En kollega från Colombia förklarade för drygt 10 år sedan de tre största problemen med Netflix-serien Narcos, som just hade exploderat i etern:
a) DEA i rollen som hjältar i en saga om gott och ont är en grov förenkling av historien om Pablo Escobar och USA.
b) All mat som äts i serien är tex-mex, och inte ett dugg colombiansk.
c) Wagner Moura som spelar Escobar är från Brasilien och talar spanska som en gringo!
Min otränade hjärna, samt gom och öra, hade såklart inte uppfattat något av detta. När Margo Price sjunger på spanska i De Colores är det dock lätt att konstatera – hon sjunger spanska som en gringo!
Ändå är De Colores tillsammans med tolkningen av Woody Guthrie-klassikern Deportee (Plane Wreck At Los Gatos) de spår som funkar absolut bäst på det splittrade albumet Days Of Unrest. Joan Baez sjunger duett på Deportee med åldrad och patinerad röst, och udden är naturligtvis riktad mot The Donald och hans politik, lika grym idag som när Woody Guthrie skrev sången för länge, länge sedan. Mariachibandet från Memphis spelar underbart och är underbart inspelade med en livlig och läckande rumsklang.
Även instrumentala temat San Marcos som återkommer tre gånger och alltså utgör en tredjedel av skivans nio spår, är Willie Nelson-fint med sin nylonsträngade leadgitarr.
Men resten är betydligt mer tveksamt. Oval Room är också en protest mot Trump och börjar lovande, men utvecklar snabbt sig till en stompig showtune som nästan kunde varit framförd av Christina Aguilera under Moulin Rouge-eran. Long Haired Country Girl och Can’t Stand Still är jobbigt ”Nashville-tuffa”, även om musiker och produktion är av högsta klass. Margo Price gillar att ligga riktigt högt upp i sångregistret och i covern på Dylans Maggie’s Farm blir rösten rent outhärdlig. Att gitarristen gör en grym imitation av Mike Bloomfield räddar inte haveriet.
En kvalificerad gissning är att de flesta andra recensenter kommer hålla Days Of Unrest riktigt högt. Albumet har många av dem beståndsdelar som brukar premieras inom den alternativa countryn – framför allt ett rootsigt och jordnära sound, och är ett tydligt politiskt ställningstagande mot nuvarande amerikanska regim. Inledningen av skivan är värd att hylla, men sen kan man bara önska att resten av materialet hade varit lika starkt och mariachi-influerat.
