Med Amy Boones mäktiga och känsliga countrysoulröst berättar The Delines empatiska historier om människorna bakom statistiken i den dödliga opiodepidemin i USA. Willy Vlautin är bandets låtskrivare och historieberättare, och dessutom en fantastisk romanförfattare vid sidan om. För Fokus Musik berättar han om mannen som måste ha långärmat och flickan som spelade klarinett och älskade fransk film, och som nu bara lever för sitt missbruk, och om andra personer vi lär känna på The Delines nya album The Set Up
Jag har förstått att du började skriva låtarna till The Set Up medan ni spelade in förra albumet.
– Jag blir lite besatt när vi ska göra en skiva, och skriver på teman. Till Mr. Luck & Ms. Doom skrev jag de där lite trasiga “on-the-road”-romantiska historierna, tragiska kärlekshistorier. Men mot slutet kom jag först med en låt som heter Walking with His Sleeves Down och sedan Dilaudid Diane, som var mycket mer ensamma. De passade inte i riktigt in, utan var en sorgsnare version av den världen.
– Båda berättelserna är påverkade av opioidepidemin i USA. Den har slagit sönder så många amerikanska städer och den har verkligen bankat sönder Portland. Om man har öppna ögon och ett hjärta går det inte att låta bli att påverkas. Man ser unga människor bo i tält, och leva riktigt hårt. Man ser en 30-årig kvinna överdosera på gatan, och det är inte ens en stor grej längre.
I centrala Portland har Willy Vlautin har en liten skrivarlya för sitt författarskap och sitt låtskrivande, och han beskriver hur omgivningen har blivit allt trasigare.
– På vägen dit såg jag först en kille i en stulen bil, avsvimmad vid ratten och med bilen igång. Ett halvt kvarter därifrån ligger en ung kvinna, avsvimmad på gatan. Det har blivit normaliserat. Så det började smyga sig in i låtarna, och blev grunden först för Walking With His Sleeves Down. Jag mötte en en musiker som jag hade känt när jag var ung, och som jag inte sett på ett par år. Jag frågade om hade turnerat, men jan svarade att han var hade varit junkie och bott i sin mammas källare.. Han hade bara försvunnit från världen, hans liv hade stannat av. Han märkte inte ens tjejen han hade varit kär i, eller de små fina sakerna som får oss att kliva upp på morgonen. Att det är en fin dag, att gå och se ett band, att gå förbi en källarlokal där ett band repar Judas Priest-låtar. Det är det som gör livet värt att leva, för mig. Men han som går där, Walking With His Sleeves Down för att armarna är helt förstörda, han missar allt. Han ser inget av det.
– Det var läkemedelsbolagen som skapade problemet. Jag ramlade av en häst och bröt armen för kanske femton år sedan, och det gjorde ont. Så de gav mig recept på tre gånger 75 OxyContin-piller, ett kraftigt beroendeframkallande opiod. Nu hade jag fått max tio tabletter, men då hade jag kunnat hämta ut 225 piller. Det skapar missbruk, det skapar missbrukare.
Ditt skrivande, både det skönlitterära och låtskrivandet, har en tendens att handla om USA och problemen i det amerikanska samhället, men från ett mikroperspektiv. Du betraktar enskilda människor, och presenterar dem som individer med sina problem och sina glädjeämnen.
– Jag har alltid velat berätta historier om människor, i hopp om att kasta ljus över något. Jag är inte den som predikar, jag säger inte vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara berätta historier, och så får du avgöra.
– För mig är det sorgligaste att tänka på Dilaudid Diane, en unge som spelade klarinett i en marschorkester, som älskade franska filmer och vars värsta brott var att hon bröt sig in på kommunens pool för att få simma ensam. Hade de en dotter som älskade franska filmer och spelade klarinett skulle du vara så stolt. Att sedan se det gå helt fel, det är hjärtskärande.
– På dert sättet är jag politisk, jag kan inte acceptera att möta någon Diane eller killen med ärmarna neddragna och bara säga: ”Äsch, ännu en junkie.” Inte när man vet att där bakom finns en barndom, talanger, en klarinett, en simtur i poolen.
– När dessutom meth kommer in i bilden, då blir det riktigt läskigt också för alla runtomkring. Jag möter unga killar som är fast, men som är i form och går omkring med basebollträn. Det är lätt att bli avtrubbad. Det är först när man kan ta ett steg tillbaka och se att det där är en unge, någons unge. Vad ska han göra? Kan vi som samhälle få tillbaka honom till en trygg plats? Är hans hjärna okej? Kommer han att kunna vara en del av samhället? USA har aldrig varit bra på att hantera sånt där, men just nu ligger det längst ner på prioriteringslistan. Att ta hand om våra egna i termer av vård och omsorg är helt borta.
Can You Get Me Out of Phoenix är en episk soulballad, först och främst. Men jag anar också en blinkning mot en annan klassisk Phoenix-låt.
– Det var en av de svåraste låtarna att göra. Jag måste ha skrivit om den tio, femton gånger. Som du säger, den är ett monster och den är nästan för lång. Först skrev jag om den till tre minuter. Sen växte den ut till sju–åtta minuter lång vid ett tillfälle, bland annat för att jag gillar groovet, och Freddies bas är så cool. Det coola med Delines är att de inte gav upp på låten. Vi byggde om den några gånger och vi gav inte upp.
Man skulle fortfarande kunna göra en förlängd version som matchar Isaac Hayes 15-minutersversion av By the Time I Get to Phoenix.
– Ja, den där låten hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Men jag måste skriva så mycket text, det är ett jävla jobb. Jag skrev precis en låt till Amy som är en sida text. Hon blir sur på mig när jag skriver så långt, men hon är grym på att lära sig dem. Men det är mycket att begära, men hon är så cool.
– Hon har haft mycket smärta i sitt liv, så när jag kommer med en låt som Dilaudid Diane eller Walking With the Sleeves Down eller särskilt Reckless Life… de gör ont. Det gör ont för henne att sjunga dem, för hon lever dem när hon sjunger dem. Det tar på henne.
– Så jag slänger in romantiska låtar ibland, bara för hennes skull. Som Keep the Shades Down, jag skrev den för henne. Hon har alltid bett mig skriva en kärlekslåt, och det där var det bästa jag kunde åstadkomma.
I den finns ingen tragedi.
– Nej. Den handlar helt om rädsla. Den handlar om att se Diane. Den handlar om att se ungen från Walking With the Sleeves Down och hoppas att man inte hamnar där. Det är mycket vankande fram och tillbaka i låten, medan hon försöker få honom tillbaka i sängen. Det är ingen idé att oroa sig, säger hon. Ibland är allt vi har varandra. Ibland är allt vi har en natt tillsammans.
– Så du kan inte gå runt och oroa dig för att dåliga saker ska hända. Ibland måste du bara sluta tänka på det dåliga. Det gäller nog oss alla, överallt. I USA just nu kan man bli galen av att oroa sig för vad som ska hända. Så jag skrev Keep the Shades Down för att komma ihåg att ibland måste man sluta oroa sig och bara vara med någon som man är älskad av. Ta ett par drinkar, slappna av.
Titelspåret på The Set Up är en löpande historia i tre delar, först som inledning på albumet, sedan i mitten och till slut som avrundning och kanske sens moral. För en gångs skull är musiken skriven inte av Willy Vlautin utan av Cory Gray.
– Han är smart, så det räckte med att jag bara gav honom ett uppslag. Till del ett sa jag: “Vi är i loungen. Hon försöker övertala den här killen att råna stället där han jobbar. Och hon har en stark story – hon känner folk som har kommit undan och lever i Spanien nu.
– Jag minns när jag jobbade på lager och gick till banken. Om jag gick dit vid rätt tid på dagen såg jag värdetransporten komma, med mycket kontanter, samtidigt som jag själv knappt kunde betala hyran. Jag är ingen idiot, så jag gjorde inget, men det var i det det började.
Del två av The Set Up är mer som Ocean’s Eleven. De är kära. Hon övertygar honom att det är lätt, och i tredje delen krokar hon honom genom att öppna sitt hjärta: “Jag älskar dig, mitt liv är ingenting utan dig.” Det är vad som får honom att göra det till slut. Sedan sitter han i fängelse medan hon ligger på stranden med sin pojkvän Ronnie.
Även i del två använder hon argumentet att man klarar sig undan, hon känner den där “never-been-busted Brenda” som kom undan med 120 000 dollar.
– Ja. Lätt, liksom.
Det är farliga grejen när någon säger att något är lätt.
– Ja, herregud, titta vilken situation mitt hemland hamnat i med den typen av skitsnack. Vi har en president som säger att han har alla svar och kan lösa allt på 30 minuter. Och nu sitter vi här på ett sjunkande skepp som brinner.
Den här skribenten har pratat med med Willy Vlautin förr. Men åren går, och när vi senast samtalade 2008 var han fortfarande frontfigur i Richmond Fontaine. Hans författarskap befann sig fortfarande i en inledande fas då, och han var lite omtumlad över att just ha sålt filmrättigheterna till Motel Life. Det var starten på många förändringar i Willy Vlautins liv. Inte minst ekonomiskt.
– Att sälja filmrättigheter hjälper rent ekonomisk. Det bästa med att ha pengar är att inte behöva oroa sig för pengar, Det gör livet mer stabilt för mig. Jag behöver inte skrapa ihop jobb för att ha råd med hyran, jag kan använda tiden till The Delines och till att fortsätta sitta i ett rum och skriva konstiga historier.
Känner du ansvar för hur filmerna blir?
– Ingen vill ha med författaren att göra. Det är en generalisering, men de vill bara ha historien och sen vill de att du ska försvinna. Så jag har inte varit involverad, och det är bra. Jag jonglerar så mycket med att skriva romaner och försöka hålla ett litet band vid liv, så jag tror inte att jag är nog smart eller har energin för att navigera i filmvärldens politik. Jag har haft tur, jag har fått tre filmer gjorda från mina böcker. Men nej, jag har inte haft mycket med något av det att göra.
– Så man säljer rättigheterna till den coolaste personen man träffar, den som man känner verkligen älskar historien. Sedan håller man tummarna. Min bästa upplevelse av filmatisering av min text var Lean on Pete. som regisserades av Andrew Haigh. Han är förvånansvärt cool för en person med så mycket press på sig. Film innehåller så mycket pengar, och när pengar är inblandade blir det många kockar i köket. Men han kunde hantera det och samtidigt vara en bra människa.
Blir du nervös inför filmatiseringar? Är du rädd att de inte ska göra din historia rättvisa?
– När man säljer rättigheterna kan man inte ta deras pengar och sen gnälla. Det är en affärsuppgörelse. Du hoppas att de gör det bättre. Som jag brukar säga – jag skiter i om du gör Motel Life eller Lean on Pete eller The Night Always Comes som en zombiefilm. Jag vill bara att det ska bli en bra zombiefilm.
– Nej, jag skojar, det är klart är jag orolig. Jag har ju åsikter om allt. Men i slutändan kan jag inte klaga, jag sålde bort den rättigheten. Och de har mer att förlora än jag. Jag kan bli sur eller sårad om det blir dåligt, men de kan förlora sina karriärer.
På den tiden beskrev Willy Vlautin en av skillnaderna mellan författande och musiken i termer av alkoholkonsumtion. Han noterade att han skrev musik när du var ledsen och bakfull, men att han levde hälsosamt när han skrev på en roman.
– Alltså, jag är mycket äldre nu. Jag räcker med att jag tittar på en flaska tequila för att jag ska bli bakfull. Jag behöver inte ens dricka för det.
– Allvarligt talat, jag skriver mycket om alkohol för jag har kämpat med det. I slutändan är jag tvungen att ställa mig frågan – vill jag vara med i ett band eller vill jag dricka? Vill jag skriva romaner eller dricka? Mer än något annat älskar jag att vara en del av i The Delines och att skriva historier. Så det gäller att prioritera rätt. Så jag håller koll på det, jag lägger spriten i bakgrunden så mycket jag kan. Men jag aldrig slutat dricka helt, jag har alltid någon ursäkt till att fortsätta dricka åtminstone ibland.
– Ingen vill vara en full, konstig gammal gubbe, och man åldras inte bra av att supa. The Delines pratar faktiskt om det här varenda dag.
Gör ni?
– Ja, vi pratar alltid om sina strider med flaskan och hur man ska navigera det när man blir äldre. Det är en ständig diskussion, om försöka avstå eller om vad vi drack i går kväll.
Är ni bra förebilder för varandra eller drar ni ner varandra?
– Vi stöttar varandra. Om Amy kör en nykter turné, så är jag nykter med henne. Det är ingen som drar ned någon annan. Det är inte att man säger: “Kom igen, nu går vi till en bar.” Jag har redan snubben som säger så inuti mig. The Delines är ett band som gillar att ha kul, vi gillar att äta och dricka, men vi försöker ta hand om oss.
