Josh Homme kan mycket väl vara den coolaste i världen. Andra litar på kraft, på volym, på envetenhet, men Josh Homme ler mjukt, och smyger fram sofistikerat kraftfull, smart, vass och multifacetterad hård rock. Till och med Jack White, som likt Josh Homme också kastar sig mellan ytterligheter med utgångspunkt i bluesen, får vika ner sig när Josh med finess och snille hanterar sina rockvarianter.
Singeln My God Is the Sun är ostoppbar, I Sat by the Ocean är lika suggestiv som melodisk, medan The Vampyre of Time and Memory är en pianoballad med dystert gitarrinpass. Smooth Sailing hittar den groove som Guns’n’Roses för ett ögonblick snodde från Aerosmith och sedan slarvade bort, och skönheten i växlingen mellan ödsligt ekande vals och brutal gitarrattack i Kalopsia, med en gästande Trent Reznor, är allt annat än illusorisk.
Utöver bandkärnan samlar Josh Homme här gamla kollegor som Dave Grohl (som allvarligt talat borde lägga all sin tid på det här), mästaren Mark Lanegan och till och med f.d. persona non grata Nick Oliveri. Men de båda sistnämnda är knappt hörbara, på samma sätt som högprofilerade gäster som Alex Turner från Arctic Monkeys, Julian Casablancas, The Scissor Sisters’ Jake Shears och till och med Elton John. Och hur skulle någon av dem, eller någon annan för den delen, kunna utmana den självklara auktoritet som Josh Homme utstrålar 2013?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
