Det har jag egentligen bara upplevt motsvarigheten till en gång till senare, när jag fick gästa Magnolia Electric Co. på en Jason Molina-turné. Jag skulle soundchecka med bandet och kände mig jätteförberedd, men det kom inte fram något ljud. Exakt samma känsla som den där första i Grums. Jag blev helt blank och fick inte fram några ljud alls. De bara tittade undrande på mig. Sen kom det tillbaka.
— Det där är nog mina två största höjdpunkter i karriären. Att soundchecka med dem och att sjunga i Grums.
Höjdpunkter och skräckupplevelser samtidigt.
— Ja. Det är mäktigt att den känslan fortfarande finns kvar. Det är mycket en fysisk nerv, något i det centrala nervsystemet. Det är fortfarande det starkaste.
Rätt många skulle ha gå från den där första spelningen, när det stakar sig och folk tror att det är på skoj, och tänkt att ”Aldrig mer.”
— Precis. Och jag gick därifrån och kunde inte sluta prata om det. Men det blev också ett sätt att komma vidare. Det blev en nyckel till att komma vidare, både geografiskt och från allt möjligt annat.
Hur gick det? Gick du vidare i tävlingen?
— Ja, det gjorde jag faktiskt. Hade jag inte gått vidare kanske det hade tagit slut där. Det blev någon liten artikel i Värmlands Folkblad om att det blev skrattfest när jag spelade. Folk trodde att det var komedi, att det skulle vara roligt. Men det skulle verkligen inte vara det. Det skulle vara svårt och allvarligt. Men jag var så off och hade inga referenser alls. Jag satt med min kompis Jocke efteråt medan snön föll över Grums och bara pratade på om hur härligt och underbart det var. Det var lite av en slump, och sedan blev det ändå mitt liv.
Hur snabbt förstod du att det här skulle finnas kvar i ditt liv?
— Det kändes nog direkt att jag ville ha mer av det. Min andra spelning var när min kusin som utbildade sig till musiker på Ingesund skulle ha examenskonsert på bastuba. Då ringde han och sa: ”Jag har hört att du börjat spela, kan inte du också köra några låtar?” Han hade inte hört mig, han visste bara att jag hade börjat.
Det där att ge sig ut på tunn is har gått igen i vad du gör ända sedan den där allra första spelningen.
— Jag var så orolig för allting när jag var ung. Väldigt tunnelseende, med mycket oro kring allt möjligt. Det är mitt defaultläge – jag är väldigt inbunden, väldigt orolig, väldigt ångestdriven, med väldigt mycket tomhetskänslor. Lite utanför.
— Jag tror att det vände någonstans där med att ställa sig på scenen första gången. Att våga välja mer kaos. Det är väl egentligen hela poängen med musiken för mig. Att det är något som ruskar om och något som far ur mig. Musiken har ställt allt på ända. Jag kan fortfarande vara ganska förstörd, men ändå kunna föra ett samtal, få vänner, vara väldigt närvarande i stunden.
Att plötsligt ställa sig framför kameran som skådespelare är kanske ett annat sätt att våga välja kaos. I Biodlaren i regi av Marcus Carlsson spelar Thomas Jonsson en mer countryfierad version av sig själv, som livesångare i cowboystövlar. Dessutom finns fyra I’m Kingfisher-låtar med på soundtracket.
— Marcus Carlsson hade haft med låtar av mig i sin första kortfilm och i en tidigare långfilm. Den här gången ville han att jag skulle spela live i en scen där en person kommer in, ser mig sjunga duett med en av skådespelarna och blir betagen i henne. Det är lite av en nyckelscen. Vi byggde ett liveset kring det med bandet från Thomas Denver-skivorna, plus Beatrice Rosdahl från Great Western Road som fick vara stuntrösten åt skådespelaren.
Du skivdebuterade 2003. 23 år av skivor är en tidsrymd som är svår att riktigt begripa. När jag var ung var 23 år helt oöverskådligt.
— Ja, verkligen. Hela Beatles karriär ryms ju nästan på sju år. Det är ett lite skrämmande perspektiv, faktiskt. Men det har varit lite längre avbrott. Speciellt när Nora, min dotter, var liten. Då hade jag fyra år mellan två skivor. Jag tänkte att jag tog ett sabbatsår då, men det blev ändå tio spelningar. Jag hänger upp mycket av mitt liv på albumen. Det hänger ihop med livet på ett rätt fint sätt.
Efter flera uppskattade album bytte han 2010 plötsligt artistnamn och gav upp det inarbetade Thomas Denver Jonsson till förmån för I’m Kingfisher. Då motiverade han det med att om man snubblar över det perfekta artistnamnet så kan man inte låta bli att använda det.
— Jag hade inte tröttnat på Thomas Denver Jonsson, men jag ville ha något mer som ett projektnamn. Ett bandnamn. Något lite mer kittlande. Det handlade också om att jag slutade spela med det bandet jag hade då och ville gå i en annan riktning. Jag förstår ju att allt följer en röd tråd, och att det finns saker på de nya skivorna som påminner om det jag alltid gjort. Men för mig kändes det som att jag ville röra mig bort från tanken att man måste förhålla sig till det vanliga maskulina och vanliga låtstrukturer för att få hålla på med musik. Jag ville bygga något annat.
Men att bli I’m Kingfisher och göra Arctic, någon sorts temaalbum om Nansens expedition till Svalbard. Det var ganska smalt.
— Ja, det är smalt. Men det finns ju både Nansen-låtarna – som A Continent Lost som är mer hardcore nordpolsgrejer – men också låtar som är mer ”här är jag”. Jag skrev låtarna väldigt snabbt under ett år, och det blev så. Men det blev en passande tematik för någon som känner mycket tomhet och bromsar i livet. Och så får man uppleva att man hamnar på nya platser, även om det kanske låter banalt.
Du har alltid haft en förmåga att locka prominenta gäster till dina album.
— Det är så himla roligt. När Nina Kinert åkte tåg till Karlstad och spelade in till andra skivan så kändes det helt absurt. ”Får man göra såna här grejer?”. Det andra människor gör med låtarna blir ofta fantastiskt, särskilt om de får fria händer.
Ditt förra album Glue hade en ny jazzdimension.
— Det började med den turné jag gjorde ihop med Luke Elliot, för han hade Bebe Risenfors var med i bandet. Jag älskar honom och hoppade på honom direkt. Jag hade inte riktigt koll på den där Tom Waits-grejen han gjort, utan kände till honom genom Nicolai Dungers Arkebuseringen av egot. Det tror jag att han gillade, han blev nog lite smickrad av det.
— Så jag skickade fyra Glue-låtar till honom, och han spelade in massor av instrument, med sin helt absurda förmåga att svara sig själv med flera instrument samtidigt. Efteråt berättade han att han trodde att han bara spelade in skisser som vi skulle välja bland och spela in igen senare. Men vi använde alltihop. Hade han spelat om det ”på riktigt” senare hade det nog inte blivit lika bra. Jag älskar när det finns något spontant kvar i inspelningen. Man kan vara hur anal som helst med arrangemangen och i replokalen. Men när man väl spelar in är det fint om något fortfarande är levande och lite ofärdigt.
Bebe Risenfors har en viktig roll också på Give Up Together. Bland annat återkallar han jazzkänslan från Glue med en fantastisk trumpet i titelspåret. Thomas myser över kaffekoppen.
— Bebe. Jag älskar honom.
En annan gäst är Alina Björkén från Tiny Oceans och innan dess Könsförrädare. Hon sjunger duett på Winter of 85/86.
— Hon är en fantastisk artist. Vi följde varandra på sociala medier för att jag tycker hon är så bra. Jag hade kommenterat massa grejer hon gjort, men jag var nervös när jag frågade henne. Men hon var helt underbar. Hon spelar elgitarr på låten också.
Den där folktonen som ofta har funnits i din musik finns här igen, och din röst har en annorlunda auktoritet. Rentav Van Morrisonsk.
— Fan vad glad jag blir. Man mörknar ju lite med åren. Jag känner absolut att jag fått andra verktyg i rösten.
Men dina falsettstämmor finns kvar.
— Det handlar om att inte behöva vara så maskulin och kraftfull hela tiden.
I titelspåret finns en rad om att man inte vågar slappna av, för då kan något hemskt hända. Om du blundar kan det det bli ”the night Bob Dylan dies”.
— Det handlar om katastroftankar. Om att man tänker att om man släpper taget så händer det värsta. Det är väl den grundkänslan. Den är omöjlig, men det är kanske också det som gör den så omöjlig.
Years of Depression känns väldigt organisk med en stråksektionen som tillåts bli lite skev, och i Your Dad’s Bad Days är det fin kontrast mellan tramporgel och gitarr.
— Your Dad’s Bad Days är nog lite min favoritlåt på skivan, kanske mest för att det är en mer ”vanlig” låt, med refränger och trummor. Det är mina säljargument – trummor och refräng! Jag tycker väldigt mycket om sista versen, för den känns som att det skulle kunna komma en vers till. Den öppnar upp låten igen på något vis.
Tänker du ljudreferenser för ett albums produktion? Här tycker jag mig höra Daniel Lanois i luftighet och rymden.
— Vi har pratat väldigt mycket om Daniel Lanois-plattan Shine. Otroligt bra skiva, när man lyssnar på den i efterhand är den inte alls så tight som man tror. Den är svajig och vacker.
Är du perfektionistisk när du bygger album? Sitter du och finjusterar i timmar?
— Jag tror inte jag är så pillig som du tror. Jag känner väldigt snabbt om något är rätt eller fel. Mycket är bara: ”höj volymen lite till, det är gött.” Jag tycker det är fint när något nästan blir lite för högt. Det är så lätt att bli för bekväm och för feg idag. Man har så mycket möjligheter nu. Och det där att spela fel – ibland är det ju faktiskt det bästa som händer.
I texten till Winter of 85/86 sjunger du ”With competence comes the great responsibility to fuck it up a bit.”
— Det är ju precis det vi pratar om. Man får inte bli för duktig. Blir det för perfekt blir det AI.
Give Up Together är en fantastisk albumtitel, för övrigt.
— Det låter som en lite pessimistisk soulplatta kanske. Men det handlar nog om att jag faktiskt tycker att jag blivit ganska bra på att fylla livet med saker jag älskar trots grundkänslan av oro och tomhet. Jag har haft mycket ångest, dålig sömn och sådär. Men jag tycker ändå att jag lyckats bygga ett liv fullt av små saker och människor som betyder mycket. Man kan hitta värme tillsammans även i mörkret, man står där och kramas fast allt är kaos.
