Som ingen annan hanterar Bonnie ”Prince” Billy aka Will Oldham mörker och rädsla på ett så mångfacetterat och positivt stärkande sätt. Hans nya album We Are Together Again är full av djupaste mörker, både samtidens och våra personligheters skuggsidor. Men Will Oldham behandlar det med vänlig skönhet och med optimism, hopp och glädje.
Dagen innan vi ses på ett skivbolagskontor i Köpenhamn har Will Oldham gjort en solospelning i St Giles Church i London, och han är fortfarande uppspelt av den erfarenheten. Om kajalen runt ögonen och hans svarta nagellack har suttit kvar sedan dess är oklart, men det kontrasterar effektfullt mot hans vildvuxna skägg när han med strålande humör resonerar om nyttan med att möta också sina mindre smickrande personlighetsdrag. I They Keep Trying to Find You sjunger Will Oldham om att ”becoming one with the shadow within”, och om att acceptera sina inre monster och sitt inre mörker. Videon till låten är en av de allra starkaste Will Oldham gjort, trots hårdare konkurrens än för de flesta artister.
– Abi Elliot är videons koreograf och huvuddansare. Det är starka känslor i det hon gör, och ibland är det nästan för läskigt för mig att titta på. Jag gråter av glädje när jag ser henne dansa, för sättet hon går rakt in i rädsla och panik och förtvivlan. Hon går rakt på.
– Om man inte blundar för det mörka utan försöker leva sida vid sida med sina utmaningar, då kan man nå en ren glädje, tror jag. En som man inte behöver ha reservationer inför, och som inte är byggd på förnekelse, helst. Jag hoppas att en del teman och låtar på skivan borde kunna fungera som ett vaccin är tänkt att fungera – att gå in och hjälpa psyket att bygga antikroppar.
Du ger oss mörker för att vaccinera oss mot mörker?
– Inom kontrollerade former. Samtidigt är det en balansgång, för ibland – som i They Keep Trying To Find You – är det mörka nära en gräns som vore för farligt att passera.
– Jag arbetar med att försöka låta bli att dra allt in i språket – en skiva kan vara extralingvistiskt och handla om saker som inte finns i texterna. På den nya skivan, väldigt specifikt, finns en överföring av energi mellan människor, byggd på tillit, ömsesidigt stöd, respekt och inspiration. I samarbetet mellan oss som arbetade med inspelningarna är det skivans outtalade energi.
– Så även om skivan rent lyriskt kan se tung ut på pappret så kan jag inte sluta prata om hur kul det är att lyssna på skivan. Den är bara så rolig. Inledande Why Is the Lion? är utdragen och handlar om att adressera en källa för rädsla. Ändå satt jag bara och grät av glädje när jag hörde hur allting föll på plats.
Hela albumet förmedlar en känsla av organiska samarbeten och gemenskap.
– Det är en bra känsla. Du vet, det är inte kul eller vackert att prata om kulturtrender just nu, eller samhällstrender. I musiken ser vi den här obönhörliga marschen mot ickemänsklighet i hur musik skapas. Den tar för givet att gemensamma upplevelser inte har något värde eller någon plats i musikskapandet. Branschen bara låtsas göra något mänskligt.
En skiva som We Are Together Again vore omöjlig att skapa med AI.
– Exakt.
Vi hade nyligen vår första AI-skapade Spotify-etta i Sverige, med röst byggd på en etablerad svensk artist, Albin Lee Meldau.
– Vem får royalties på det? Och vad säger han om det?
Den verkliga artisten får iallafall inget. I media diskuterades om en sådan låt skulle recenseras eller inte. Vad skulle du säga?
– Det vore som att recensera processad ost i en mattidning. Sånt kan kanske recenseras på en tech-sajt eller i en tech-tidning, Wired eller något sånt. För mig som lyssnare känns det som en återvändsgränd, om jag inte vore en kodare eller programmerare. Då kanske det vore fantastiskt, fascinerande och intressant.
– Jag har en stark känsla av att processad musik på liknande sätt som vi har börjat förstå om processad mat är skadlig för hälsan. Det kanske finns ett forskningsfält, en slags biologi–musikologi-hybrid, som i praktisk detalj kommer att kunna beskriva vad som händer med oss när vi lyssnar på processad musik. Psyket, kroppen, hjärnan svarar på något som inte riktigt är vad det är tänkt att vara.
– Samtidigt kommer ju datorgenererad musik att kunna bygga något som låter organisk, med konstruerade brister. Det kommer sannolikt att finnas, om de inte redan finns, artister som kommer att tala språket AI-skapande flytande. Men även om de skapar en låt som ytligt och ljudmässigt skulle kunna sitta bredvid en av mina sånger vore det inte samma sak. Det skulle potentiellt till och med kunna låta fantastiskt, men det betyder inte att det vore konst.
Ändå hittar Will Oldham exempel på konstruktiv AI-användning i musiken.
– Andrew Sellers är en vän till mig som har ett band som heter Charm School. Det går tillbaka till Chicago i mitten av 80-talet, hårt, punkigt. Han har använt AI för att skapa underliggande ljud, ungefär på samma sätt som någon använder en distpedal. Jag kommer aldrig göra det, men jag tycker att det är intressant. Jag undrar om det betyder att han inte får ha sin musik på Bandcamp, som har sagt att de inte är värd för musik som helt eller delvis är AI-genererad.
Det låter mer som en dada-grej, som ett ”Found sound”.
– Precis. Och Andrew har en tatuering av Duchamps pissoar.
Davey Dead är en annan mörk sång på skivan. “Now he bothers no one” sjunger du, efter att du… tagit honom av daga.
– Ja, jag tar honom av daga, men inte genom att stycka honom eller så, utan bara genom att placera honom i ett annat universum. För han förstör barnets perspektiv.
– För många, många år sedan – 1992 – läste jag en bok som heter Sanctuary av William Faulkner. Samtidigt kom Nick Cave and the Bad Seeds skiva Henry’s Dream, och jag var väldigt pepp på att höra den. Där fanns låten John Finn’s Wife, och jag märkte att jag precis hade läst den låten. Han hade plockat den från Faulkner.
– Inom parentes kan jag väl säga att Nick Cave var en artist som jag följde väldigt noga fram till den skivan, och sedan mindre efter den för att hans process verkade förändras. Jag tycker fortfarande att de tidiga Bad Seeds-skivorna är intressanta och starka på så många sätt, men i årtionden har jag ibland nästan varit bitter över hur hans skivor låtit efter det. Min impuls blir att säga att de är hemska, men folk älskar dem så det är bara jag. De är inte min typ av skivor.
– Hur som helst tänkte jag att det kanske är ett av de bästa sätten att hantera vissa av mina tankar om någon av mina problematiska vänskaper – jag har sådana – att pröva att stoppa in den i en situation som liknar scenerna i John Finn’s Wife och i Sanctuary. Men i stället för att sluta med att någon ligger död på marken gör jag det så att deras essens inte längre ens finns på jorden.
– I stället för att känna sig bitter och arg på en vän som sviker dig utan att du förstår varför kan du liksom bara “skjuta upp” dem i himlen. Det är en pacifistisk variant för slutet på en vänskap, men det är fortfarande en aktiv handling så att den här personen inte finns kvar i den omedelbara närheten.
(Everybody’s Got A) Friend Named Joe låter som motsatsen, någon som alltid stöttar och säger att man är okej. Den är väldigt tröstande.
– Jag vet inte om Don Williams är känd här, men han gjorde extremt tröstande musik. I åratal har jag försökt att lista ut vad det är som åstadkommer det. Jag gillar att skriva låtar till andra, så på ett plan försökte jag skriva en låt för Don Williams. Även om han är död.
– I grunden är det just vad du beskriver. men med nyanser. På många sätt är Joe motsatsen till Davey i Davey Dead. För Davey fyller dig med negativ energi, och Joe fyller dig med positiv energi. Friend Named Joe är ett ganska enkelt sätt att beskriva en ideal vänskap, representerad av ett namn som för mig är ikoniskt. Min mammas namn är Joanne, min pappas namn är Joe, min morfars namn var Joe, min dotter heter Poppy Joe, och jag är också en Joe.
– I mitt liv har jag vissa vänner som är Joe. Så hur gör man en låt som handlar om alla de där människorna på en gång, och ändå får in rader som ”love me, leave me, hug me, beat me, the cycle never ends”. Och en annan rad som jag älskar att sjunga – ”Joe came by, put hand on thigh and lifted me again.” Jag tänker på den sexuella tvetydigheten i vissa vänskaper.
Så vem skulle du vilja höra spela in en tolkning av Friend Named Joe, när Don Williams nu inte har möjligheten?
– Kanske Miranda Lambert? Jag älskar Miranda Lambert.
På Davey Dead spelar Erin Hill harpa, och sjunger med nästan Emmylou-kvaliteter i sin röst.
– Första gången jag hörde henne sjunga var 1985 eller så. Vi var med i ett teatersällskap tillsammans och hon sjöng en låt av den i grunden traditionella skotska gruppen Silly Wizard, en låt som heter If I Was A Blackbird. Så jag hör fortfarande mer keltiskt i hennes vokaliseringar än amerikanskt.
– Vi har inte gjort musik tillsammans sedan 80-talet, men det visade sig att hon är en enorm Trekkie, så hon fattade hela grejen med att Davey blir beamad till ett ett annars universum. Förhoppningsvis hittar han sin art där ute, i en annan galax, och hans sätt att kommunicera och inte kommunicera kommer att passa in där.
Det finns andra fina röster på albumet också. Catherine Irwin på två låtar, och tre röster från bandet Duchess.
– De är från Louisville, så de är lokala, och håller på att göra sin första skiva. De föreslog att vi skulle göra en spelning ihop, så vi spelade i en kyrka i Louisville för ungefär ett och ett halvt år sedan. Men innan vi kunde arbeta tillsammans i studion kom Purple Bird emellan.
Du hade den här skivan på gång redan innan Purple Bird?
– Ja, det var på sätt och vis på gång. Låtskrivandet var där. Men det hade blivit en annan skiva om jag hade gjort den då, för när jag sitter med en låt i sex eller tolv månader låter den på ett annat sätt sedan.
Och det fanns inget här som du ville prova i Purple Birds Nashvillesammanhang?
– Nej, jag skrev allt nytt för det projektet. Och när vi satt där med Purple Bird-låtarna tänkte jag att varje låt där var lite som på en Rolling Stones-skiva – de har egna identiteter som kan bli en helhet just genom att vara individuella, i stället för att vara aktivt sammanflätade. De fick en ny identitet av att bara sättas ihop och hitta ett särskilt arrangemang för dem.
Finns det erfarenheter eller kunskaper från Purple Bird som du tar med dig vidare för att använda eller utveckla?
– Jag hade gjort en skiva i Nashville tidigare, The Greatest Palace Music Record. Både då och med Purple Bird blev jag lite chockad av att höra min egen röst när den svarade på musikerna. Jag hade aldrig hört mig själv sjunga med sån kompetens och flyt. Det bara kom. När det hände igen med Purple Bird försökte jag tänka att jag skulle vilja bära det med mig.
– Jag märker att min röst fortfarande är väldigt responsiv mot musikerna jag spelar med. Min röst förändras av vilket rum jag är i, med vilka andra musiker. Det är ett kul och intressant mysterium som jag inte helt förstår. Men min drivkraft i musik och skapande är att delta, kommunicera, reagera och svara, så jag antar att det är vad som händer.
– En av huvudgrejerna i den inspelningen var tillit. David Ferg Ferguson är en så fin människa, med vad man nästan kan kalla den moraliska känslan att vägra släppa in någon bullshit i den musikaliska processen. Jag kunde släppa kontrollen till honom, och ha roligare än på kanske någon annan skiva jag har gjort. Det var underbart, avslappnande och tillfredsställande på ett knäppt sätt. Så jag tror att Purple Bird gjorde att jag kände mig trygg i att lita på någon.
– Så nu vågade vi testade massor. Chris Bush, som spelar… jag vet inte, han spelar konstiga bandspelare och modulära syntar på Davey Dead. Han råkade vara där samma kväll som Jacob Duncan, som spelar saxofon och flöjt. Så Jacob spelade saxofon och Chris spelade in det på sin grej och klippte och mixade och splicade.
– Jag ville förmedla till lyssnaren att man inte kan lita på att man riktigt fattar skivan när man hör första låtan. Inte så att jag vill att någon ska känna sig obekväm, men jag vill att man ska tänka att man kanske inte vet vad det är, så att man släpper taget och ger sig hän åt upplevelsen.
– Thomas Deacon är jätteviktig för det. Han spelar oftast trumpet, kornett, klarinett och en nedstämd barytongitarr, och på den här skivan också dragspel och penny whistle. Jag hade hört talas om honom i Louisville, men jag hade aldrig träffat honom och aldrig hört honom spela. Så jag ringde och frågade om vi kunde ses, och så åkte jag hem till honom och vi pratade i en och en halv timme. Sedan frågade jag om han ville göra några spelningar med mig.
Men du hade fortfarande inte hört honom spela?
– Nej. Han svarade att han tyckte det lät intressant, men frågade varför jag ville spela med honom. Jag svarade att jag litade på min känsla. Han lär sig ett instrument i taget, och när vi träffades försökte han lära sig gitarr. Så han frågade om han fick spela gitarr isåfall, och jag svarade att “Visst, om det är det du vill spela.”
Jag förstår att du arbetar snabbt i studion.
– Ja, generellt går det snabbt. Den här gjordes på tre månader, men varje gång vi är i studion uppstår något nytt. Det händer saker hela tiden. Om man jämför med något som Dark Side of the Moon, där de kanske la ett par månader på ett solo. Det är ett sätt att göra det på. Men jag fattar det inte, och jag vill inte höra det. Det är samma med en konsert – jag vill se musiker skapa på scen, snarare än att upprepa eller återbesöka.
Jag läste någonstans att du hade bestämt dig för att bry dig om saker som du faktiskt kan påverka, och därför engagera dig i till exempel lokal politik istället för nationell. Som amerikan måste det ändå vara svårt i dag.
– Det är svårt. När vi släppte They Keep Trying To Find You var det bara en dag eller två efter att Renée Good blev skjuten av ICE i Minneapolis. Men på ett plan kände jag att genom att göra en låt och en skiva som var så intrinsisk har det mer värde och mer relevans för en sådan situation än om den försökte adressera den mer rakt.
– Sedan det mordet och efterföljande mord är det bestående värdet att människor – just nu människor i Minnesota, utan organisation och utan mandat – hittar en röst och hittar kraft. Det är mycket starkare att uttrycka det implicit, och att förstärka idén att genom att ta hand om din närmaste krets finns hoppet att kunna ta hand om något större än så.
