En förmiddag hörde Kurt Wagner en låt på bilradion som fick honom att köra åt sidan och lyssna. Han fick aldrig veta vad låten hette, men sökandet efter den ledde fram till idén bakom Lambchops Punching the Clown, en skiva om röster, enkelhet och låta musiker göra precis som de vill.
Kurt Wagner kopplar upp sig till vårt Zoomsamtal från en solig trädgård där han sitter utanför sitt hus. Numera har han odlat ett mäktigt kritvitt helskägg, och precis som när vi träffats förut hinner han röka ett par tre cigaretter under våra 40 minuter. Med stort engagemang och lika stora gester beskriver han idén till hur Lambchops 16:e album Punching the Clown låter drabbade honom, i bilen en förmiddag.
– Det var väl en lördag eller söndag morgon, tror jag, och jag var på väg för att tanka. Så kom det en låt på radion som verkligen grep tag i mig, och jag var tvungen att köra åt sidan för att lyssna. Den var verkligen slående. Egentligen var det bara ett enkelt komp på banjo, enstaka ackord utan något annat som fyllde ut, och så röster. Det var helt perfekt. Det var otroligt vackert. Rösterna var… jag vet inte. Det var allt som behövs.
– Jag ägnade faktiskt väldigt mycket tid åt att försöka ta reda på vad det var för låt sedan. För det var en sådan där liten oberoende radiostation där de inte berättar vad låten heter förrän senare, om man har tur, och de berättade aldrig det. Så jag letade, men jag kunde inte hitta den. Men i stället snubblade jag över en massa andra liknande saker som jag tyckte var intressanta, och jag upptäckte ”lining-out-sång”.
Det var ett sångsätt som hade sitt ursprung i Skottlands kyrkor på artonhundratalet, och som emigranter tog med sig till USA där det blandades med folk- och countrymusik.
– Det var också helt otroligt, för där fanns bara röster, a cappella. Det fanns en sorts råhet, för det var inte nödvändigtvis vackra röster. Men de kände verkligen det de sjöng, och det var väldigt kraftfullt och grep tag i mig. Med enkelheten i den där låten från radion i bakhuvudet och det här sättet att använda röster väldigt kraftfullt utan att bry sig om hur vackra de lät började jag fundera på om man kanske kunde närma sig sånger på det sättet.
– Det var helt enkelt ett sätt för människor att samlas och sjunga tillsammans. De hade en ledare som kallades clerk. Han sjöng en rad, och sedan upprepade gruppen den raden på sitt sätt. Det har föreslagits att det berodde på att människor inte kunde läsa på den tiden, men jag tror faktiskt att det var något mer spontant – sånt som händer under predikningar och i kyrkan där människor blir berörda och utvecklar det och uttrycker sig kring det. Det är väldigt starkt när känslorna frigörs tillräckligt mycket för att man ska vilja uttrycka sig i sång. Det verkar peka mot en genuin tro på det man gör och på själva ögonblicket.
– Som låtskrivare och utforskare av musik är det sedan länge just sådant jag söker efter och som berör mig i den musik jag tycker om.
Det dominerande instrumentet på skivan, utöver röster, är banjo – ett instrument som Kurt Wagner egentligen inte är särskilt förtjust i.
– Men jag märkte att jag tyckte om sättet de spelade banjon på i den här musikstilen. Det var inte alls på det sätt jag var van vid. Det var väldigt dämpat, bara den där enda tonen eller klangen. Det tog faktiskt en stund innan jag hörde att det var en banjo.
På Punching the Clown låter banjon mer som en fingerplockad gitarr.
– Du är inte den första som har sagt att du faktiskt inte hör särskilt mycket banjo på den skivan. Jag tror att det beror på att det är gitarristen Justin Vernon som spelar den. Han är en väldigt skicklig och begåvad musiker och konstnär, och han tog med sig det han gör till ett annat instrument. Jag är säker på att han skulle kunna göra samma sak med vilket instrument han än tog upp. Det är lika mycket hans sätt att vara som konstnär som kommer fram.
Som Bon Iver är Justin Vernon känd för sitt gitarrspel och på senare år alltmer för sin användning av elektronik, men när han nu är en del av Lambchop är hans instrument alltså banjo. Jag frågar om det var för att få Vernon att spela just banjo som Kurt Wagner sökte upp honom, eller om deras plötsliga intresse för instrumentet sammanföll som av en lycklig slump.
– Det var till stor del en lycklig slump. Men han var en del av grundidén, eftersom Justin Vernon och skivans producent Ryan Olson är gamla vänner. Jag tyckte att det vore kul om de gjorde en skiva tillsammans som inte var någon av deras egna skivor, då kanske de kunde ha lite roligare. Och det hade de, de hade väldigt kul. Det råkade bara vara så att, oj, Justin håller visst på och experimenterar med banjo just nu. Det var bara en slump. Jag vet faktiskt inte vad som hade hänt om Justin inte hade spelat banjo. Vi hade helt enkelt tur att allt föll på plats.
Kurt Wagner skrev omkring 30 låtar specifikt för albumet och för den här sortens arrangemang.
– 30 som var hyggliga, och många fler som inte var det. Många av dem var egentligen bara experiment för att se hur nära jag kunde komma den här idén. Samtidigt ville jag försöka vara lite mer mig själv i hur jag är – eller vill vara – som låtskrivare. Jag ville återvända till själva idén om att skriva låtar, så som jag började med allt det här från första början. Det handlade om att återvända till det sätt jag brukade skriva låtar på förr. Jag hade blivit lite trött på mina egna begränsningar när det gäller vad jag kan göra musikaliskt.
Kurt Wagners mångårige samarbetspartner Andrew Broder blev väsentlig för det arbetet.
– Vi hade gjort ett par skivor tillsammans vid det laget, och då hade det framför allt varit piano. Men jag frågade helt enkelt om han kunde börja skicka låtar till mig som han skrivit på gitarr. På så sätt skulle det bli ett låtskrivarsamarbete, du vet, som hos alla de klassiska låtskrivarparen.
– Jag tror att Andrew verkligen gillade idén. Det var nog länge sedan han närmade sig musik på det sättet, så det var roligt för honom också. Jag hade inte förstått att gitarren var ett av hans viktigaste instrument när han började spela musik, men det var länge sedan och nu hade han ingen akustisk gitarr. Det var perfekt, jag ville åt den känslan. Så han lånade en och började spela. Han hade roligt, och jag hade roligt.
Hände det att du kände att en nyskriven låt måhända var jättebra, men inte hörde hemma i det här sammanhanget?
– Det är faktiskt det fina med att jag har några låtar över nu. De är bra, och det finns en helt annan skiva som jag vill göra med dem som grund. Den skivan kommer att bli helt annorlunda, även om låtarna kommer ur den här erfarenheten. Men det är ett helt annat koncept. Det är svårt att beskriva just nu utan att säga för mycket, men…
Men den är redan färdig i ditt huvud, eller åtminstone har du idén klar?
– Åh ja, absolut. Jag måste bara ha tålamod. Och jag har ganska mycket att göra just nu, så det är nog bara bra att låta den ligga ett tag.
Så där har du sagt varje gång vi pratat, första gången för snart 20 år sedan, att du redan hade nästa album i huvudet.
– Ja, det har nog alltid varit så. Nästan till överdrift. När vi började spela konserter och sådant förstod jag inte att vi förväntades spela låtarna från skivan. Vi hade ju redan gått vidare som band och spelade en massa nya låtar, sånt som kändes relevant för oss just då. Jag fattade inte att: ”Jaha, nej, man ska tydligen spela de där låtarna från skivan.” Det är mycket intressantare att spela nytt. Jag har alltid älskat när till exempel Neil Young spelar en låt som man aldrig hade hört tidigare.
Med sina körarrangemang för två olika ensembler är Blake Morgan den fjärde avgörande samarbetspartnern på Punching the Clown.
– Han hade gjort körarrangemangen till albumet The Bible, och så fick vi den här vansinniga idén att försöka framföra det i Minneapolis. Efter en massa arbete lyckades vi samla ungefär 18 musiker för ett par konserter på Walker Art Center. Jag hade aldrig träffat Blake tidigare, men på något sätt lyckades vi få honom att engagera sig i det.
– Han kom dit dagen innan och samlade ihop den här kören. Jag såg på när de repeterade sina stämmor runt pianot, och jag blev väldigt berörd. Det var fantastiskt precis som det var, de behövde inte mig, de behövde ingenting annat. Det stannade kvar hos mig. Jag ville se vad som skulle hända om vi kunde göra något där de verkligen lyftes fram, inte så mycket som ett stödjande element utan som ett instrument. Det passade väldigt bra ihop med den här idén.
– Vi hade sex personer med oss i kören under de första sessionerna i Eau Claire. Sedan hade Blake ett större sound i åtanke, så han lade till ytterligare några personer i London. Jag vet inte varför han behövde fler, men det är trevligt att få in den där engelska touchen med tanke på var hela idén kommer ifrån.
– Blake sjunger professionellt i en a cappella-oktett som heter Voces8, med en väldigt varierad repertoar från riktigt gammal musik till mer samtida och experimentella saker. Han har en förmåga att översätta musik till det här formatet, och det gjorde starkt intryck på mig.
Du har en pågående dialog med kören över hela albumet.
– Ja. Blake är en begåvad arrangör, och han är själv musiker. Kören är hans instrument, och det är inte direkt det enklaste instrumentet att ta med sig till en konsert. Ibland kommer det att hända, men det är inget vi kan resa runt med hur som helst, särskilt inte i det ekonomiska klimat som råder nu.
Ni skulle kunna använda lokala körer.
– Det har vi övervägt. Men det är väldigt stora kostnader inblandade. Det fungerar inte ekonomiskt, vi skulle behöva betala för mycket i ersättning till folk.
Överallt i albumets arrangemang finns små detaljer, märkliga elektroniska ljud, ett konstigt rösteko i White People och en röst som ropar ”Lambchop, no shit” mitt i Just West Of Nicolett.
– Producenten Ryan Olson är en konstnär. I mina ögon är han med i bandet. Han spelar instrumentet produktion, och det är det du hör i alla de där detaljerna, i sättet han formar låten och ser till att man inte blir för självupptagen. Allt blir lite mindre högtidligt och lite mer… jag vet inte, på sitt eget märkliga sätt lite mer verkligt och humoristiskt.
– Han är en mästare, och det är så spännande att arbeta med honom. Jag tror inte att han egentligen har gjort någon akustisk skiva tidigare, så det var nog en utmaning för honom. Han tycker egentligen inte särskilt mycket om den här sortens musik heller, så han var tvungen att förvandla den till någonting som han själv tyckte om och kunde ha roligt med.
– Ryan bidrog med sin personlighet till bandet, och vem är jag att säga att ”det där låter konstigt”? Nu kan jag inte föreställa mig den här musiken utan de där sakerna, det skulle vara någonting helt annat.
Så du hade inga invändningar mot andras bidrag? Inga ”nej, inte den där knäppa detaljen”, eller ”inte det där körarrangemanget”, eller ”det är för mycket banjo”?
– Jag försöker att inte ha invändningar. Min första reaktion är säkert ofta densamma som många andras. Men jag försöker vänta lite, lyssna på det några gånger och sedan känna efter vad jag faktiskt tycker, i stället för att gå på min omedelbara reaktion. Då började jag förstå de där sakerna och verkligen tycka om dem. Och jag insåg att jag kanske behövde slappna av lite och låta de här människorna bidra med det de gör. Jag ska inte tala om för dem vad de ska göra. Jag vet ju att det de gör intresserar mig, och jag vill inte stå i vägen för det, för det skulle förstöra allting.
Du har använt AutoTune förr, men säger att det inte finns här. Men i Andrew Jackson Assets finns en detalj som ändå låter så.
– Det är inte AutoTune. Det är återigen Blakes förmåga att arrangera rösterna så att de kan åstadkomma den effekten. Jag är intresserad av att försöka ersätta elektroniska saker och använda riktiga röster i stället, och just i den lilla passagen hör man faktiskt att jaha, det går att göra.
– Det som verkligen fick mig att gilla AutoTune från början var att det liksom sjunger tillsammans med en. Det är som en liten kompis, eller ytterligare en sångare. För en sådan som jag, som mest arbetar ensam, var det roligt att sjunga tillsammans med någon.
– Den mänskliga röstens prakt och skönhet är enastående. Det var just i den insikten som Blake Morgan och jag fann varandra. Han frågade vad jag ville med skivan, och jag svarade att jag helt enkelt ville uttrycka den mänskliga röstens skönhet och prakt. Den är så oerhört vacker. Där fann vi varandra.
Kurt Wagner har dessutom en gedigen bakgrund som bildkonstnär, och även här är det han som står för skivomslagets utformning.
– Det bygger på ett fotografi som min vän Graham Tolbert har tagit. Han är framför allt känd som en fantastisk porträttfotograf och arbetar väldigt mycket med färg. Men jag fick syn på några svartvita landskapsbilder som han hade fotograferat, och särskilt en av dem var väldigt intressant. Vinkeln han hade fotograferat ur gjorde att det såg ut som om han hade satt ihop två olika bilder, men det hade han inte. Det var helt naturligt. Jag gillade att den fick betraktaren att tro att den var manipulerad, trots att den var helt naturlig.
– Så lekte jag lite med den och lade till några collageelement som på något sätt lättade upp den lite, ungefär på samma sätt som Ryan gör med musiken. För mig kom det att representera skivan. En del av det jag gör bygger i grunden på någon sorts naturalistisk idé, eller hur? Men den är samtidigt på något sätt förstärkt eller förhöjd. Det intresserar mig.
Gör du fortfarande mycket bildkonst?
– Åh, jag vill verkligen göra det. Men musiken kommer i vägen. Min dröm är att så småningom göra en skiva till och sedan bara måla, för jag vill verkligen kunna koncentrera mig på det. Det måste man göra, precis som med musiken. Jag försöker göra båda, men båda blir lidande om man inte verkligen ger dem hela sin uppmärksamhet.
– Men tänk hur det skulle vara om man bara slutade turnera ett tag och verkligen gick in för måleriet. Jag tror att det redan finns där. Om man är en bra konstnär ser jag ingen anledning till att det inte skulle fungera. Men jag tror verkligen att det finns någonting i att koncentrera sig på en enda sak. Det är väldigt svårt att göra båda.
Jag är i alla fall glad så länge du fortsätter göra musik. Man kan ju tänka på någon som Don Van Vliet, som började måla och sedan helt enkelt lämnade musiken.
– Men han fattade rätt beslut, eller hur? Han visste att om han verkligen skulle måla så var han tvungen att bara måla. Han kunde inte springa omkring och hålla på med musik hela tiden. Framför allt eftersom måleriet är så mycket mer direkt och enkelt. När du målar är det bara du och det du håller på att skapa. Alla de där andra sakerna pågår inte runt omkring. Och när du är färdig lämnar du bara över målningen till någon och kan sedan gå tillbaka och måla igen.
– Musik fungerar inte så. Åtminstone inte för mig.
