Som få andra postrockband har Trans Am idogt dekonstruerat populärmusik i ett kvarts århundrade nu, och i all sin spretighet fungerar deras tionde album som en sammanfattning av deras samlade bedrifter. Det innehåller Kratfwerk-syntetiska övningar, ren synthpop, percussionfester från den första generationen postpunk och numera också några spaceade utflykter i progressiv rock.
Fina I’ll Never är en sentimental powerballad, om än minimalistiskt syntetisk och med vocodersång. Lägg till det något exempel på trions ursprungliga hardcore och en liten krautbagatell med vocoder och Snakefinger-citerande gitarr som på sitt sätt är lika tung. Men här finns också ett par exempel på vad som närmast är hårdrock, tungfotade på ett mindre positivt sätt, och den stora schizofrenin förtar en del av glädjen även med skivans höjdpunkter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
