69 år gammal solodebuterar den forne Imperiet-grundpelaren Per Hägglund med en skiva under namnet S.L.A.M.. Han beskriver den som smal och rentav pretentiös, och det är inget som varken Titiyos eller Hurulas medverkan påverkar i annan riktning. ”Folk kommer klia sig i huvudet”, sammanfattar han sitt instrumentala album pâte et pâte.
Per Hägglund är mer meriterad än de flesta musiker i Sverige. Först saxofonist på Ebba Gröns sista album och turné, sedan en av grundpelarna i Imperiet. År av kompositioner för de minsta teaterscenerna och de största, som Dramaten och Oslos Nationaltheatret, för radioteater, film och utställningar. Han har skrivit låtar med Thåström till en lång rad av Thåströms album, och han har producerat Hurulas tre senaste skivor. Dessutom har han under årtionden utgjort ena halvan av ett av landets tyngsta managementbolag. Det enda han inte gort är ett soloalbum. Förrän nu, som S.L.A.M. med det instrumentala albumet pâte et pâte.
– Jag solodebuterar i 69-årsåldern. Det verkar ju jättedumt. Men det känns ju inte riktigt som att debutera, det ingår inte i någon stor plan. Det är snarare ett infall som skulle materialiseras.
Infallet byggde på en växande lust att göra musik igen, och kom till Per Hägglund när han reste runt i Europa.
– Jag har hållit på med musik i 45 år, åt andra och framförallt tillsammans med andra och de senaste 15 åren jobbade jag som artist manager. Efter ett tag blir den utmätta tiden tydlig, och jag började känna att det inte fanns tid att göra musik.
– Jag bestämde mig för ett år av resande i Europa, och då var det smidigt att ta med sig ett litet kit med musikgrejer. Jag gjorde en månad där, tre veckor där, och sedan två veckor på något trevligt ställe, lite lyxigt sådär. Nä, det låter ju som att man är snorrik, men det går att göra på en shoe string-budget.
Hade de olika platserna olika ljud, olika detaljer och nyanser?
– Nja. Det var ju mer så att man hamnar i en speciell stämning när man är på platser lite längre. Jag är inte så begåvad att jag kan plocka upp omgivningens ljuds särart i Andalusien, på en grekisk ö eller i Paris. Men olika platser ger olika lugn, och det är kanske snarare det som visar sig i de olika låtarna.
På det sättet är så gott som varje spår på pâte et pâte försett med en titel från specifika geografiska platser där Per Hägglund befunnit sig, flera av dem från grekiska öar.
– En del av dem var ju ockuperade av Italien in på 1940-talet. Jag hittade en karta av en av dem från då, när allt hade italienska namn, till exempel Mount Foca och Mercini. Numera har de har förstås grekiska namn, men jag tyckte att det var fascinerande. På ”Mount Foca” har jag klättrat upp till toppen. Bara 400 meter, visserligen.
Intrycken och sina inspelningar tog Per Hägglund med sig in i studion.
– Där gjorde jag musiken sedan, med gamla och nya syntar, apparater som tjuter och fräser. När jag höll på att mixa sedan hängde jag upp dem på upplevelser från resandet, det var ganska mycket en efterhandskonstruktion.
Evropa är mer generell både till sin titel och sin karaktär.
– Det var en av de tidigaste spåren, och den blev bara stökigare och stökigare. Jag berättade om den för Robert Hurula, som är nära vän och som både har gjort omslaget till skivan och hörs på gitarr. Han är en ivrig påhejare, och han visste att Kitte från Kite som är samlare har en sån där gammal synth som ser ut som en dokumentportfölj. Du vet en sån där bärbar synth som Brian Eno hade när han jobbade med David Bowies Berlin-trilogi. Det finns tydligen tre ex i Sverige, och jag fick låna Kittes, så den är med och tjuter ganska mycket där. Den var helt hopplös att tänja. Ett tag strök jag låten för att kändes hopplöst stökig. Men till slut kände jag att det passar ganska bra i sammanhanget.
Den som hör tågrälsdunkande i rytmen och associerar Trans-Europe Express är inte ute och cyklar.
– Man vill ju ha en och annan passning till de gamla hjältarna, något kärleksfullt citat. Men det ska också nämnas att den östslaviska stavningen av Evropa är en passning till Ukraina, det är viktigt för mig.
Tillsammans med elektroniska finns också både elektriska instrument och akustiska. Munspel. Stråkar i Ajkes. Hurulas gitarr i Gylpovaet, som är döpt efter en våtmark på Fårö.
– Det är skönt att ha några organiska delar i det, det ger dynamik till de här pastejerna.
Till och med Titiyos röst är en del av det instrumentala i inledande Netia.
– Hon har blivit en god vän sedan vi jobbade ihop på 90-talet, och jag har försökt hitta ett sätt att skriva att hennes röst är ett instrument. ”Röster” står det, så att inte folk tror att det är någon vokallåt när de ser hennes namn.
– Jag hade en idé att göra en sånglinje, men den kändes så… Det var inte Titiyos. Hon kom in och hade en egen tanke, så jag sa kör på. Hon är ju så duktig, så jag släppte in det mesta hon gjort. Det var inte tanken från början.
Per Hägglund har till och med tagit fram sin gamla saxofon från tiden med Ebba Grön och i Imperiet.
– Men det är allmänt känt att blåsinstrument måste man öva hela tiden för att inte tappa. Så jag fick ju hårdöva för att få upp någon typ av nivå alls. Jag hade producerat Love Antells senaste album, och där ville han ha ganska mycket sax. Det var roligt att komma igång med det igen, så den fick åka med här också.
Musiken på pâte et pâte hoppas Per Hägglund ska uppfattas som hoppfull med livskraft, och som ett sätt att se det ljusa i tillvaron. Men syntar och låtkonstruktioner har påfallande dova postpunkrötter.
– Även musik som inte har vers och refräng eller tydligt textbudskap som uppmanar till någonting – aktion eller motstånd eller passivitet, whatever – kan vara en inspirerande och hoppingivande. Även om det inte är dur-treklanger.
– Jag insåg att det kan uppfattas mörkt först när det var klart, jag har ju levt i det så länge. Och ok, det finns dova stämningar, men i det finns ju något terapeutiskt. Man måste röra vid det och snacka om det för att klara av det. Om man vågar ta i det mörka så kan det bli bra.
Per stannar upp i svaret, och ler snett åt sina ord.
– Det var ju väldigt ambitiös programförklaring. Pretentiös.
Att det är pretentiöst är väl inte en dålig sak?
– Om ”pretentiöst” bara är en beskrivning utan negativ värdeladdning stämmer det bra på min musik. Folk kommer klia sig i huvudet, det är väldigt smalt.
