På ytan är War ett nytt album från Lars Bygdén. Under ytan är det också ett resonemang om idéhistoria, individualism och vad som händer när människor slutar bry sig om det gemensamma. Över lunch i Gamla stan berättar han om läraren som formade honom, sorgen som förändrade honom och ilskan som driver honom framåt.
Utan större åthävor beställer Lars Bygdén dagens special Biff Rydberg på lunchrestaurangen i Gamla Stan där vi slagit oss ned. Medan vi äter jämför vi våra familjesituationer och vårt föräldraskap där det finns många paralleller. Det är lätt att känna samhörighet med Lars och vi hamnar snabbt i djupa och ganska ömsesidigt utlämnande resonemang om våra liv.
Snart rör sig samtalet också mot djupare nivåer inom inte bara musik utan också idéhistoria och politik. Det är inte särskilt förvånande. Lars Bygdéns nya album War åtföljs av ett manifest som knyter ihop romantiken, fascismen och vår tids individualism.
Temat har sina rötter i tankar som Lars Bygdén fångade upp från sin lärare Dan, på Ålsta folkhögskola utanför Sundsvall i början av 1990-talet, och som utgör en av nycklarna till hans nya skiva. Dan var idéhistoriskt bevandrad, passionerad och fullständigt uppslukad av det han undervisade om. Genom honom upptäckte Lars både idéhistoria och ett sätt att betrakta världen där kultur, politik och människors vardagsliv hänger samman.
Det blir början på ett samtal som ska pågå långt efter att tallrikarna tömts.
– Han var otroligt påläst och brann för allt han pratade om, berättar Lars. Det spelade nästan ingen roll vad ämnet var. När han berättade om Elmer Diktonius eller andra författare lät det som att han pratade om genier. Man drogs med i entusiasmen.
– Han är den lärare jag minns bäst. Han var inte bara kunnig, han var också genuint intresserad av oss som gick där. Hade man skrivit något bra kunde han läsa upp det högt inför klassen, nästan teatraliskt. Det gjorde något med mig.
Lärarens idéhistoriska resonemang om den ständiga pendelrörelsen mellan ljus och mörker, eller mer exakt mellan upplysningen och romantiken gjorde avtryck. Hur fokus på känsla och upplevelse, ibland iklätt nazistisk eller fascistisk uniform, i perioder konkurrerat ut förnuftsbaserad och empirisk kunskap och vetenskap.
Det kan ta sig uttryck till exempel i vår tids starka fokus på individens subjektiva upplevelse och enskilda behov.
– Man blir galen ibland på hur mycket människor pratar om sig själva. Det känns som att hela samhället uppmuntrar det. Allting handlar om den egna personen, de egna problemen, de egna små egenheterna. Jävla glutenallergier. Saker som tar upp vårt gemensamma rum med egna små inbillade jävla saker, i ett samhälle som ger utrymme åt det och bekräftar det hela tiden. Det finns inte utrymme för vårt gemensamma. Vi behöver bygga någonting tillsammans igen.
Det är inte ofta ett album presenteras genom resonemang om romantikens koppling till fascismen, påpekar jag, och Lars skrattar.
– Jag har väl alltid haft ett behov av att gå min egen väg. Samtidigt som jag pratar om det gemensamma har jag aldrig velat vara exakt som alla andra. Jag slutade till exempel bära truckerkeps när alla på Debaser började göra det.
Han medger att presstexten – eller ”manifestet” – också är ett försök att styra samtalet mot sådant som faktiskt intresserar honom.
– Egentligen tycker man ju att skivan borde räcka. Allt finns ju där. Men så fungerar det inte. Därför får man väl försöka ge folk några ingångar.
Det finns en rörelse mellan det höga och det låga i det du beskriver, mellan det finkulturella och det banala. Hegel bredvid olyckliga citat från någon i övrigt bortglömd Melodifestivalenvinnare om att ”Tänk mindre, känn mer!”.
– Det där speglar nog mig ganska bra. Jag tror faktiskt att min karriär hade tjänat på att jag tog mig själv på större allvar. Men jag har aldrig kunnat spela den där upphöjda konstnärsrollen. Jag har för mycket självdistans för det, och jag tycker inte om sånt hos andra.
När jag beskriver det som en form av integritet nickar han.
– Kanske är det så. Jag vill inte stå och låtsas vara någon jag inte är. Jag har träffat alldeles för många människor som spelar roller och säger saker de egentligen inte står för. Det intresserar mig inte.
Det gäller även vår tids besatthet av enkla svar.
– Jag blir tokig på alla livscoacher och självutnämnda experter. Folk som säljer PowerPoint-vänliga svar på livet ungefär som kringresande kvacksalvare sålde mirakelmedicin i Vilda Västern.
Har vi nått den yttre gränsen i pendelrörelsen, vänder det nu?
– Jag hoppas det, men jag tror inte det. Min mörka sida säger att det kanske måste bli ännu värre innan det kan bli bättre. Historiskt verkar det ofta fungera så. Samtidigt hoppas man att det vansinne vi ser nu ska räcka som väckarklocka.
Han nämner Donald Trump och utvecklingen i Europa.
– Det märkliga är hur mycket människor kommer undan med. Jag minns järnrörsskandalen när Sverigedemokraterna kom fram, då tänkte jag att nu måste det vara slut. Men ingenting hände. Media tar inte bollen. Det är en värld som blivit väldigt svår att förutsäga.
Pendelns rörelse byter inte heller riktning av sig själv, konstaterar Lars.
– Det börjar i det lilla. Det kan låta banalt, men jag tror verkligen att människor påverkar mer än de tror. Små vänligheter gör skillnad. Tar man hand om sin egen lilla trädgård kan man faktiskt förändra ganska mycket.
Är albumet ett sådant försök att knuffa pendeln åt andra hållet?
– Kanske. Jag vet inte hur långt musik kan nå. Man skulle kunna skriva mycket mer aggressivt än jag gör. Men jag vill ändå att det ska finnas något att fundera över. Jag försöker vara ganska rättfram, men inte så rättfram att det bara blir slagord.
Men han tror inte att en skiva kan förändra särskilt mycket.
– Det som oroar mig mer är att det saknas visioner. Politiken har blivit väldigt upptagen av att mäta vad människor tycker, och anpassar sig istället för att tala om vad man faktiskt vill åstadkomma. Allt handlar om opinionsmätningar. Vad tycker folk? Vad tycker folk? Vad tycker folk? Politiken har blivit väldigt reaktiv. Ingen säger: ” ”Det här tror vi på. Hit vill vi.” Var finns idéerna? Var finns berättelsen om vart vi ska?
– De enda som faktiskt formulerar visioner är högern. Sen kan det vara visioner om att låsa in folk, utvisa människor eller starta återvandringståg. Rätt hemska, men det är fortfarande visioner. Man hoppas ju att socialdemokratin ska komma med något eget stort projekt, men jag tror inte att det kommer att hända. Inga nya folkhem, inga stora idéer.
Om albumets texter är ett ställningstagande i innehållet finns också ett mer praktiskt ställningstagande kring hur musiken distribueras.
–Men där blir jag väl kanske lite motsägelsefull. Jag lägger ju själv upp min musik digitalt på olika ställen. Jag väljer bort Spotify för albumet, men jag är inte i den positionen att det blir ett statement som blir uppmärksammat. Och samtidigt vill jag ju få tillbaka åtminstone något av allt jag investerat. Jag har lagt större delen av mitt liv på att göra musik. Får jag tillbaka lite pengar kanske jag kan göra ännu en skiva. Det är ungefär där ribban ligger.
Det är knappast något man blir rik på.
– Verkligen inte. Det gick inte att leva på när jag började, och det går inte att leva på nu heller. Inte för någon som jag i alla fall. Det är några få som klarar det, men för de flesta handlar det om att försöka få verksamheten att gå runt och kunna fortsätta göra musik.
Men till att börja med är vägen att höra War att köpa albumet på CD och vinyl, helst på någon av Lars Bygdéns spelningar i sommar.
– Först hade vi tänkt vänta med att låta albumet säljas även i butik, men det kändes dumt. Jag vill inte straffa skivbutikerna. Så nu släpps skivan fysiskt direkt, medan den kommer digitalt först i oktober. Singlarna får fungera som marknadsföring under tiden.
Det gör varje spelning i sommar till ett ganska exklusivt tillfälle, också för att få tag på skivan.
– Ja, lite så. Många bor på orter där det kanske inte ens finns en skivaffär som tar in den. Då känns det kul att konserterna blir platser där man faktiskt kan köpa skivan.
Du åker till ganska oväntade ställen. Ljusdal, Njurunda, Sörfjärden.
– Ja, jag bokar allt själv. Första delen av sommaren utgår jag från stugan i Sörfjärden, så då blir det mycket spelningar i Hälsingland och Norrland innan jag rör mig söderut. Samtidigt är det svårt att locka folk överallt. Folk är svåra jävlar.
Det verkar ändå finnas något lockande i att spela där det inte kommer så mycket musik annars.
– Jag tycker det är roligt. Nu har jag dessutom byggt upp ett enkelt upplägg med eget ljud, så jag kan komma med mina grejer och köra utan att det behöver bli ett stort arrangemang. Jag kan faktiskt ångra att jag inte jobbat mer så här tidigare. I början med The Thousand Dollar Playboys gjorde vi allt själva utan att tänka på det. Sen började det gå lite bättre och då tänkte man att någon annan kunde sköta bokning, merch och allt det där. Men jag tror inte att det blev lika bra. Det har jag återupptäckt nu.
När jag hör Little Things får jag associationer till Nick Caves senare skivor. Om mycket av dagens musik – singlar och låtar för spellistor – kan jämföras med serietidningar så är dina album mer som romaner, det är ett konstnärskap.
– Jag blir väldigt glad att du säger det. Jag tycker också om att låtar får utvecklas och röra sig någonstans. Just den där gospeldelen i Little Things fanns inte från början. Ola (Gustavsson, skivans producent /min anm) spelade en liten melodi som jag började sjunga på, och sedan växte den tills den blev en av låtens viktigaste delar.
Det jag egentligen tänker på är kanske inte enskilda låtar, utan konstnärskap. Jag tänkte samma sak när jag recenserade Dark Companion som jag uppfattar har starka paralleller till Nick Caves sorgearbete med Skeleton Tree. Musik som inte riktigt känns som ett konstnärligt projekt i vanlig mening, utan som någonting som bara måste ut.
– Det är väldigt fint sagt. Jag vet inte riktigt om jag ser det så själv. Jag försöker bara göra någonting som berör mig. Om det inte gör det fortsätter jag att arbeta tills det gör det.
Dark Companion från 2018 kom till medan Lars Bygdéns hustru kämpade mot sin dödliga sjukdom, och till slut avled. Det är en blytung skiva av djupaste sorg.
– Dark Companion handlar egentligen om tiden när Ulrika var sjuk. Jag satt faktiskt i mastringen med den och kände plötsligt att jag inte kunde stå för det jag hörde. Jag började nästan grina. Men just då var det också på något sätt tror jag att jag inte ville släppa taget.
När den redan var färdig?
– Ja. Det var hemskt. Men jag tror att skivan hade blivit en tillflyktsort för mig under den där perioden, min Dark Companion. Medan hon var sjuk kunde jag gå till den och arbeta med den i stället för att vara hemma med allt det svåra. Jag kunde försvinna in i den världen en stund. När jag sedan hörde resultatet kände jag att det inte var framme än. Det fanns versioner av låtarna som jag i efterhand är väldigt glad att jag aldrig gav ut.
När jag nämner att Highway slutar med ett hjärtslag och att det är svårt att inte associera till ljudet av tung och ojämn andhämtning som fanns på Dark Companion skakar han lite på huvudet.
– Jag har faktiskt inte tänkt så. För mig är Highway mest en rocklåt, fast i en annan kostym. Men jag förstår att du gör de kopplingarna.
Det är också här som skivan börjar röra sig in på ny mark musikaliskt. Det elektroniska drivet i Highway och Ride the Rainbow skiljer sig från mycket av hans tidigare material.
– Det där gitarrkompet har varit en stor grej för mig. Jag spelade så mycket att jag till slut drog på mig frozen shoulder.
I Ride the Rainbow hörs samma driv, men också flamencogitarr och handklapp.
– Ja, där finns en massa små musikaliska referenser som kanske bara jag själv hör. Jag tycker om att jobba så. Inte genom stora lån, utan genom små detaljer som pekar mot andra saker.
Lars är betydligt mer musiknördig än han först låter påskina.
– Det finns ett ljud där som jag älskar. En gammal LinnDrum-grej som Prince använde jättemycket. Ett slags knakande ljud som hörs överallt på Purple Rain. Jag använder det istället för kastanjetter. Bara för att jag tycker så mycket om själva ljudet.
Han skrattar och konstaterar att även låttiteln bär på referenser.
– Det finns ju något hårdrocksaktigt i Ride the Rainbow. Purple Rain. Rainbow. Inga medvetna blinkningar egentligen, men de är en del av mig.
Kommer du från hårdrocken?
– Ja, egentligen gör jag nog det. Först var det Kiss när jag var liten. Sedan hörde jag Space Oddity med Bowie. Jag minns fortfarande nedräkningen i början. Jag fick en fysisk reaktion, Vad fan, vad är det som händer med kroppen liksom? Jag kommer fortfarande ihåg den känslan.
Efter Bowie följde The Cure, äldre syskons skivsamlingar och en växande vilja att söka sig bort från det som alla andra lyssnade på.
– Jag har nog alltid haft ett behov av att gå min egen väg. Redan som barn ville jag inte riktigt vara som alla andra.
Vägen vidare gick via Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers Band.
– Därifrån hamnade jag i countrymusiken. När jag flyttade till Uppsala började jag köpa tiokronorsskivor på chans och upptäckte massor av amerikansk musik. Sedan flyttade jag hem igen och då startade vi Thousand Dollar Playboys, för ungefär 30 år sedan.
I pressmaterialet jämförs Forevermore med Jimmy Webb och Townes Van Zandt, men Lars Bygdén skruvar lite på sig.
– Jag hatar egentligen sådant där. Att man måste förklara vad något låter som genom att rada upp referenser och genrer. Men Jimmy Webb är en låtskrivare jag älskar, och Townes Van Zandt finns också någonstans i den låten, så helt fel är det väl inte.
Det var också Forevermore som blev singel, efter påtryckningar från H Self.
– Henrik fick höra War och hade inget tålamod. ”Nästa.” Jag tror inte att han gillar rock’n’roll särskilt mycket. Så jag spelade Forevermore, och den gillade han. Så den gången fick han som han ville.
I texten till Forevermore återkommer flera av de teman som finns genom hela albumet. Lars sjunger att ”Our habitat is shrinking”, och det är ord man sällan stöter på i låttexter.
– Jag tycker om den formuleringen. Den beskriver känslan av att utrymmet krymper. Att världen tas över av krafter som vill någonting helt annat än det jag själv tror på.
Han återkommer till den politiska dimension som löper genom flera av albumets texter.
– När jag tittar på politiken i dag ser jag väldigt lite omsorg. Det handlar sällan om hur vi tar hand om människor som har det svårt. Det perspektivet saknar jag. Därför känns det ibland som att det gemensamma utrymmet blir mindre och mindre.
War är albumets mest direkt konfrontativa ögonblick, motsatsen till ”peace, love and understanding” med en fiol som blåser i stridshornet och textrader som riktar sig till ”commanders in cheat, rapists, murderers”.
– Ja, det är det nog mest konfrontativt faktiskt. Det är första gången jag har fått en Parental Advisory-varning på en låt. Bara det känns ju som en framgång!
– Samtidigt tycker jag ändå att det finns en återhållsamhet i den. Man måste välja var man ska stanna när man skriver en sådan text. För i grunden är jag ju fortfarande för peace, love and understanding. Det är där jag befinner mig. Men till slut går det inte att blunda för det man ser omkring sig.
Han återkommer till bilderna från Gaza och den politiska utveckling som flera gånger dykt upp under intervjun.
– Jag blir galen när jag ser hur människor kan förhålla sig så likgiltigt till att barn dör. Tusentals barn. Det är som om förmågan att föreställa sig att det kunde vara en själv eller ens egen familj har försvunnit. Där någonstans kommer den där ilskan ifrån.
Hans frustration är bubblande när han talar om hur snabbt omvärlden tycks vänja sig vid det som borde vara ofattbart.
– Om ett barn hade blivit skjuten i en skola i Sverige eller USA hade det varit den största nyheten överallt. Här blir det nästan bara ännu en notis. Det är så sjukt att det knappt går att ta in.
Samtidigt lyfter han fram personer som ändå vågar säga ifrån.
– En av de modigaste just nu är faktiskt Felicia i Eurovisionfinalen. Hon verkar bara säga vad hon tycker, trots att hon har mycket mer att förlora på det än många andra. Det tycker jag är jävligt coolt.
När vi till slut reser oss från bordet för att fortsätta åt varsitt håll har flera timmar passerat, och i samtalets vindlingar har Lars Bygdén gång på gång återkommit till betydelsen av det gemensamma. Till viljan att se bortom sig själv, att inte ge upp inför utvecklingen omkring oss och att förstå att även små positiva handlingar bidrar till pendelns riktning och rörelse.
– Jag tror att folk påverkar mer än de tror. Det räcker ibland att le mot någon i stället för att gå runt och se sur ut. Små saker betyder mer än man tänker på.
