Med en bakgrund först i Grass Widow och sedan i Cold Beat i San Fransisco har Hannah Lew mer än som filmskapare och konstnär också skaffat sig ett smalt men gediget rykte både med sitt träffsäkra återskapande av tidig synthpop och med sin utsökta melodikänsla.
På sin solodebut excellerar hon i båda delarna, och kompletterar dessutom konstruktionerna med drivande och effektiv postpunk. Med en dov botten av pukor och tung bas bygger hon fina popmelodier som ger associationer till Altered Images i sina discopopigare delar, som hiten Another Twilight, och till Pauline Murray i de mörkare sammanhangen.
Att synthfinesserna i Replica påminner om Gary Numan är förstås inte en slump, och även i fina Sunday är den referensen påfallande. Och även om det finns stråk av vemod och ännu mörkare dimensioner är det här en halvtimme av lättsam sötma, som avslutas med strålande The Clock precis innan den skulle leda till sockerchock.
