Trångsynthet, rasism, sexism, fraktionalisering, hårdhänt strävan efter ”renhet”, separation och exkludering. Det är en högst påtaglig och nästan förlamande skrämmande samhällsrörelse, men motrörelsen är lika offensiv och med sitt tredje album ställer sig Jonathan Johansson i främsta ledet bland de goda krafterna.
Till att börja med river han alla musikaliska murar, och kombinerar sin tidigare dramatiska åttiotalspop både med rytmer som Kaah skulle vara stolt över och med hitvänlig attraktionskraft lika vass som någonsin Oskar Linnros. Lyriskt har Jonathan Johansson alltid varit ambitiös, och här förmår han samtidigt kombinera ett kraftfullt politiskt ställningstagande mot den framväxande fascismen med små privata minnen från resor till medelhavet och att bli dissad av Nina Persson.
De suggestiva Princerytmerna vaggar till exempel flyktingbåten över Medelhavet i Dröm en dröm, och det enda som håller Lebensraum från högsta betyg är när Jonathan Johansson för en stund överger sin musikaliska subtilitet i Svindel och vind.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
