Precis som Animal Collective består Black Moth Super Raimbow av en mängd egensinniga individualister, och Dreamend är bland de mest udda.
Han struntar helt i moderbandets eklektiska röra och spelar istället ödsligt klingande melodier på banjo och klockspel medan syrsor och fåglar gör vad de kan för att överrösta (och faktiskt lyckas ganska bra). Sedan kastar han sig över akustisk folkpop anpassad för stora sammankomster, som en Dylan med schizofreni och med en svart drift att fortsätta begå de mest hemska brott (”I can not stop in the middle”).
Med sin klaustrofobiska kakafoni ger Dreamend ganska välbehagliga mardrömmar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
