”Jag sjunger för flyktingar, förorten, fängelser”. På sitt elfte album är Avantgardet mer rättframt politiska än någonsin förr. Rasmus Arvidsson beskriver att det vilar ett ansvar på hans och Avantgardets axlar, och att musiken är unik i sina möjligheter att skapa förändring.
Rasmus Arvidsson vinkar på avstånd vid tunnelbanestationen, och när vi så möts är blir en kram, trots att vi aldrig träffats förut. Sådan värme och innerlighet utstrålar han också i samtalet, precis som han gör i sin musik och på scenen. Så när caféet där han tänkt att vi skulle sitta ner bjuder han istället med hem till den lägenhet hos nära vänner som han får bo i när han är i Stockholm.
Vi träffas för att prata om att göra politiskt radikal musik, som Avantgardet har gjort på sina tio tidigare album men aldrig så uttalat, rättframt och starkt som på nya United States av Sverige, som är lika frustande som någonsin Ebba Grön, Clash eller för den delen The Latin Kings.
– Då blir man ju svinstolt. Det finaste någon kan säga är att min musik har influenser av någonting de gillar. Jag kan bli så himla rörd över när man är på ett spelställe, och står i merchen efteråt och pratar med lite folk, och så hör man att det spelas musik som betytt så himla mycket för mig. Fan, folk ser Avantgardet som i samma fack som de band som förändrade mitt liv. När jag satt ensam i en lägenhet i Nybro och drog tjack och lyssnade på musik så de var hela min värld, och nu är Avantgardet på samma playlist som de artisterna. Jag får gåshud nu när jag pratar om det.
– Det är ingen hemlighet att den politiska musiken har varit väldigt, väldigt viktig för mig, den var ingången till musik överhuvudtaget. Det var min pappa satt och spelade akustisk gitarr, Hoola Bandoola Band och Nationalteatern och sådär.
– Samtidigt har jag en distinktion jag vill göra om det, jag vill hålla ett avstånd mot det. Jag uppfattar den erans politisk musik som väldigt exkluderande, i termer av att ”det här är vi, och alla andra som inte är med är dumma i huvudet och vi hatar er och ni är inte välkomna in hit”. Den ådran har alltid funnits inom vänsterrörelsen, men med Avantgardet vill jag försöka skapa något vidare, det överordnade är att musiken ska vara en gemenskapsbyggare. Det ser jag som den viktigaste saknade pusselbiten i samhället idag. Att säga till någon med annan politisk uppfattning att du är inte välkommen till vår spelning, det gör bara skada.
– Framförallt idag när så oerhört mycket av opinionsbildande handlar om sociala medier, följare, mina åsikter är de bästa, jag kan skrika högst, jag har mest rätt. Vad fan leder vårt exkluderande till då? Det eldar på konflikten och avståndet. Därför tycker jag snarare att det finaste som finns är om det kommer någon moderat till vår spelning. Som nu senast i Hultsfred, när en gubbe med SD-keps står och lyssnar på oss. Det är helt sinnessjukt, och man undrar vad fan gör du här? Och hur ska jag hantera detta? Men fan, om han kan lyssna på vad jag har att säga i mina låttexter eller mina mellansnack så är väl det fan så mycket bättre än att jag inte pratar med honom överhuvudtaget. Musiken är unik i sina möjligheter att skapa förändring, och då ska man inte stänga den dörren. Vilket jag kanske upplevde att punkrörelsen och proggrörelsen gjorde.
Upplever du att även punken stängde ute?
– Jag har aldrig lutat mig mer åt punken än nu. Framförallt hos Hansa City finns det verkligen en ådra av punken, av den här motståndskraften och den här råa energin. Men punken som subkultur blev så intern och konfrontativ, och byggde upp en bubbla. ”Här inne är vi och ingen annan är välkommen”. Det har jag alltid värjt mig för med Avantgardet. Jag har alltid varit väldigt stolt över att vi trots starka politiska ställningstaganden aldrig hamnat i den där vi-mot-dem-känslan, tvärtom.
Live tvekar inte Rasmus inför tydliga ställningstaganden, men det är samtidigt inbjudande och vänligt. Vågar man säga publikfriande?
– Det är sånt jävla liksom kaos, ös och röj. Samtidigt är det hänsynstagande. Utifrån kanske man uppfattar mig som att jag är helt galen och kanske full eller påtänd på scen. Men jag är ju spiknykter och så jävla fokuserad på att se alla. Jag kanske gör en stagedive. Men där sitter någon i rullstol. Då är mitt fokus att min fot får inte slå i den personen. Alltså fattar du?
– Det tycker jag är en så fin bild i det lilla som talar för stämningen i stort. Vi har så fruktansvärt ösiga konserter, och samtidigt är arrangörerna chockade över att publik står i ordnad kö för att köpa öl. Det är kaos, men kärleksfullt och omtänksamt kaos.
Redan i inledande Ibanez nämner Rasmus både Clash album Sandinista och The Latin Kings, och han sjunger om hur han som 13-åring ristar in citatet ”This machine kills fascists” i sin pappas gitarr, precis som Joe Strummer brukade citera Woody Guthrie. Det är en lång tradition av politiskt laddad musik i en enda låt.
– Även Mikael Wiehe citerade det, faktiskt. I början av mitt textförfattande – jag kom ju från hiphopen – skrev jag mina texter trots att jag inte kunde göra musik. Det blev väldigt långa texter, och varenda formulering jag skrev blev verkligen till textrader, och allt kom med på Avantgardets första album. På samma sätt använde vi alla låtar jag skrev, det var inga försök som sorterades bort.
– Men för att utvecklas har jag jobbat med en jävligt viktig sak till den här skivan. Jag har velat använda så få ord som möjligt, och uttrycka så mycket som möjligt i varje ord. Jag har kanske hundra olika formuleringar, som till slut bara blir ett ord. Butterflykniv. Det blir en tidsbestämmelse, för det associeras till 90-tal. Ibanez var märket på min pappas gitarr. han var musiklärare.
Pengar är en annan av de uttalat politiska låtarna på Avantgardets nya skiva, med korta och noggrant utvalda fraser om bomber mot barn i Gaza, om kokainköpare, om privatiseringar, om advokater som arbetar åt barnrekryterande kriminella nätverk. Den gemensamma faktorn för alltihop är pengar. Uppstår en sådan låt utifrån spontan ilska eller eftertanke?
– På demon sjöng jag den mycket, mycket argare, jag mera skrek. I studion blev det istället lite för mjukt, så jag försökte hitta balansen. Det finns en typ av uppgivenhet i det, och jag var riktigt jävla förbannad när jag skrev den. Men återigen – det är så himla viktigt att inte bara slå in en öppen dörr och säga att överklassen på Östermalm bryr sig om pengar. För det är mycket större, det är ett samhälleligt problem och ett gift.
– Pengar är det som gör att unga lockas till gäng, att de stashar ett vapen – de tror att de måste ha de där pengarna för någon typ av status. Det är en drog, och den skär igenom alla samhällsklasser, precis som annat drogmissbruk gör. Om du är en trasig pundare som skjuter heroin under en bro är du utanför samhället och väldigt många ser ner på dig. Men om du drar ladd på en överklassfest så kan det vara status och du kan vara cool på grund av det.
– På samma sätt är det med kriminaliteten, även om jag inte har 100% statistik på det, men jag tror att det finns ungefär lika stor procentuell kriminalitet i alla samhällsklasser. Om du bor i förorten så är kriminaliteten att sälja droger och kanske förvara vapen och skjuta. I andra samhällsklasser är det att fly skatt och placera dina pengar i skatteparadis. Det är väldigt viktigt att belysa alla olika saker istället för att bara sparka åt ett håll. Det upplever jag att nyhetsrapporteringen gör och det påverkar människors mentalitet och i förlängningen röstsedlarna på valdagen. Det speglar att man bara ser en liten liten del av kriminaliteten som problematisk. Alla miljarder som undanhålls i skatter, vad skulle inte de kunna göra för att anställa lärare i förorten eller hålla fritidsgårdar öppna och så vidare?
Ännu mer politiskt explicit är Empire.
”Poliser på hästar
Mot antifascister
Skottsäkra västar
På fakejournalister
Som sprider hat”
”Jag sjunger för flyktingar, förorten, fängelser” sjunger Rasmus utan tillstymmelse till metaforer.
– Det är hiphopen i min bakgrund som kommer igen. Jag vill se den låten som att du tar på dig dina hörlurar och går ut och ser en dag i Sverige. Vi har jobbat väldigt mycket med beatsen och programmeringarna för att landa i hur jävla smutsigt det ska vara med tejpknaster och skit. Om jag fick välja så skulle det vara olyssningsbart.
United States av Sverige är mycket starkare och mycket mer rättfram i sina politiska ställningstaganden än Avantgardets tidigare album, även om hans politiska ställningstaganden alltid varit centrala i Rasmus texter. Nu är metaforerna färre och de klara formuleringarna tydligare.
– Jag har hela tiden använt musiken som ett sätt att försöka skapa förändring, eller försöka belysa saker som annars inte får så mycket plats. Återigen – på grund av pengar måste journalistiken i dag bedrivas på ett visst sätt. För att överleva som publikation måste du ha klickvänliga rubriker, och då kan du inte skriva en longread om ett gammalt missbrukande par i Eskilstuna. Men om du står utanför bolagsvärlden kan musiken göra det. Hela tiden har jag använt musiken för försöka skapa förändring och vara journalistisk i mitt låtskrivande.
– Samhället har förändrats väldigt radikalt, väldigt snabbt. Det är en utveckling som talar väldigt aggressivt till oss. Och då blir det naturligt för mig att min musik också blir mer aggressiv, mer rättfram och mer tydlig.
– Nu säger politiker att ”Sverige är fullt”. Det var helt otänkbart att uttrycka för fem år sedan. Jag kunde höra sådana saker i bastun i Nybro när jag var åtta år gammal, där någon sa något rasistiskt. Men då reagerade folk – vad fan säger gubbjäveln? Nu är det politiker som representerar regeringen som uttrycker sig så. Det har gått snabbt. Då behöver jag skruva upp lite mer.
”Dom säger kulturen står på spel.
Dom säger det är invandrarnas fel.”
Hansa City på albumet handlar just om institutionaliserad rasism, med Rasmus typiska rättframhet.
– Just att motståndet inte hörs så tydligt är typiskt nu. Vi blir på något sätt en lobotomerad massa, slavar under hushållsekonomi och att försöka få ihop livet. Det är ju verkliga problem för verkliga människor, så det är superenkelt att se varifrån det här kommer. Men det är lika tydligt hur utvecklingen framåt ser ut, att det här bara är början. Det är nedslående.
– Hansa City började som ett skämt mellan mig och Patrik (Åberg) i bandet. När vi åker runt besöker vi kanske 50 städer om året, och allihop är Hansa City. Det är Bauhaus, IKEA, MediaMarkt/Power, Plantagen, precis i utkanten av varje stad, förpassat till något gammalt industriområde. Det enda vi gör en lördag och söndag är att åka till en stormarknad och handla på City Gross. Samtidigt tycks en ganska stor del av befolkningen vara ense om att vi står inför ett kulturellt hot, där vår kulturella existens hotas av människor från andra delar av världen. Det är de enda som finns kvar de mindre städernas stadskärnor – en frisörsalong med en syrier, en pizzeria med någon från Albanien och någon biltvätt som någon från Afghanistan startat.
– Alla kulturella uttrycksformer, mat eller mode, för att inte tala om musik – precis allting – föds när människor från olika delar av världen träffas och skapar någonting nytt. Ändå har vi en problemformulering som alla tycks vara överens om, att Sverige har gått förlorat, att det inte finns någon gemenskap kvar, att det inte finns någon solidaritet kvar, och att det är någon annan typ av kultur som hotar vår typ av kultur, vad det nu ens betyder.
Du säger i pressmaterialet att musiken har ett ansvar att stå fri och stå upp. Upplever du det som just ett ansvar? Att det här vilar på dina axlar?
– Verkligen. Det finns inget egenvärde i att släppa elva skivor på tio år. Tvärtom tror jag att Avantgardet hade varit ett jävligt mycket större band om jag kanske hade släppt en skiva vart tredje år, eller om vi hade valt att göra den där låten tillsammans med en annan artist som ger dig tillgång till den personens lyssnare och fler streams. Men för mig har det aldrig handlat om något annat än att försöka använda musiken just till ta ansvar.
– Det får absolut inte uppfattas som att jag tycker någonting är jobbigt eller att jag beklagar mig, för jag älskar att vara ute och spela så fruktansvärt mycket. Framför allt älskar jag att sitta i bussen tillsammans med mina bästa kompisar i 20 timmar på en helg. Men just spelningarna, de där två och en halv timmarna, är superjobbiga för mig. Jag skadar mig själv och det tär på min kropp, men jag gör det för en större sak. Det handlar inte om mig, utan det handlar om Micke och Maria i Eskilstuna. På stadsfesten i Kalmar kom det fram en person efter vår spelning och berättade att hans mamma var hemlös. Han ville bara tacka för att jag gav henne en röst på stadsfesten i Kalmar, och det är så jävla vackert. Det är det allt handlar om. Därför ser jag det som ett ansvar, hundra procent.
Det finns minst två sätt – säkert fler – att skriva politiska låttexter, antingen samhällsskildrande eller mer uppviglande, upp till kamp. Den sortens manande texter finns i åtminstone två texter på United States av Sverige. I slutet av Ibanez när Rasmus har skildrat hur han som 13-åring med palestinasjal stod mot moderater på Nybro torg riktar han en uppmaning till en ung publik. ”Låt dom få veta vem du är.”
– Det är en uppmaning till mitt 13-åriga jag. Jag kom från den här medelklassiga, väldigt normstyrda småstaden, där det handlade om att spela fotboll eller spela hockey och nöja sig med livet som det är. Jag hade en jättelycklig barndom. Men just i skarven mellan 13 och 14 förstod jag att inte jag kan vara den jag är här, för att jag är väldigt ensam om det jag är. I den skarven, – innan jag blev väldigt knäckt av det och kvävde drömmarna och den jag var med psykisk ohälsa och missbruk – fanns någon typ av tonårsrevolt. Det var palestinasjal, ensam mot moderater på torget, att skriva mina hiphop-texter och säga att jag ska bli gatupoet. Jag gjorde det när jag gick i sjuan, åttan. Men efter det vågade jag inte längre.
– Så det är en uppmaning både till mig själv och framför allt till andra i liknande situationer. Om jag hade vågat låta dem få veta vem jag var, då hade det inte blivit 15 år av psykisk ohälsa och missbruk. Åtminstone inte av samma anledning som det blev nu. Jag behövde bli 29 år för att våga starta bandet i Nybro med Patrik (Åberg).
– Men när jag väl gjorde det så tog jag vid samma plats som när jag var 13 och stod där med palestinasjalen. Jag har aldrig känt igen mig i det här klassiska att när man är ung så är man vänster, annars är man dum, och när man blir gammal så blir man blå. Jag känner att jag har blivit mer och mer vänster för varje dag som har gått, och det slutar aldrig. Och då började jag ändå jävligt långt till vänster redan när jag var liten.
Hallå är samtidigt både en kärlekssång och en kampsång. ”Alla som känner nånting, säg det.” Det kommer att vara knutna nävar i publiken.
– Ja, man hoppas det. Jag känner någonting när jag skriver den där textraden, och då kan det förhoppningsvis leda till att folk i publiken… Du kan ju se det framför dig. Men det är väldigt mycket, återigen, det där med hur gränserna har suddats ut mellan mig och publiken. Jag kan skriva något väldigt självbiografiskt, men jag kan också se det som väldigt applicerbart på vår publik och på Avantgardet.
I Dags att gå ut sjunger du att du först har allt och sedan har du ingenting. Betyder det att mitt ett missbruk är det allt och hela livet, och när man inte längre är i missbruket kan inget från det livet finns kvar?
– Du kan ju också vända på det som att du inte har någonting och nu har du allt. Men just den där känslan av att det är någonting som rycks bort ifrån dig på något sätt. Hur du än vänder och vrider på det så är det alltid ett hål i mig. Jag vet att väldigt mycket fint i mitt liv har hänt tack vare min nykterhet, inte minst kontakten med publiken. Men det vore att ljuga att säga att man är jättelycklig över att aldrig mer kunna dricka eller ta droger. Det är en sorg i mitt liv.
– Har man varit med om de där sakerna, blivit inslängd i häktet, varit i skiten och levt ditt liv… När jag var som sämst låg i en säng i en lägenhet i över två veckor utan att kunna gå upp och duscha och sådär. Någon kompis fick komma och titta till mig och hjälpa mig in i duschen och få av mig kläderna.
– I mitt fall är det också en geografisk plats som är väldigt förknippad med det där. Jag kan aldrig åka tillbaka till London. Det handlar inte bara om att jag bodde där under de här åren. Det handlar också om hur jag i hela mitt liv sneglat ditåt, det har varit en stor del av min livsstil. Allt från mode till framför allt musik, men också film och sådär.
– Jag kan inte ens se modern brittisk film. Det finns någon serie som heter Adolescence som folk säger att jag borde se. Men jag kan inte närma mig det, för jag vet vad det gör med mig. Top Boy är en serie som handlar om just det området där jag bodde. Och jag bara – jag fattar hur bra den är, men jag kan inte närma mig det, för jag måste hålla den dörren stängd.
”Dom vill köpa mina ord för sina pengar
Att musiken jag skriver ska bli deras pengar
Tre ackord väger alltid tyngre än pengar”
Avantgardet vill vara indie på riktigt, helt och hållet oberoende och ge ut sina skivor själv. Men i Pengar låter Rasmus oss förstå att Avantgardet blir uppvaktade av etablissemanget.
– I större och mindre doser. I början, kring första skivan, fanns det absolut inte någon som var intresserad av oss. Men när folk fattade att det flög då fanns det skivbolag som märkte att det här funkar, ”de här måste vi signa”. Rent konkret den gamla klassiska modellen, att ett skivbolag vill köpa dig.
– Jag vill vara jävligt rädd om det där att det är svårt att förväxla oss med någon annan artist. Om det sedan är småländskan eller mitt sätt att skriva eller soundet, men om du hör oss på radio eller Spotify så kommer du att tänka att nog fan är det ändå Avantgardet. Utan att det är en strategi eller karriärsmässig planering eller någon jävla A&R som tycker så. Det är bara så vi låter. Det gör mig jävligt stolt, det ska man vara rädd om.
– Det är hela tiden avvägningar. Under de här tio åren har jag fattat små och stora beslut utifrån min inre moraliska kompass. Även om den då har omöjliggjort för oss att kanske ta nästa steg i termer av antal lyssnare. Det kan handla om att tacka nej till ett tv-program för att de säger att vi ska komma och göra den här covern och sedan spela något eget. Och jag svarar nej, vi är inte intresserade av det. Jag tycker inte att det rimmar med det vi vill stå för. De aldrig har hört talas om något liknande, de tycker att vi är helt dumma i huvudet. Att tacka nej till att spela vår låt för en och en halv miljon tittare.
– När jag gjorde min podcastserie hade det varit så fruktansvärt enkelt att få in en jävla massa pengar med reklam. För om det är någonstans pengarna finns så är det inom podcastbranschen. Där går det fortfarande att tälja guld genom betalda samarbeten. Men jag kunde inte bottna i det. Det hade skurit sig med min lite högtravande journalistiska ambition med podcasten, som någon typ av undersökande projekt om det går att ha ett indieband 2024 och 2025? Samtidigt hade kanske ingen annan klandrat mig. Jag tror inte ens någon hade lyft på ögonbrynen, med tanke på den tidsanda vi lever i där alla gränser för integritet har suddats ut. Men jag hade spytt på mig själv.
– När vi tackade ja till att vara med på Allsång på Skansen var det vissa som sa att vi inte kan vara indie och vara med i Allsång på Skansen. Men rent definitionsmässigt – i samma sekund som vi ställer oss på Allsång på Skansen så är det indie att vara där. För att vi gör det.
– Nu känner jag att jag har lyckats göra vår plattform hållbar, och då finns det varken anledning eller möjlighet för mig att tänka om. Jag har gått igenom de tuffaste prövningarna. Det fina med Avantgardet, återigen som en spegel av samhället, är att allting inte behöver handla om tillväxt. Hela systemet som vi lever i handlar om tillväxt, det är grunden i den ekonomiska modellen. Men Avantgardet behöver aldrig bli större. Vi behöver aldrig nå arenor. Vi vill bara hålla på. Fattar du?
– Ett paket cigg, ett paket kaffe eller en t-shirt i samhället kostade kanske 30 spänn för några år sedan och nu kostar det 80 spänn. Men en t-shirt från Avantgardet 300 spänn 2016, och den kostar 300 spänn nu. Det var 50 personer på en spelning i Skövde 2016. Om det är 50 personer på en spelning 2026 i Skövde så är jag svinglad, och mest stolt är jag om det kommer 50 pers även 2036. Det är inte tillväxt hela tiden. Det är hållbarhet.
United States av Sverige finns ute nu, på Rasmus Arvidssons eget bolag.
