Från mitten av 1980-talet var Velvet Undergrounds tredje lågmälda album det självklara standardverket för alla indieband från Storbritannien, vare sig spelade in Postcardetiketten eller som Pete Astor på Creation, först i The Loft och sedan som The Weather Prophets.
När senkomna unga lärjungar från Ultimate Painting och Veronica Falls, med samma referensramar, nu lockar sin universitetslektor (jo, på riktigt) till ännu en skiva förstår vi snabbt att det inte hänt mycket i hans skivsamling sedan den tiden.
På sitt nya album fortsätter han med samma lågmält plockade elgitarrsträngar i varianter av What Goes On och Pale Blue Eyes som förr, och kompletterar med tidstypiskt svårmodiga texter fulla av brittisk tonårsangst om ¨rebels in bedsits¨ som löser sin djupa ensamhet (¨I’m Groucho in a club of one¨) med My Right Hand.
Och varför inte, för den här sortens rudimentära men intima rock har fortfarande existensberättigande, även när den som här blir lite övertydlig och en aning för akademisk. Och som kursmaterial i Pete Astors kurser på University of Westminster är Spilt Milk exemplarisk.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
