Efter att ha vecklat ut sig i jammande på sin senaste turné har MC Taylor nu strävat efter att vara med koncis och skriva stora koncentrerade refränger med stora känslor. Dessutom har han en rytmsektion med ett sväng mittemellan The Meters och The Band – ”när vi spelar tillsammans känns det verkligen som ett godståg som rullar fram”.
I MC Taylors hemmastudio i Durham, North Carolina, där han sitter för vårt zoomsamtal är det välstädat, och hans långa eleganta Willie Nelsonflätor är likaså ordnade och stiliga. Han har ett särskilt bra album att berätta om, även med Hiss Golden Messengers höga standard, så det är lite särskilt uppklätt.
I’m People är Hiss Golden Messengers 12:e album ungefär, beroende på hur man räknar, och den är proppfull av fokuserade låtar med starka melodier, och med ett underliggande sväng som har få motsvarigheter i sin genre. Låtarna blev till I’m People är skrivna framför allt på tre platser.
– Jag skriver alltid, jag samlar alltid på bitar och fragment. Men jag fick definitivt mycket arbete gjort i en stad norr om San Francisco, i Marin County. Sedan skrev jag mer på ett ställe som heter El Rey Hotel i Santa Fe. Och så gjorde jag mycket skrivande och arrangerande här i min studio, där jag sitter just nu.
Till att börja med är låtskrivandet inte särskilt riktat.
– Processen börjar väldigt brett, och när jag börjar få en bild av vad en möjlig skiva skulle kunna vara smalnar det av. Tidigt i skrivprocessen kastade jag bara upp alla möjliga saker mot väggen, och det finns så mycket material som folk aldrig kommer att höra, eftersom det egentligen bara är ljudet av mig som försöker förstå vad jag ska skriva om och hitta riktningen. När jag börjar förstå vilka teman skivan får blir saker skarpare.
– Så tidigt skrev jag bara för att skriva låtar. Senare i processen var jag väldigt selektiv med hur mycket arbete jag gav vissa idéer. Känns det som att låten till slut inte skulle passa på skivan lägger jag den åt sidan.
– Eftersom jag har den här studion i mitt hus kan jag ta en låtidé som jag verkligen gillar ganska långt. Jag vet inte om demo är helt rätt ord, men det är i princip vad det är. Jag gör en version av låten med texter som jag känner ligger så nära källan som låten kommer ifrån som möjligt. Jag letar efter starka melodiska idéer, så jag lägger mycket av det på den hemmainspelade versionen av låten. Jag spelar mycket gitarr och letar efter fler melodier. Jag spelar trummor, bas, keyboards, gör stämmor. Jag tar den till en punkt där den i sig själv skulle kunna vara en skiva. Sedan sitter jag med det ett tag. I det här fallet skickade jag det till Josh Kaufman, som producerade skivan tillsammans med mig.
– Han kunde säga att han gillar det han hör, och att vi borde använda min inspelning som ritning. Eller ”tänk om vi testade den i en annan taktart”? Så när vi sedan samlades i studion med våra vänner som spelar på skivan hade vi redan en idé om vad låtarna kan bli. Men samtidigt ville vi bli överraskade av vad som kunde hända när vi spelade låtarna tillsammans för första gången. Överraskning är en så vacker del av inspelningsprocessen. Det är egentligen den jag jagar. Men den kan uppstå med en allmän förståelse för vad låtarna handlade om, samtidigt som vi är trogna den tematiska känslan i det låtarna försöker säga.
Bjuder du in människor som till exempel Sam Beam (aka Iron & Wine) för att de ska överraska dig eller för att du vill ha något specifikt och exakt som just de kan bidra med?
– Orsaken till att jag bjöd in Sam Beam, Bruce Hornsby, Marcus King eller Amy Helm, till exempel, är att jag verkligen älskar det de gör. Jag vill att deras musikaliska personlighet ska bli en del av skivans väv. Jag kan säga något i stil med att vi tänker oss ungefär så här kring ett pianoparti på den här låten, men du är Bruce Hornsby, och jag älskar ditt melodiska och harmoniska sinne, så gör det du vill göra.
– Men sedan finns det andra delar där jag redan i konstruktionen av skivan vet exakt vad och hur jag vill ha det, och då spelar jag det själv, eller ber Josh Kaufman eller någon annan spela det just så. På en låt som Mercy Ave finns till exempel en drivande mandolinfigur som går genom hela låten. Jag visste att vad som än händer med låten vill jag ha just det partiet som en sekundär röst.
– Sam Beam är ett bra exempel, för jag hade vissa idéer om stämmor som kunde vara fina där. Han bor 15 kilometer från mig, så han kom över hit hem. Men när han kom över blev det glasklart att han inte tänkte sjunga stämmor som en traditionell körsångare. Han skulle vara Sam Beam och göra sin grej. Josh och jag tittade på varandra och tänkte att vi kör på det här. Det kommer ta mig en stund att förstå exakt vad han gör, men om det är det här som kommer ur honom just nu vore det dumt att inte följa med.
Att säga åt Sam Beam att inte vara Sam Beam känns som en dålig idé.
– Ja, det vore helt meningslöst.
I arbetet med I’m People var MC Taylors ambition att fokusera på melodier efter ett par år av jammande.
– Mot slutet av allt vårt turnérande med mitt förra album Jump for Joy blev det mycket improvisation live. Det älskar jag visserligen, men jag kände mig sugen på att vara mer koncis och skriva stora koncentrerade refränger med stora känslor. Det var bara det humör jag var på, och jag tror att jag fortfarande är där. När jag tänker framåt på turnerande och hur vi ska presentera de här låtarna och Hiss Golden Messenger-katalogen finns det något med att vara koncis som verkligen tilltalar mig. Att röra sig genom många låtar i stället för att spela ut dem i långa jam.
Shake Eyes har en refräng som låter så självklar att den borde ha varit en evegreen sedan decennier.
– Ibland landar man i en idé som får en att tänka att hur kan det här inte redan finnas. Jag har till och med haft låtidéer där jag gått runt till vänner som kan mycket om musik och frågat om det låter bekant, om de känner igen melodin? Musik är magisk på det sättet. Det finns många sätt att kombinera väldigt enkla element och skapa något helt nytt.
Last Orders sticker ut – en elektrisk rockig boogie med hamrande piano och gospelkör, som The Black Crowes när de är som mest fokuserade eller som Primal Scream i Muscle Shoals.
– Så i princip The Rolling Stones?
I princip.
– Självklart. Jag älskar The Black Crowes, de är fantastiska. Och Primal Scream. Jag har alltid haft ett rockhjärta, och jag älskar musiken som spelades in i Muscle Shoals och Fame Studios i den amerikanska Södern. De människorna som gjorde de skivorna där 60- och 70-talet hittade en väldigt magisk formel. Det är en väldigt stor del av min musikaliska personlighet och mitt DNA, och ja, den låten är väldigt öppen med det..
Du har sagt att du ser Hiss Golden Messenger som kanske två band i ett, ett med fokuserade melodier och ett annat med rytmen. På I’m People har du en strålande rytmsektion, som ett eget The Meters.
– Tack. Jag har världens bästa kompsektion på albumet, enligt mig. Vi har jobbat mycket tillsammans genom åren, jag och JT Bates på trummor och Cameron Ralston på bas. Båda är legendariska musiker i mina ögon, och i många andras också. Vi rör oss i samma kretsar, både musikaliskt och socialt, och våra barn är ungefär i samma ålder. Det finns mycket som binder oss samman, och jag älskar dem som vänner.
– Jag spelar aldrig leadgitarr, och har aldrig velat göra det. Jag älskar att vara en del av en rytmsektion, och när vi spelar tillsammans känns det verkligen som ett godståg som rullar fram. Det är kanske det som skiljer Hiss Golden Messenger från annan musik i det som man kallar americana. Det är sant, vi letar efter en väldigt djup rytmisk ficka, något i stil med The Meters. Men det finns så många referenser.
The Band, till exempel. Den där väldigt lösa grooven som samtidigt är oerhört tight och fokuserad påminner mycket om Levon Helm. Och I’m People är till och med inspelad i Woodstoch, där The Band hade sitt rosa hus.
– Bland människor som verkligen älskar The Band har det länge funnits en uppdelning mellan dem som står på Levon Helms sida och dem som står på Robbie Robertsons sida. Men jag älskar musiken, och vet inte tillräckligt mycket för att veta vem som hade rätt, vem som sårade vem. Jag älskar sättet Robbie spelade gitarr på de där klassiska Band-skivorna, och jag älskar Levon. Både jag och Josh Kaufman ännu mer har jobbat mycket med Amy Helm, Levon Helms dotter.
– Det som kännetecknar både The Band och The Meters är just den där känslan av feeling och rytm. Det behöver inte vara perfekt. Det behöver inte vara metronomiskt. Men det finns en djup känsla för groove i deras sätt att spela. Jag har alltid dragits till det, och den där djupa känslan av swing är alltid vad jag söker hos musiker och i musik.
