På 80-talet framstod Propaganda som Frankie Goes To Hollywoods mer svartsynta tyska kusiner. Deras gothdisco red högt på ZTT-konceptets grafiska och arrangemangsmässiga profil c/o Paul Morley respektive Trevor Horn, och med Fairlights, Fritz Lang-referenser och Velvet Underground-covers stormade de fram på Englands topplistor.
Men de hade en annan framgångsfaktor, mer beständig än den hårdprofilerade imagen, och det var Claudia Brückens känsliga sångröst. Att hon alltid jämförts med Nico handlar mer om brytning än om sångstil, för med sin exakthet och mjuka värme ligger Claudia Brückens sång närmare till exempel Tracey Thorn.
Efter sitt förra coveralbum är hon nu tillbaka med en samling mjukt popiga sånger med elegant nattklubbsantydan och balans mellan det elektroniska och det akustiska. Att det är lättviktigt klär henne utmärkt, i synnerhet i subtila Moon Song och när popen får antingen barockdrag som i Walk Right Ineller försiktig discoton som i Nevermind.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
