De flesta beståndsdelarna i gotländska Riddarnas rock’n’roll går att härröra från 70-talets tyngre rättframma rock, ofta med progressiva tendenser och någonstans kompletterad med med postpunkilska.
Men trots vintage-dinensionerna, och till och med trots en skenande men rätt onödig cover av Nationalteaterns Kolla kolla, är Riddarna till skillnad från till exempel Skogen Brinner inget retro- eller pastischband. Deras kompakta rock lever i samtidens kontext, och deras starka känslor – ilska, desperation, innerlighet och hopp – är i högsta grad akuta.
”Rock’n’roll kan rädda min själ”, sjunger Edward Forslund passionerat, och inte nog med att man tror honom angående honom och Riddarna – man blir närapå övertygad för egen del dessutom.
