Fem vilsna män samlades i en lada i Dalarna, och där hittade de ett band, ett sound och så småningom varandra. På Spaghetti Soul låter Sunnan spaghettiwestern möta soul, svensk glesbygd och ett arv av manlig känslohantering. Pär Stenhammar och Theo Kylin berättar om fem cowboys som upptäckt att ensam inte alltid är stark.
Sunnans fina debutalbum Cinema hade en titel som avslöjade bandets cineastiska ambitioner, och titeln på deras andra album kan tyckas snäva in de filmiska referenserna. Men Spaghetti Soul har mycket vidare och mer nyfikna ambitioner än så, berättar Pär Stenhammar och Theo Kylin när Fokus Musik träffar dem för att gräva i referenser från både film, soul och svensk landsbygd.
Tidigare har begreppet Spaghetti Soul fungerat både som genrebeskrivning och programförklaring. När det nu också blivit albumtitel behöver vi först utreda om det är en vidgning av begreppet, eller om det snävats av.
Theo Kylin, som spelar gitarr och ibland bas i det synnerligen meriterade bandet vars medlemmar tidigare hörts bakom artister som Titiyo och Seinabo Sey, reder ut begreppen.
– Både Cinema och Spaghetti Soul var begrepp som dök upp väldigt tidigt, som ett sätt för oss att beskriva det vi pysslar med. Kopplingarna till spaghettiwestern öppnade upp för stoff att skriva om, det fanns en berättelse i det där. Det var kanske inte så problematiserat från början.
– Stället där uppe i Sunnanhed där vi började är ju någon form av dala-cowboylandskap, fortsätter Pär Stenhammar som är Sunnans huvudsaklige sångare. Där är väldigt ensligt och mystiskt, den svenska melankoliska cowboy-vibben. Så det översattes ganska bra till vår plats.
När ni beskriver Sunnanhed så associerar jag förstås till Den gode, den onde, den fule. Men det är kanske inte någon vitkalkad by utkastad på prärien, riktigt?
– Men en motsvarighet, menar Theo. Det är något ödsligt och med något sällsamt i den trolska dalamiljön. Väldigt mycket glesbygd, udda typer och starka karaktärer som var och en för sig själv vandrar runt på den där platsen. Det här gigantiska fönstret i ladan där vi arbetade ger en blick ut över naturen och de här människorna som kommer gående. Det är något speciellt med det perspektivet.
Uppstod begreppet Spaghetti Soul redan där?
– Ja, typ andra vändan vi var där, tror jag, minns Theo. Första vändan var så extremt spontan. Då skedde bara musiken. Sedan började den musik som tillkom sätta igång någon sorts tankeprocess, och där kom namnet.
– Några av låtarna som vi skrev tidigt hade ju det där, fortsätter Pär. My Love For You var en tidig låt med den tydliga visslingsslingan. Flera av låtarna som kom till tidigt hade något ödesmättat, lite samma sak fast med dala-touchen. Det svenska folkliga blandat med Den gode, den onde, den fule – ett fint möte.
Theo fortsätter resonemanget.
– För att koppla det vidare till Spaghetti Soul och den här plattan: Ett romantiskt perspektiv på det är att den där världen var väldigt intressant för oss i det skedet. Vi var fem män som alla var över 30 och hade precis lämnat ungdomen. Jag kände mig på en ganska vilsen plats. Det var pandemi, jag hade inget jobb. Alla var lite ”stray dogs” på något sätt. Vårt möte blev som en samlingsplats för fem kanske lite vilsna män, och Sunnans första session i ladan handlade mest om att lära känna varandra, som musiker och som vänner. Lite romantiskt tänker jag på det som att det är ”the spaghetti souls” som binds ihop.
– Första gången fanns det ingen tanke att det skulle bli något mer än den där tredagarshelgen, minns Pär. Vi fick en möjlighet att komma till den här ladan och bara nyttja den. Men sedan kände vi alla dels att det var så jävla trevligt, men också att det var någonting ofärdigt som var värt att knyta ihop. Det ledde till en andra session, och från och med då blev det mer påtagligt: det här kanske är någonting mer.
Hur hittade ni varandra från början, under pandemin, och landade i ladan?
– Det är ett litet lapptäcke av kompiskonstellationer och spelkompiskonstellationer, berättar Pär. Kalle är någon form av spindel i det här. Han hade en relation till oss alla initialt och var den enda som kände alla. Jag och Kalle känner varandra sedan gymnasietiden, Aron och Theo känner varandra sedan tonårstiden och Kalle och Robin har spelat mycket ihop som rytmsektion.
Men ett lapptäcke kräver att någon bestämmer vilka lappar som borde sättas ihop, och hur.
– Jag är polare med killen som har byggt den där ladan, nickar Pär, och han vill att den ska fungera som en kreativ hubb för olika typer av konstnärer och skapare. Han var nyfiken på att sätta ladan i verket och behövde folk för att visa hur det blir och komma med feedback.
– Pandemins andra våg hade precis sköljt över oss, fortsätter han, så allt var nere på botten. Alla jobb var borta, ingen hade gig. Då var det ganska lätt att locka med en fin lada uppe i vilda Dalarna. Så när jag skickade bilder till Kalle blev han också golvad. Vi hade varit polare i ett helt liv men inte spelat musik ihop, och han spånade vidare. Han och Robin har spelat ihop i många år med en massa olika akter, och de tänkte på Aron och Theo: ”Sessionproffs och polare som har skrivit med allt och alla, dem ringer vi.” Några av oss träffades för första gången i bilen på väg upp.
Men i en sådan ändå konstruerad situation hade det ju kunnat bli så att någon tänker att det borde varit någon annan kompis eller kollega som borde varit med i stället.
– Allting utvecklade sig självt, säger Pär. Det fanns inga förhållningsregler, och eftersom vi kom från en värld som musiker där sådana regler alltid finns gillade vi den här situationen. Det blev ett öppet spelfält. Sedan, i takt med att saker hände och mer musik blev greppbar, satte sig konstellationen.
Theo fortsätter förklara.
– Det fanns ingen uttalad idé om vad vi skulle göra. Vi testade att skriva till andra och det funkade inte, vilket är intressant. Jag hade något projekt, Aron hade ett projekt, Pär sjunger ju i alla möjliga, men när vi prövade att göra någon poplåt att pitcha blev det inte bra.
– Första dagen kändes det som att det var jättetrevligt att skoja runt lite. Men sedan dök grannen Poppy upp med en uppsjö märkliga makapärer, bland annat en väskmegafon från en turistbuss. När Pär sjöng genom den hörde man en helt ny värld, och då fattade vi att shit, just det, vi kan ju skriva riktig musik.
Ur den förutsättningslösa starten växte efter hand också ett behov av att sätta ord på vad Sunnan egentligen höll på med.
Ni gillar att leka med terminologin. ”Neo-nostalgi” har ni kallat musiken, och så det cineastiska med Cinema. Finns det en förtjusning i att etikettera er själva i stället för att låta någon annan etikettera er?
– Jag tror snarare att det har varit ett sätt att hjälpa oss, tvekar Theo. Det som sammanlänkar oss är en enorm kärlek till musik, all sorts musik genom musikhistorien. Det kan tendera att bli spretigt. Begreppen är inte nedskrivna regler, men vi har skapat någon sorts plattform.
Mellan debutalbumet och det nya albumet släppte Sunnan en EP förra sommaren, Cinema Sound System. ”Sound system” riktar ju tankarna åt reggae, och på EP fanns mycket riktigt dubnyanser.
– Det är väl ett annat exempel på samma sak, förklarar Theo. Kalle Perlskog är ju reggaetrummis från början, och vi är fler i bandet som gillar dub-delay. Det känns som att vi har hittat någon sorts riktning, men det är roligt att göra utsvävningar från den.
Hur mycket utrymme har ni för sådana idéer och utvikningar?
– Hela grundingången är att allt är tillåtet, slår Pär fast. Framför allt initialt hade vi inga referenspunkter eller ingångar, utan det var väldigt fritt vad man skulle göra. Många av grejerna från första albumet och EP skrevs under samma tid, och sedan fick de sina hem där de passade mer med varandra. Cinema Sound System var kanske den lite mer ösiga, dubbiga, dansanta lillebrorsan till Cinema-debuten. Det var mest ett sätt att få dem att make more sense tillsammans.
– Vi satt och parade ihop låtarna för att få fram första plattan, fortsätter Theo, och då blev det tydligt att några av låtarna var någonting annat. Det blev Cinema Sound System. Men från början tänkte vi kanske mer ett dubalbum, tror jag.
– Det blev naturligt, instämmer Pär. De som var kvar och som vi gillade var fem, sex stycken. Det blev en bra förlängning, en svans till den första, som också målade en lite vidare bild. Och det gör vi ytterligare med den här plattan nu, vidgar världen ännu mer.
Så kan man då ana att det kanske finns ytterligare en svans också till det nya albumet?
– Det finns absolut inspelade saker som inte är med på skivan, erkänner Pär. Sedan är det inget uttalat att någonting ska ut inom en viss tid, men absolut finns det mer musik.
– Det går rätt fort, nickar Theo. På varje soundcheck dyker det upp någon idé, och så blir man peppad på att fortsätta. Det är ganska bra ruljans.
Hur kommer det sig att idéer fortsätter dyka upp på det sättet? Är det situationen, omgivningen eller det ni har med er i bagaget?
– Själva grundingången har så lekfulla förtecken, resonerar Pär. Det är någon form av spelmanskap som allting är grundat ur, och det är välkommet. Det är det vi har riffat på ända sedan vi blev till, så det är en naturlig beståndsdel.
– I någon mån har vi återtagit någonting, menar Theo. Alla i bandet har hållit på med musik i en massa olika format ganska länge, men det tenderar ju, som alla betalda jobb, att bli lite fyrkantigt. Man gör sitt jobb och sedan släpper man gitarren. Men det var ju inte därför man började spela, då var man bara sjukt sugen på att spela. Det är som att det verkligen har dykt upp igen.
Den friheten hörs också i hur bandet arbetar med själva ljuden, och det där med att laborera med makapärer verkar ha fått leva kvar i bandets idé även på det nya albumet.
– Ja, verkligen, instämmer Theo. Ljudlaborationer, samplingar och baklängesljud. Det är det mest intressanta som finns. Pärs röst genom den där megafonen var som att någon sjöng in från en annan tid.
– Den här vändan till Dalarna hade Aron Blom plockat med sig en charango, ett sydamerikanskt stränginstrument, som letade sig in i typ 70 procent av hela plattan och både öppnar och avslutar den. Den frekvensen bar den här plattan lite grann.
– Och vi har samplat oss själva, fortsätter Pär. Vi har vridit tempon upp och ner och återanvänt stråkar som egentligen var för en låt och hamnade någon annanstans. Det är mycket experiment.
I I Need You till exempel kontrasterar Sunnan knäppa ljudeffekter mot en gospelkör på ett udda men attraktivt sätt. Theo förklarar.
– Det finns någon romantisk bild av att världen har gått under och man går och letar efter mat i en skrothög. Sedan råkar man slå på en radio som på något sätt plockar upp en frekvens, och så kommer det en låt från hundra år tidigare. Den känslan tycker jag är genomgående för vad vi försöker göra rent soniskt. Det är en så kul idé.
Den cineastiska idén är central i Sunnans uttryck, men det finns inga omedelbara kopplingar till specifika filmer, förklarar Theo.
– Cinema är ett bredare begrepp. Så länge det känns filmiskt känns det Sunnan. Vi bygger fiktionen själva, så det är hittepåfilm i någon mening. Men Paris, Texas har funnits med från början. Det är också en westernrulle, fast i åttiotalstappning, och stilmässigt har den givit oss mycket.
– Det är något i de där kontrasterna som jag tycker är jävligt intressant. Japansk grafisk åttiotalsdesign möter spaghettiwestern. Som filmaffischer som översätts till olika delar av världen. I Japan ser Den gode, den onde, den fule ut på ett helt annat sätt, med lodrät text. Det bor mycket i de där mötena, tycker jag.
Men i albumtiteln Spaghetti Soul finns förstås också den andra halvan av ekvationen. Om Cinema Sound System-EP hade referenser till soulhjältar som Curtis Mayfield och Marvin Gaye är det andra hjältar som anas på Spaghetti Soul. Den akustiska soulen i Takes Me Back ger associationer till Bill Withers, Rodriguez eller Isley Brothers när de började göra plattor för T-Neck i slutet av sextiotalet.
– De är verkligen influenser, nickar Theo. The Band finns helt klart med i det, och lite Allman Brothers också på något sätt.
– Precis, instämmer Pär. Vi har olika identiteter i våra respektive instrument och röster som bidrar till de olika färgningarna. Jag lyssnar jättemycket på soulmusik och har inspirerats av det. De enskilda insatserna hjälper såklart till att färga det åt olika håll.
– Alla har olika huvudgenrer och sådant man lyssnar allra mest på, fortsätter Theo. Men det som knyter ihop alla är att alla någonstans har en förkärlek till soul, det är bindemedlet. Soulen ligger där och drar in de här små olika utsvävningarna.
På Spaghetti Soul finns många variationer av soul. Från akustisk soul till I Need You som har acid jazz-dimensioner mot slutet.
– Än en gång: öppenheten är ett så starkt fundament, bestämmer Pär. Det finns inga ramar som begränsar, allt som vi känner för att göra gör vi. Och eftersom det går genom vår tratt så kommer det ändå att finnas en röd tråd. Det blir en Sunnan-identitet i det.
Den identiteten sitter också i detaljerna i de enskilda låtarna.
Är det charango, det sydamerikanska stränginstrumentet, som jag hör i bakgrunden på Arvet? Jag tolkade det som balalajka, som kommer allt närmre.
– Just det, förklarar Pär. Det är charango, som Kalle sitter och lite släpigt drar på. Den ser nästan ut som ett skepp, en märklig oval form, så den går inte att ha i knät. Så han satte den på något sätt och satt bara så där när vi kom dit, utan att ta några ackord. Vi blev väldigt nyfikna. Och eftersom rummet är som ett stort reverb i sig självt så kan en sådan liten försiktig grej få ett ganska mäktigt ljud.
– Och lite sådan automation med växandet finns det ju, bekräftar Theo. Bolero.
Basen är melodisk på ett 60-talssätt, till exempel i Longing to Miss You.
– Den låten har ganska tydlig ljudmässig inspiration i Serge Gainsbourgs Melody, berättar Theo. Robin (Lindvall, Sunnans femte medlem, reds anm.) köpte en Höfner med slipade strängar, och då blir det ett sådant sound, med lite spring reverb på det. Den typen av bas fyller en annan funktion. Dels lämnar den plats så att man kan ha syntar under frekvensmässigt, men den är också väldigt lämpad för riff och lite mer melodiöst spel. Den skär igenom.
– Robin är verkligen en melodisk och svängig basist, myser Pär, så det handlar om att underblåsa hans bästa egenskaper och låta det ta plats.
I Blue låter det rentav Strawberry Fields.
– Blue är kul, ler Theo. En anekdot från den inspelningen är att vi gjorde typ fyra tagningar på hela låten och kände att det blev bra. Vi hade lite olika känsla för hur mycket energi det skulle vara, men jag kände att det måste vara flås. Så jag sa: ”Kan vi inte ta några extra tagningar med galet mycket ös?” Det har jag samplat i hela låten, framför allt Robins basspel. Han är en väldigt smakfull musiker, så han tar inte för sig om han inte måste. Där var han tvungen, och det blir jävligt nice.
Det omedelbart karaktäristiska i Sunnans sound och musik är först visslandet och ökensoundet, men den melodiska basen kommer strax efter bland kännetecknen.
– Men också att vi är fyra leadsångare i bandet fördelat på tio spår, menar Pär. Just på Blue är det Kalle som sjunger, trots att han aldrig i sitt liv har frontat en låt på sång. Han öppnar hela Blue med en naken gitarr. Det krävdes ganska omfattande övertalningsstrategier för att få det i lås. Han berättar att han vaknade kallsvettig när vi skulle släppa låten.
– Han hade verkligen inte förstått att han skulle vara med på den, skrattar Theo, och Pär fortsätter.
– Men nu är det väldigt vackert att se hur han så självklart äger det på varje livegig. Det är en jävligt fin resa.
– Det har på ett sätt känts som ett kanske lite riskfyllt grepp att byta sångare hela tiden, menar Theo, men Pär håller inte med.
– Om det ändå finns en enhetlighet i botten, trots variationen i sång och på många andra sätt, tänker jag att det inte är så stor risk. Bara i Blue är vi tre som byts av att sjunga lead. På det sättet är vi kanske ganska unika. Vi har länge använt stämmor, sjungit och visslat i stämmor, men att leadfunktionen byts av är ändå ganska nytt.
När jag nämner att jag blir irriterad på ett ställe på albumet lystrar både Pär och Theo. Men Sail (Lady In Waiting) tar verkligen slut alldeles för snabbt – bara 2.35 för en så bra låt!
– Den skulle vara kort, ler Theo. Tanken är att det där är Dylan and The Band som står och larmar någonstans på en klubb, men inspelningstejpen tar slut just där. Det finns någonting härligt i att man känner: ”Nej!” Live tillkommer det ju en hel del vändor till.
Dylan and The Band? I så fall också med typ David Gilmour på den psykedeliska gitarren som hela tiden brottas med låten, föreslår jag, och Theo håller med.
– Ja, verkligen. Det psykedeliska är också någonting som tillhör Dalarna och den där platsen. Det finns något LSD-mönstrat över hela känslan. Det finns alltid med på ett eller annat sätt.
Men cowboylandskapet har också en mindre lekfull betydelse. Sunnan har beskrivit att albumet har ett lyriskt tema och behandlar arvet av manlig känslohantering.
– Det där är en högst personlig grej, menar Theo. Men jag tänker att det finns en anledning till att hela det här cowboytemat med ödsligheten slog an någonting i oss. Det blir som en metafor för någonting man bär på själv.
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag känner verkligen att jag på gott och ont genom mitt liv har tänkt och hyllat idealet att bära saker i tystnad. Även om det problematiseras i dagens samhälle ligger det ändå starkt. Och det har sina konsekvenser och skapar en inre värld som är ganska låst.
– Jag tänker mig att vi som fem män i den här konstellationen någonstans kunde prata genom musiken, prata om den där platsen. Det finns mycket erfarenhet i det.
Den där ”poor lonesome cowboy”-idén, att man stoiskt bär sina smärtor och plågor?
– Exakt, sammanfattar Theo. Som Tony Soprano säger i någon terapisession: ”Vad hände med den ensamma, starka typen?” Den grejen finns fortfarande, känner jag, och det tål att pratas om.
– Det har varit en resa inom bandet, instämmer Pär. Vi har lärt känna varandra i takt med att bandet har formats. De här fem männen, som egna öar någonstans, ska gemensamt hitta en ö att stå på ihop och forma det ekosystemet. Det har verkligen varit ett pussel och en kalibrering som har tagit flera år att hitta in i, mycket på grund av de där ingångsvärdena. Alla har blivit stöpta i olika cowboyuniformer. Det har nog varit en av huvudanledningarna till att vi är ett så välfungerande band, att det har fått ta tid. Hade det hänt saker fort tror jag inte att vi hade hittat vår gemensamma ö.
– Ja, gud ja, nickar Theo intensivt. Vi har ägnat mycket tid åt att prata med varandra och låta känslor få ta plats. Hade vi inte gjort det så hade det inte gått. Det är krångligt att samarbeta, fem snubbar som alla har sina årtionden bakom sig och sina stöpta former. Det har visat sig att för att vi ska kunna möta varandra krävs det att vi släpper sargen. Det är dessutom en färskvara, det måste göras gång på gång.
När män ska hantera den där internaliserade smärtan eller vad vi bär på så väljer vi alltså att göra det genom att vissla i en öken snarare än att prata, provocerar jag, men Theo bara ler.
– Återigen, för att konceptualisera sig själv: Det blir som att vi via varandra, och genom nödvändigheten av att prata om saker, har fått möjlighet att ta ett steg ifrån det där ”ensam är stark”-perspektivet och få perspektiv på det. Och då kan man skriva om det.
Spaghetti Soul släpps på fredag, den 9 oktober.
