Med sina inre ja- och nejsägare testar, omprövar och värderar Telos Vision hela tiden musiken som skapas hans långsamt hantverk. Men bara utifrån sina egna avväganden.
Med sitt andra album som Telos Vision tar Teodor Boogh sjumilakliv mot en stor och tidlös popmusik där han använder alla delar av sin kompetens – låtskrivandet, multiinstrumentalismen och arrangerandet, och produktion och mixande. Det låter ofta skamlöst omedelbart och lättillgängligt, men hos Telos Vision finns inte utrymme för anpassningar eller tillrättalägganden på andras villkor.
– Jag älskar pop, och mycket av den musik som jag verkligen gillar är kommersiell musik. Men min musik utgår alltid från mig själv. Det skulle kännas konstigt att göra någonting utifrån en tanke om vad som skulle flyga. Jag kan inte göra det. Jag hade säkert kunnat försöka göra någonting som jag tror att folk ska gilla. Men i det som jag sätter mitt eget namn på vore det nästan självutplånande att inte göra det utifrån att man själv ska tycka om det.
Många låtar på albumet har en omedelbar självklarhet, som att de borde varit skrivna i mitten på 70-talet och omhuldade sedan dess.
– Det är en av orsakerna till varför jag dras till popmusik. Ofta finns där något omedelbart, som man inte sökt efter. Jag såg en intervju med Paul McCartney som sa att han ser det som att han bara plockar ner låtar, att han bara är någon slags kanal för dem. Det känns som ett bra mål. När man skapar någonting kan man själv sätta upp hinder, och tänka att det här känns för enkelt, för banalt. Men jag försöker hålla emot sådana tankar. De melodier som kommer omedelbart till mig blir kanske mer omedelbara även för den som lyssnar?
– Det tycker jag är vad som kännetecknar en bra melodi, att den känns självklar. Det har jag mognat till i mitt skapande, att känna att jag inte måste vara svår och konstig. Det som kommer till mig är den renaste versionen av mitt skapande.Det är på något sätt musiken som direkt kraft. När den väl drabbar hinner man inte ens ifrågasätta varför man tycker om det. De artister och band som är riktigt bra på det låter det ske, de försöker inte förhindra det eller bromsa processen att låta det vara det enklaste och mest tillgängliga.
Taking My Chances är för mig en bilstereolåt, och så kommer det upp en textrad som är ”Keep your eyes on the road”.
– Den låten hängde lite löst, kan jag säga. Jag spelade in alla instrument själv, och när man till slut sitter med det nästan klara och lyssnat så många gånger tappar man perspektiv. Det omedelbara har försvunnit, för mig blir skivan svalare och svalare ju mer jag jobbar med den. Jag gick igång på Taking My Chances från början, men den bytte skepnad under arbetet och jag var inte nöjd. Men i slutet kände jag att det börjar likna något.
Det var roligt att du nämnde Paul McCartney, för jag tycker mig höra de där höga melodiska bastonerna som är typiskt McCartney i basen på Taking My Chances, och sedan på flera ställen på albumet.
– Absolut. Honom snor jag från utan att skämmas. Jag är så besatt av hans musik att det bara finns i mig, oavsett om jag försöker eller inte. Det är det perfekta exemplet på melodier som bara träffar. Samtidigt var avsikten att det ska vara rock. Jag ville ha en lite råare låt. En skiva ska vara dynamisk, den ska innehåller olika saker som jag går igång på. Gitarr är mitt förstainstrument, och jag har alltid gillat ett bra gitarrljud, även om gitarren ibland får en mindre framträdande roll i min musik. Jag gillar gitarrsolon som är smakfulla, sådana som hjälper låten.
Typ avslutningssolot på For the First Time.
– Ja, precis. Där kände jag att jag ville gå lite bananas. Men om jag hade fyllt skivan med min egen gitarr på maxkapacitet så hade den blivit olyssningsbar för mig själv.
Gitarren har en särskild roll på tre av de fyra låtarna som är albumets starkaste. I Walk Away är det en stenhård, väldigt överstyrd gitarren.
– Men där är det inte jag som spelar gitarren, det är Goatman. Jag hade en skiss på en låt och sa att nu vill jag testa att göra en liten feature. Och jag vet ju att Goat för mig är fuzzgitarrer, percussion och saxofon. Så hittade vi en sådan fuzz, en tremolofuzz, och den totalt skruvade saxofonen fick också plats. Då kände jag att det börjar bli kul det här, en helt annan process än det jag brukar göra.
Walk Away är samtidigt psykedelia och en pophit.
– Det är något magiskt när popmelodier krockar med det där sunkiga eller skräniga. En stark melodi eller en hook betyder alltid något. Ibland tycker jag att mer kommersiell popmusik inte har den där hooken, och då kan jag inte förstå vad det är. Det har har ett sound, och ett cool trumljud, och det kan kännas som att det kostade mycket att spela in låten. Men det räcker inte för att bära en låt. En bra melodi med ett dåligt trumljud fungerar. Men tvärtom gör det inte det.
Starkast på Telos Visions andra album är singeln The Moment som har just en hyperstark och självklar melodi, och dessutom ett arr som Teodor Boogh refererat till Electric Light Orchestra.
– Just det, gitarrslingan, de stora trummorna och så lite stråkar och sådana grejer som jag tycker om. Och en slide. Jag hade väldigt kul när jag spelade in den. Den känns innehållsrik låt. Att jag tänker Electric Light Orchestra är bara för att jag lyssnade ganska mycket på det under den perioden. Jag tycker att det är helt sjukt vilken konstnär Jeff Lynne var. De där otroliga produktionerna, innan det ens fanns en dator. Hur kan man fånga det? Hur kan man få det att låta så otroligt bra?
For the First Time är episk, en stor och väldig avslutningslåt, som har precis rätt placering där den sitter på skivan
– Det hade varit svårt att lägga någonting efter en sådan Pink Floyd-grej. Som låt kom den tidigt i processen, när jag hade någon slags My Morning Jacket-period.
Samtidigt har albumet Decisions ett stort omfång, och intill sådana monumentala stunder finns också det eftertänksamma och finstämda. Som i The Way I Feel, som är en väldigt fin visa.
– Ibland kan jag känna att jag är spretig, att det är svårt att hålla ihop det och att jag står på olika ben. Men samtidigt blir det någon slags helhet av det. Jag tror inte man kan tänka för mycket på att saker måste hålla ihop, för då blir man upprepande. Det vill jag inte heller vara. Jag måste känna mig inspirerad genom processen. Jag måste hitta på grejer, dra det åt olika håll, stimulera mig själv medan jag jobbar. Jag litar på någon slags känsla av att jag hela tiden försöker mata låtarna med liv. Att jag känner att det blir kul, någonting jag gillar, något som tillför något spännande.
– Jag tror att om någon gillar en av låtarna på skivan är chansen ganska stor att de gillar flera. Då räcker det.
Du gör så mycket själv, och jag undrar om du håller dig med uppmuntrare runt omkring, och kanske lika viktigt nejsägare som kan säga att du borde coola ner den där, att det inte håller hela vägen?
– Jag är en väldigt stor nejsägare mot mig själv. Ibland kan jag känna att det jag gör är öken, vem skulle vilja lyssna på det här? Men det tror jag är ett naturligt steg i processen, något de flesta känner. När jag väl har gjort färdigt låtarna och visat dem för folk brukar jag ändå känna att de uppskattar det jag gör.
– Kanske hade jag kommit till den punkten snabbare om jag hade bjudit in människor tidigare. Idag är det en väldigt utdragen process, men jag i slutet kan jag avgöra om det håller. Och att det tagit tid spelar ju ingen roll för någon annan. Det finns skivor som har tagit tio år att göra och ändå känns helt direkta och spontana.
Om man både sin egen inre nejsägare och sin inre jasägare, då är man väl typ hemma?
– Jag försöker hela tiden sätta ord på det. Varför är det här bra? Varför skulle det vara dåligt? Man får inte tänka att allt ska bara vara flow och att allt kommer av sig självt. Så tror jag att det är med mycket konst. Vi upplever ofta att vi bara drabbas av saker, men mycket av det konstnärliga är nästan matematiskt.
– Vissa konstnärer känns som att de slumpmässigt får fram massa bra konst, men jag vet inte om det riktigt är så för dem heller. Jag såg ett litet klipp med producenten Dan Nigro som jobbar med typ Chappell Roan och Olivia Rodrigo och sådana superpoppiga grejer. Han talade om folk som säger att de skrev en hitlåt på tre minuter, och menade att den låten måste vara sämst. Han sa att om han skriver en riktigt bra låt på ett år, då är han nöjd. Det är ett sådant otroligt arbete. Att ta sig igenom hela processen till en färdig bra låt handlar om att hålla ut. Visst, man kan få till en melodi, eller en textrad. Men att producera en låt och göra den klar kan vara ett enormt projekt. Tror man att det är på något annat sätt så lurar man sig själv.
– Jag har en hatkärlek till den processen, men jag tror att jag accepterar den mer och mer. Det är ett hantverk – ju mer man gör det, och ju mer man orkar testa, ompröva och värdera det man själv gör, desto bättre blir det.
