De få som hade lyckan att upptäcka The Pulps Richard Hawleys utmärkta soloskiva förra året har redan snokat reda på att han och hans band ligger bakom musiken på A Girl Called Eddys debut. Men eftersom Erin Moran – som kallas Eddy eftersom hon dels har ett svårlanserat namn och dels gillar Dusty Springfield, mycket – är en kvinna med mycket bestämd smak och vilja har Richard Hawley fått finna sig i rollen som utförare, inte innovatör.
Ett genusfokuserat skivbolag resonerar i pressreleasen om att A Girl Called Eddys lågmälda sånger borde tilltala fans av Beth Orton. Men de är ute och cyklar, eftersom A Girl Called Eddy uppenbart hämtat betydligt mer av både stämningar, melodier och dyster lyrik från vokalartister som Scott Walker och en ung Morrissey. Hon har en röst som inte borde kunna tillhöra en debutant, bara tryggheten att hålla igen och sedan fortsätta hålla igen låter så rutinerat att man häpnar, och hennes klassiskt orkestrerade sånger känns redan efter ett par lyssningar lika eviga som de vokalstandards från de senaste 50 åren som Jan Gradvall nyligen satte ihop till en utmärkt Feber-samling.
Låna ett öra åt People Used to Dream About the Future, en vals med luftiga stråklager och ett omkväde som framkallar sentimentala rysningar. Sedan kommer A Girl Called Eddy att vara soundtracket till varje sorgsen soluppgång under hela sommaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
