”Folk blir nog förvånade när jag säger att jag oftast börjar med texter och låttitlar.” Nisse Hellberg är egentligen ingen vän av digitala möten, men han gör ett undantag för Fokus Musik och kopplar med viss möda upp sig mot Zoom för att prata om sitt låtskrivande och i synnerhet om Popmonster, Wilmer X sprillans nya utmärkta album 48 år in i bandets existens.
Det har varit ganska intensivt sedan Wilmer X kom tillbaka från sitt uppehåll 2022. Ett album, en EP och dessutom en dokumentär. Och nu nya albumet Popmonster. Tempot är högt för Wilmer X.
– Fast på ett lite annorlunda sätt. Förr i tiden turnerade vi väldigt mycket, hela tiden. Nu är det mer som projekt. Vi vill ju spela, och har möten och pratar om vad marknaden kan svälja och vad vi vill göra. När vi pratar med bokarna konstaterar vi att vi inte kan spela varje sommar, det måste finnas något nyhetens behag. Men vi spelade 2022, 2023 och 2024 ändå. Innan dess var det väl mer vartannat år lite grann.
Jag kollade. 2010, 2011 och 2018.
– 2010 var lite speciellt, för då lockades vi ut av att vi fick en fet spelning här i Malmö när Citytunneln invigdes. Sedan spelade vi några gig på sommaren och så dog det ut igen. De förlorade åren. Egentligen är det mer rättvisande att säga att vi hade uppehåll från 2005 till 2018 när vi inte gjorde någon platta.
– Efter Sweden Rock 2018 och tusende giget och allt det där har det varit mer på projektbasis. Det finns inte tal om att sätta sig och spela sig till framgång som man gjorde på 80-talet. Nu vill vi att det ska vara festliga ställen och naturligtvis bra betalt. Sedan kör jag lite mer under radarn med mindre ställen och lösare konturer med solobandet.
Med återkomsten Mer för dina pengar ville du tillbaka till ett kaxigare och skränigare Wilmer X. Jag uppfattar att det nya albumet är en fortsättning på samma attityd.
– Ja. Jag har jobbat med Chips Kiesbye sedan 2005. Först var det en Wilmer-platta och sedan alla de här soloplattorna utom en. Man väljer inte Chips om man inte vill att det ska rocka rätt rejält. Det gör det även på mina soloplattor, men inte på det där distade sättet. Där är det en annan typ av drag. Under 90-talet, när vi jobbade på EMI, fanns det alltid en diskussion om hur vi skulle bredda oss och nå ut till större grupper av befolkningen. Efter att vi började jobba med Chips, och framför allt nu, är det inte längre ett ämne.
Ni diskuterar inte ens om ni ska göra det?
– Nej. Vi vill bara göra det som är Wilmer X kärnverksamhet. Sedan tycker jag att det är jättetråkigt att bara stå och spela en typ av låtar, så det finns variation ändå, mycket av det är tack vare åren med Kjell Andersson på EMI. Jag har anammat en del av det sättet från honom.
– Men vi är trygga med att det ska vara rocklåtar. Förr var det också väldigt mycket frågan om vad som kunde spelas i radio, de spelade alltid de softaste låtarna. Nu gör de inte det, till min förvåning. Nu har de valt rockiga låtar både från Wilmer X-plattorna, och till min ännu större förvåning från soloplattan tog de den skränigaste låten. Jag fattade ingenting.
– Men nu plötsligt har de tyckt att Nästa växel var för stökig och rockig. Det är så patetiskt. Det sitter individer och sneglar på varandra. Men i det stora hela funkar vår grej. Vår kärnverksamhet funkar. Ingen vill att vi ska göra fler funk- och discolåtar. Om jag får för mig att jag vill göra det ändå, så får det väl bli så. Men de spretiga albumens tid är nog förbi.
På albumet finns tre udda spår som minst lika gärna hade kunnat vara på något av Nisse Hellbergs soloalbum, där country- och rockabillydimensionen dominerar. Dina tankar är någon annanstans är en av dem. Mer och mer sällan nu är ett annat, och Snett på det direkt.
– Ja, jag håller fullständigt med dig. Det beror på att jag inte klarar av att vara så konsekvent och konceptuell hela vägen ut. Är det en låt som är tillräckligt bra måste den följa med. Wilmer X har alltid haft plats för allt det där. Det är bara det att jag renodlar det mer på soloplattorna. Men jag klarar inte riktigt vara så konsekvent, det ska inte bara vara en typ av musik med täta skott mellan saker. Jag vet att jag i alla fall har Jalle med mig på det, eftersom han älskar rotmusik. Han skulle bli förtvivlad om vi bara skulle göra Under hot-plattor hela tiden, även om just den faktiskt är en av hans bästa. Han hade saknat bluesen.
Bluesen finns överallt i hans munspelande här, som i bluessolot i slutet av Slita hund.
– Jag behöver hela tiden tänka på att vi har en solist i bandet, och det är Jalle Lorensson. På några plattor under 90-talet gick andra saker före och han försvann lite. Det var inte så lätt att stå på scenen i en massiv poplåt när du har Hammondorgel, Pelle Ossler och Nisse Hellberg runt dig.
Det var väl lite det Killinggänget gjorde en parodi på en gång i tiden.
– Ja. Det är en av Jalles favoritscener överhuvudtaget. Han är så otroligt stolt. Den är lite elak också, tycker jag.
När du skriver låtar, tänker du på om den här låten sitter fint på nästa soloplatta eller hellre i Wilmer X?
– Det ligger hela tiden och spökar när jag gör låtar. Vad ska jag ha den här till? Men om det är en idé som jag bara tycker är så jäkla bra och vill göra så snabbt som möjligt, och nästa projekt är Wilmer X, då kan jag inte vänta i fyra år bara för att den låter som en countrylåt. Då föreslår jag den för bandet.
Hur skriver du ett album? Jag fick känslan när jag läste pressreleasen att du skrev klart albumet och först då upptäckte att det blev poppigt.
– Lite så är det. Det kan låta pretentiöst, och man kan citera Keith Richards att man bara är någon slags mottagare. Han brukar säga att man har antenner och får se vad som kommer in i huvudet. Men det är lite styrsel också. Väldigt mycket handlar om att när jag kommer in i en period där jag har lust igen, för det har jag inte direkt efter en platta. Då sätter jag och plinkar på gitarren, annars spelar jag nästan inte gitarr alls utom när vi repar inför turnén. Men när jag kommer in i det dyker låtidéer upp. Inte texter, utan melodier och musikaliska idéer.
– Parallellt försöker jag komma på textgrejer som jag vill skriva om. Det börjar nästan alltid med titlar. Om jag har en låt som Nästa växel börjar den förmodligen med någon engelsk fras. Sedan försöker jag hitta något sound där och para ihop det med ett vettigt innehåll. Folk blir nog förvånade när jag säger att jag oftast börjar med texter och låttitlar. Men om jag får till en titel som Mer och mer sällan nu…
Jag skulle just fråga om den.
– Det var faktiskt en gammal melodiidé, lite soft soul. Men vad jag än försökte med lät det inte bra. Det blev banalt eller sentimentalt. En så soft låt kan inte jag göra ännu softare med en gråtmild text. Den måste ha någon kärva någonstans, något överraskningsmoment. Då kom det till mig att refrängen kunde vara ”mer och mer sällan nu”. Okej, det var ju rätt bra. Men vad ska den handla om? Det första givna var att det skulle handla om att man ses mer och mer sällan nu för tiden, att någon har lämnat en.
– Av någon anledning kopplade jag det till funderingar jag har haft kring åldrande och människor runt omkring som tappar det, och om skräcken att själv göra det. Plötsligt insåg jag att jag var inne på att skriva en låt om demens. Det borde kunna gå? Man får ha lite tur också med rimmen och hur det låter. Men jag var ändå inte säker förrän jag spelade den för några i min närhet. Jag sa: håll i er, det här är kanske too much. Men folk har inte reagerat så. De höjer på ögonbrynen lite, men so far…
Vi har väl alla en relation till det där på något sätt, antingen genom den egna skräcken eller genom någon nära. För min del förlorade jag min mamma för ett år sedan och hon hade svår demens ett par år innan. Den här texten är mina möten med min mamma under de två åren innan hon gick bort.
– Fantastiskt! Det jag var rädd för var att hamna i något slags pekoral. Sådant som gamla svensktoppslåtar ofta befinner sig i, rosor och sådant. Det kan kännas som exploatering på något obehagligt sätt när det går för långt. Det är svårt att sätta ord på, men det finns många låtar där man bara skruvar på sig. Det är inget fel på ämnet, men det är något med orden.
Det är du inte i närheten av det här, tycker jag. Jag tycker att den är ömsint och försiktig. Det är små iakttagelser, balanserade och respektfulla.
– Det är jag väldigt nöjd med i så fall, för det är någon slags hantverk att undvika de där fällorna. Jag försöker hålla det vardagligt. Så fort man börjar med knepiga ord känns det märkligt. Jag funderar väldigt ofta på synonymer. Jag kanske har skrivit ett ord i en mening och när jag återvänder till det är det något som skaver. Sedan hittar jag ett annat närliggande ord. Egentligen kan jag inte alltid förklara vad skillnaden är. Det absolut mest subtila när man skriver är det man inte kan förklara. Jag är bara textförfattare till rocklåtar. De som håller på med poesi på allvar måste ju fundera väldigt mycket på sådana saker. Ordens klang framför allt, men även betydelse.
Finns det textförfattare som du tycker lyckas fånga den där balansen?
– Jag är väldigt influerad av amerikansk och engelsk pop från 60-talet. Klassisk pop som kommer från country och blues, men också den tidens gamla popmusik – Doris Day, Dean Martin och sådant. Det är ofta sentimentalt men nästan alltid med någon form av humor också. Jag är inte så mycket för det alternativt svårmodiga eller väldigt poetiskt komplicerade. Det ska självklart också finnas, men jag är nog mest influerad av bra pop- och rocktexter som har sin grund i amerikansk tradition.
Det är precis i den traditionen du har skrivit i 50 år.
– När det gäller direkta influenser som jag härmar är det svårt att komma bort från Rolling Stones, eftersom jag är uppväxt med dem och helt marinerad i deras värld. Mina bröder tog hem plattorna när jag var väldigt liten och sedan har det fortsatt livet ut.
– Men sedan har jag själv hittat andra. Nick Lowe tycker jag är ett föredöme textmässigt. Han har humor men också väldigt gravallvarliga grejer. Det finns alltid den här countrytwisten i orden, som jag upplever det. Han har en låt som heter What’s Shakin’ on the Hill som är genial. Hela titeln antyder att det ska bli en rockare, men det blir tvärtom. Han står och tittar på vad de andra gör uppe på kullen. Jag ryser när jag tänker på den.
Du har sagt att albumet har popigare låtar än du brukar skriva, men de är rockiga i botten även de.
– Precis. Det är därför det är Popmonster. Skrämd pop, brutal pop. Powerpop är det någon som kallar det också.
Stones-influenserna är tydliga, som vanligt, och särskilt i Ett sätt att se det som till och med har de de där typiska Keith-stönen.
– Okej. Det är jättekul att du hör sådana referenser. Det jag tjatade om just med den var att vi skulle göra någon slags T. Rex-variant. Rent tekniskt bygger den på Don’t Be Cruel-riffet, och alla ville rocka där och köra lite löst. Mn jag sa om och om igen att vi måste spela unisont och exakt, som i T. Rex New York City och Baby Boomerang. Till slut föll polletten ner. Men naturligtvis, med munspelet och gitarrerna i övrigt, är det mer Stones än T. Rex.
Sticky Bomb har blivit er egen Charlie Watts. Han har en väldigt ledig och snabb hand i Livet kickar in, Slummerdummer och Sätt upp det på mig.
– Han är också marinerad i Stones, men även mycket annat. Sedan har han sin egen etik. Han är otroligt ambitiös. Jag är också ambitiös på mitt sätt, men mycket otåligare i inspelningsmomentet. Jag nöjer mig ofta, ”det blir bra”. Så skulle Sticky aldrig göra. Han återvänder till saker om och om igen, sitt eget spelande, ljudet och allt. Det man hör på en Wilmer X-platta nu för tiden, när det gäller trummorna, är verkligen så han vill ha det – han släpper inte igenom något annat.
Och samtidigt kan han slamra, som när Stry satte ihop någon sorts Kriminella Gitarrer igen häromåret, och han bankade 36 patroner och Silvias unge med stort engagemang.
– Allt han går in för älskar han. Annars gör han det inte.
Först Nästa växel och sedan Sätt upp det på mig – det är en stenhård albumöppning med två klockrena upptempolåtar låtar som båda är klockrena. Så inleder man ett album.
– Kul att vi är bra på det. Det är inte helt lätt, kan jag säga. I Spotify-tider tänker jag ibland att folk inte orkar lyssna hela vägen. Så om jag lägger en låt först blir den också först på något annat sätt. På förra fullängdaren, Mer för dina pengar, tror jag att de tre, fyra första låtarna också var de som visade sig att radio spelade eller som vi av någon anledning tyckte att vi skulle spela live. Vad som är hönan och ägget där vet jag inte. Men jag har en rätt bra känsla för att placera låtarna.
– Strax innan jul 2024 hade jag fortfarande ingen lust att skriva låtar, men jag kände att det började brinna i knutarna. Så jag tvingade mig att göra en låt, och det var Sätt upp det på mig. Men jag tyckte att den var helkass och lade undan den. Den hade inte någon riktig text och inte samma form alls. Att den från det läget skulle ta sig inte bara in på plattan utan bli låt två, det är ganska lustigt. Det är kul att låtar kan ha ett eget liv på något sätt.
Ska man betrakta titeln Popmonster som en innehållsdeklaration eller en programförklaring?
– Båda, tycker jag. Titlar är väldigt svårt och jag brukar alltid svettas över det. Men den här gången fick jag det gratis. Det var en av de sista låtarna jag gjorde, antingen Nästa växel eller möjligen Slummerdummer, och när jag gjorde demon tyckte jag att refrängerna fick ett jäkla lyft, och jag hade redan gjort flera sådana låtar.
– Då sa någon i mitt huvud: vilket jäkla popmonster det här håller på att bli. Jag vet inte var ordet kom ifrån, men nästan genast tyckte jag att det kanske inte var en så dum titel. Sedan testade jag den på andra. Det är alltid nervöst, men den föll i god jord. Den beskriver att det råkat bli mer fokus på refränger. Vi pratade till och med om FM-rock när vi gjorde plattan. Att verkligen erkänna refrängerna och inte begrava dem som Jesus and Mary Chain.
Får jag stanna vid de tre udda spåren? Vi har pratat om Mer och mer sällan nu, men jag vill gärna prata om Dina tankar är någon annanstans också, där Ola Gustafsson spelar pedal steel.
– Han producerade en platta åt mig 2016. Jag älskar pedal steel och allt han gör. Ola har den där snillrika grejen som jag egentligen bara har hittat hos Danne Sundqvist som producent – att kunna chocka en med något utöver det vanliga. När Ola spelar pedal steel är han en av få musiker som kan få mig att gråta. Jag tycker att det är så fruktansvärt bra. Han gör ungefär som Danne brukade, han kliver rätt in och spelar något eget. Först undrar man lite vad fan han gör, men sedan är det skitbra. Så jag sa till Chips att ta bort allt jag hade spelat in själv gör under de partierna – det ska vara exakt som Ola spelar.
Det tredje spåret som sticker av, Snett på det direkt, får mig att associera till tidig Nick Lowe, pubrock och Rockpile.
– Den är ren pop, tycker vi i bandet. Att spela slingor i oktaver i stället för gitarrsolo är skamlösa popgrepp helt enkelt, Chinn-Chapman och en massa tricks som är roliga att vältra sig i. Samtidigt har vi alltid roligt åt att ändå ha ena foten kvar i Wilmer X. Jalle kommer in och vi spelar som vi gör. Allt det här “chip chip”-doandet och sådant. Jag vet inte hur många som pallar att göra det, men jag lyssnar väldigt mycket på doo-wop och där sjunger man ju alltid så.
– Vi hade många diskussioner förr i bandet. Det var inte alla som tyckte att en sådan låt självklart skulle vara med. Folk fick fel associationer till tuggummipop och sådant de inte gillade. Men nu gillar alla i bandet sådant. Vi har ingen kvar som inte gillar det.
Om två år fyller alltså Wilmer X 50 år som band. Det är nästintill obegripligt.
– Det är så obegripligt att det inte riktigt fäster på mig. Det är overkligt. Det är en siffra jag inte riktigt kan hantera. Jag hade hellre sett att det var ett 20-årsjubileum. Samtidigt tycker jag att det är fantastiskt och jag är väldigt stolt över att vi har hållit på så länge.
– Men det är ingen idé att ducka, vi ska göra någonting. Vi kommer att bli äldre, så varför inte fira födelsedagen? Det kommer att märkas på något sätt, vi ska göra någonting, men vi kommer inte trycka på det för mycket. Det blir inga särskilda jubileumsshower. Om vi får ha hälsan kommer vi definitivt göra en turné då, men jag tror inte att vi kommer göra något som avspeglas i setlistan, som till exempel en låt från varje år. Eller, det gör vi förresten nästan ändå.
