Redan den dramatiska orkesterinledningen föranleder viss oro, och när sedan Rob Goodwin kliver in med en baryton mitt emellan Stuart Staples i Tindersticks och John Cale, bara mer avmätt teatralisk, inser man att det inte är direkt någon solskenshistoria det debuterande Manchesterbandet har att bjuda.
Hans återhållet dova och kallsvettiga desperation är central i The Slow Shows musik, där avlägset ekande elektroniska rytmer ställs mot kompletta 30 personer starka blåsorkestrar. Den dynamiken och en samling riktigt starka låtar gör sitt till, men det är sångens övertygelse som gör The Slow Show så mycket bättre än alla andra band med storslagna paneuropeiska ambitioner.
När de skalar bort allt utom rösten, piano och stråkar – nå, och massor med ödesmättat eko förstås – i Bad Day är det nästan ännu mer effektivt. Där anar man dessutom en möjlig framtida utväg för ett band vars arena-pretentioner annars riskerar att svälla i takt med de på förhand givna framgångarna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
