Räkna inte med några omvälvande förändringar här – firar man sitt 20-årsjubileum som band är ju själva grejen att göra det typiska representativa. Så på fem spår (eller sex för oss som envist föredrar vinyl framför streams) bygger de groove, melodier och stämningar med ett så tight samspel som bara kan uppstå mellan syskon som spelat ihop i decennier.
Åtminstone den här skribenten uppfattade från början Trummor & Orgel som ett band med jazziga retroambitioner och ett belåtet leende varje gång de beslogs med antingen Lonnie Smith- eller Hansson & Karlsson-jämförelser. Men they were so much older then, och med åren och har de utvecklat sitt uttryck till något eget, något samtida och tidlöst. Idag funkar Trummor & Orgel i sin samtid, både på egen hand men också utanför dogmat ihop med till exempel Magnus Carlson och Peter Morén.
Staffan Milde Ljunggrens känsliga trumspel har ett inneboende sväng som hellre bygger strukturer än flashar snabbhet, och även på nästan bara pukor i dovt atmosfäriska Diving Bell finns där ett mjukt gung. Rytmsektionens andra halva utgörs av lillebror Anders Ljunggrens ena hand på keyboardbas, och även den är milt suggestiv och i perfekt samklang med trummorna, som grund för den andra handens melodier på orgel och på senare år mer omfattande elektronik.
I Windmill byggs en fin fusion av triphop och Hammondjazz, och även om det finns utrymme för friare solon och mer intensiva partier för bröderna – samtidigt till och med – så förlorar de aldrig varken melodins eller groovens kärna. Staffans trummor tar sig större rytmiska friheter i fingertoppskänsligt samspel med Anders flyhänta Hammondtoner i snygga Dandelion, medan Reverie har ett djupt vemod i sin distinkta melodi.
På jubileumsturnen i dagarna firas de bland annat av gästande gamla samarbetspartners Ebbot Lundberg (Göteborg och Stockholm) och Magnus Carlson (Stockholm), och det finns all anledning att stämma in i hurraropen för den allt ungdomligare 20-åringen. Ja må de leva i hundrade år.
