När Koop Islands firar 20-årsjubileum blir Koops största framgång tillgänglig på vinyl igen efter år av skyhöga priser på begagnatmarknaden. För Fokus Musik berättar Oscar Simonsson och Magnus Zingmark om bakgrunden på Uppsalas jazz- och klubbscen, om Koops uppgång och sedemera sönderfall, och om varför de inte talat med varandra på närmare 15 år.
I början av 2000-talet moderniserade Oscar Simonsson och Magnus Zingmark från Uppsala både klubbmusiken och jazzmusiken i Sverige och internationellt. Att Koops smarta låtars instrumentering i stor utsträckning byggde på ett utsökt urval samplade ljud missade många skribenter, även den här. Lika fingertoppskänsligt var deras urval av gästvokalister på väg uppåt, som Ane Brun, Earl Zinger från Galliano och på den tiden ohörda Yukimi Nagano.
Koops albumdebut Sons of Koop kom redan 1997 och väckte uppmärksamhet, nyfikenhet och mersmak, men det var med Waltz for Koop 2002 som det verkligen tog fart. 2006 släppte de sin största succé Koop Islands, som paradoxalt också kom att innebära början till slutet på duons samarbete.
Att Koop Islands firar 20-årsjubileum genom att släppas som nyutgåva är till stor glädje för var och en som inte kunnat betala de fantasisummor som exemplar ur den mycket begränsade ursprungliga vinylutgåvan kostat. Men det är inte en odelat positiv upplevelse för Oscar Simonsson och Magnus Zingmark, som inte pratat med varandra på närmare 15 år. Fokus Musik har talat med dem, en i taget.
Koops bakgrund
Oscar: – Det här var ju tidigt 90-tal och Uppsala var en studentstad. Jag började plugga lite musikvetenskap för att ha någonting att göra i Uppsala och för att få kårleg och sådär. Jag hade gått i kommunala musikskolan när jag var liten och vi hade ett piano hemma. Efter ett tag upptäckte jag att jag kunde ta ut låtar själv och började kunna spela musik utan noter, att jag hörde hur det skulle låta. Några år senare började jag fastna för jazzmusik och var även med i något ungdomsstorband på piano, fastän jag inte hade tagit pianolektioner.
Oscar: – Det var ju rätt udda på högstadiet att tycka om jazz. Det var 80-tal och man var syntare eller hårdrockare. På gymnasiet började jag i en klass där det där intresset bekräftades lite. Det fanns en kille som spelade saxofon och vi började ha träffar där vi tog med vinylskivor. Vi hade inte fyllt arton, men någon hade köpt ut vin och så lyssnade vi på jazz och drack rödvin. Sen gick vi ut och klottrade ”Bird Lives”.
Oscar: – Någonstans i det där fanns det en svartklubb som hette Arla Mejeriet i Uppsala och som skivsamlarna Lars och Will-Rock drev. De bokade vår jazzkvartett när vi gick sista året på gymnasiet, och då började jag fatta att jag inte var ensam om det här. Det var kanske till och med det hippaste som fanns. Det var en grupp människor som bara var intresserade av det perfekta vinylspåret eller det perfekta groovet. Mange är några år äldre än jag, och hade en jävla koll. Han bokade ibland mina grejer till sin klubb, och så blev det mer och mer han och jag som satt kvar och lyssnade på skivor tillsammans efter efterfesterna.
Magnus: – Vi träffades i Uppsala, där vi båda bodde och var uppvuxna. Vi kände inte varandra särskilt väl, men jag arrangerade några klubbar där ett av hans band ibland spelade. Så jag frågade om vi inte skulle testa att göra någonting tillsammans, och det resulterade i en EP på ett engelskt skivbolag.
Oscar: – Samplingen kom ju där i början på 90-talet, och glädjen i den fanns i hiphopen hos till exempel A Tribe Called Quest och De La Soul. Hiphopens sätt att göra musik var viktigt för oss. Framför allt var det sena 1980-talets hiphop och 60-talets jazz de viktigaste influenserna.
Koops två första album
Magnus: – Vi signade med Diesel och så blev det Sons of Koop, debuten som släpptes 1997. Det är så jäkla mycket samplingar på den där skivan. Vi clearade två av dem, tror jag. Det är helt uppbyggt av småbitar, inte hela refränger eller så, men det är ändå någon som äger rättigheterna till den där millisekunden. En låt fick vi stryka för att den samplade Stravinskij.
Magnus: – Oscar ville att vi skulle spela live, och vi hade gjort några livespelningar med mycket förinspelat. Man stod där och skämdes och försökte leka band. Så när vi började med det som skulle bli Waltz for Koop tänkte vi att om vi ska spela live kanske vi ska skriva riktiga låtar. Tre, fyra minuter långa, inte bara långa suggestiva sjok.
Oscar: – På debuten Sons of Koop är allting egentligen byggt på en samplad loop och så gör man låten till den loopen. Men i samband med Koops andra skiva Waltz for Koop hade jag ärvt ett piano av min mormor, och plötsligt har vi ett grundackordinstrument, och nu började det bli stick, refränger och bryggor. Dessutom hittade vi tillbaka till det lite mer dansanta, glada och swingjazzigare.
Magnus: – Då började vi spela live fullskaligt. Det var inte billigt att hyra in fem musiker, men vi gjorde det i alla fall. Vi använde samplingar men spelade det mesta live. Bland de första riktiga spelningarna vi gjorde var när vi blev inbjudna till Motion Blue i Yokohama, en systerklubb till Blue Note. Vi blev bokade i fyra eller fem dagar, med två set varje kväll, ett mellan sju och åtta och ett mellan nio och tio. Det var klassisk jazzklubb med sittande publik som åt middag, och så bytte man ut publiken mellan seten. Det blev egentligen vårt repetitionsarbete, och efter ett tag satt allting.
Magnus: – Jag tyckte det var kul i början, men så småningom började jag kräkas på att spela samma låtar hela tiden. Första kvällen i Japan hade vi tagit med några covers för att få ihop en timmes speltid, men vi kom ändå bara upp i 54 minuter. I pausen kom managern och sa att det var kontraktsbrott. Men okej, vi löser det, The Creator Has a Master Plan kunde alla.
Oscar: – När vi låg på amerikanska Billboardlistan, kanske runt 2003, var det verkligen Uppsala 1993 som tagit sig upp dit. Det uppstod någonting där, folk från Stockholm åkte till Uppsala för att gå på klubbar.
Magnus: – För att få budgeten att gå ihop fick vi ibland ta spelningar som inte var särskilt roliga. Vi spelade till exempel på Oracles årliga Europafest och fick 200 000 kronor. Ligger man back en halv miljon så tar man ett sådant gig. Men vi var inte ens det femte största bandet på festen, utan stod i en cocktailbar med tjugo servitriser framför oss, som höll sina brickor och tittade ut mot gästerna. Den ångesten! Det var så förnedrande, men vi var tvungna. Vi fortsatte att spela och spela. Det var nästan som internering, det fanns inget riktigt slut.
Koop Islands och Koops sönderfall
Magnus: – När Koop Islands släpptes var det bara strax innan Spotify först lanserades. Innan dess hade vi sett tio miljoner Koop-nedladdningar på Pirate Bay, som inte gav oss några pengar alls, så för mig var Spotify inte negativt alls. Jag är väl en av få kompositörer som inte hatar Spotify. Nu i juli nådde Koop Island Blues hundra miljoner spelningar på Spotify.
Magnus: – Mycket av framgången kom tack vare Koop Island Blues. En dag när vi redan var färdiga med större delen av skivan kom Oscar med en melodi på dragspel, och jag började skriva text. Oscar hade träffat på Ane Brun och föreslog henne som sångerska och vi tänkte att om vi kunde få henne att låta lite som Billie Holiday skulle det bli bra.
Oscar: – Åren före Koop Islands är de bästa åren jag har haft. Vi hade fått stålar för Waltz for Koop, jag hade pengar på fickan och kunde för min del ägna mig till hundra procent åt musik. Jag var i studion, gick på klubbar och i vinylaffärer. När folk gillar musiken man gör får man ett jävla självförtroende.
Oscar: – Men jag vet att Mange började må ganska dåligt där. Tidigare hade jag skrivit musiken och han skötte datorn och hade mycket samplingar från sin vinylsamling. Men till den här skivan dök han upp i studion ibland, och ibland inte. När han inte var där började jag göra saker helt själv, även det som hade varit hans roll. Jag hittade samplingar och programmerade.
Magnus: – Vi slutade väl i princip turnera 2003 eller 2004 och skulle börja med nästa skiva. Det var en kamp att få ihop Koop Islands, för det hände väldigt mycket i livet under den perioden. Jag mådde inte bra. Morsan gick bort, och även om det var lite väntat gick det väldigt snabbt.
Magnus: – Jag hade dessutom blivit fruktansvärt uttråkad och börjat avsky turnerandet. Parallellt med Koop turnerade jag som DJ, och jag tror att jag hade 240 flygningar bara mellan 2002 och 2003. Det var dekadens, drickande och droger. Man försökte bara överleva.
Oscar: – Mange hade ett jävla bra öra, och har skrivit mycket text även om jag har skrivit det mesta av musiken. Han var väldigt bra på att få en att känna att vi är världens bästa band. Men han dök upp mindre och mindre, och pratade om att flytta till Malta av skatteskäl och att vi skulle jobba på distans. Jag vägrade, vi skulle vara i studion och jobba.
Magnus: – Jag hoppades att lusten kanske skulle komma tillbaka, och använde lyckopiller för det. Men Koop Islands kämpades verkligen fram. Vi satt där och undrade vad vi skulle göra. Men det var ingen dålig stämning mellan mig och Oscar då. Allt det där kom efteråt. På något märkligt sätt var vi båda medberoende med varandra, så pass att skivbolaget tyckte att vi skulle gå i parterapi.
Oscar: – Vi hann turnera med Koop Islands i åtminstone två år innan det. Det var när vi skulle börja göra en ny skiva som det brakade omkull. 2009. Jag ville spela in en skiva till, och även om Mange väl inte sa nej till det så dök han aldrig upp. När jag försökte få honom att ta hjälp genomförde han aldrig de sakerna, och till slut blev det öppet bråk. Vi började tjafsa om vem som hade gjort vad och sådär. Det var en massa bråk om pengar och det var en manager inblandad och så vidare.
Magnus: – Det blev tjafs om en fansida på Facebook och om vem som skrivit texten till Koop Island Blues. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt alls på tolv, tretton år nu. Jag är fortfarande lite irriterad över vissa saker. Jag tar på mig några misstag, bland annat en mixningsgrej på Waltz for Koop, men ingenting kan bli perfekt. För fem, sex år sedan, före pandemin, fick jag samtal om galna pengar för att göra en livespelning. Men jag kände att jag och Oscar hade lite att be varandra om ursäkt för. Och jag vet inte ens om Oscar fick ta del av erbjudandet, för vi kommunicerade inte med varandra. Jag sa nej till allting.
Koop idag
Magnus: – Efter Koop Islands dog jag. Jag lyssnade inte ens på radio på fem, sex år. Jag fick nedsatt hörsel och tinnitus. Öronen fungerar inte riktigt längre. Hemmastudion har varit uppackad och nedpackad flera gånger. Det skulle vara kul att göra musik igen, men jag blir trött av ljud också.
Oscar: – Jag har funderat på det här med återutgivning. Jag tycker egentligen inte om reissues, att det ska vara en anledning att turnera eller bli aktuell igen. Men nu har ju vinylen överlevt och folk vill ha den. Och den gjordes aldrig riktigt på det sätt som den skulle göras, så det var en bra idé att ge ut den igen på vinyl.
Oscar: – Den är något av en hyllning till det som var jazzens guldålder, med swingrytmen från när jazzen var som störst, när alla dansade till den på 1920- och 30-talet. Då var den riktig klubbmusik. Men som alltid med Koop kommer melodierna först och främst, och låtarna ska vara korta. Jag kommer ihåg att vi var så jäkla nöjda med att Come to Me var precis under tre minuter.
Oscar: – Något annat som är speciellt är att den låter så live trots att så mycket är konstruerat. Vi höll ju inte på och skrek om det, vi ville ju att folk skulle tro att det var en orkester.
Koop Islands finns ute nu, med bonusspåret Strange Love tillsammans med norska Hilde Louise Asbjørnsen, en låt som tidigare bara funnits på den ursprungliga USA-utgåvan.
Här hittar du recensionen av Koop Islands från när det begav sig.
