Det finns en krögare i Göteborg som strax efter millenieskiftet var tillsammans med Ray Davies. Undertecknad var fräck nog att fråga ut henne om hur det var att ha ett förhållande med Storbritanniens absolut mest underbara låtskrivare genom alla tider och hon svarade glatt på mina frågor, som inte stannade förrän strax innan sängkammartröskeln. Givetvis älskade hon Ray Davies, vem i hela världen gör inte det? Till och med Lou Reed, notorisk för att dissa allt brittiskt – ”rock’n’roll är en amerikansk konstform!” – kunde erkänna att han gillar några av Ray Davies grejer…
Frågan är om någon älskar Ray Davies lika mycket som Blurs Graham Coxon. För Castle Park, ett album han spelade in 2011, lade på hyllan och nu klokt nog släpper lös, är – och nu överdriver jag bara lite – ett renodlat Kinks-album. Visst, det finns andra influenser. I öppningsspåret Billy Says lurar Coxon med hjälp av en basgång i oss att det här blir en The Jam-skiva, medan The Beatles a la She’s Leaving Home/Eleanor Rigby hörs i vackra instrumentala Mélodie Pour Christine och avslutande All The Rage. Båda dessa giganter bleknar dock i ljuset från en bländande karbonkopia av Londons allra finaste band, The Kinks.
Och det är Kinks 60-tal vi talar om, det härligt råa garage- och proto-punk soundet som bröderna Davies med Ray i spetsen blandade upp med de ljuvaste pop-melodier vår mänskliga förmåga uppbådat. Albumen Face To Face, Something Else och The Village Green Preservation Society blandat med tidiga taggiga singlar som All Day And All Of The Night, Till The End Of The Day och Tired Of Waiting For You är vad Coxon kokar ner till sin egen smarriga pastiche.
I When You Find Out krävs googling för att ta reda på om det är Dave Davies som sjunger stämmor. Nej, men både stämmor och gitarrer är så perfekt härmade att förvirringen är förklarlig. Graham Coxon emulerar Ray Davies i frasering, betoning, uttryck och klang, men hans röst har tillräckligt med egen personlighet för att inte bli löjlig. Produktionen spikar 60-talets bandkompression, mikrofonläck och distortion rakt på huvudet. Tillfälliga kvinnliga stämmor lyfter arrangemangen när de kommer in.
Låtarna är små skimrande örhängen – fyndiga, ibland vemodiga, popiga och arketypiskt brittiska – en befriande sköljning för öron som hört bara liiite för mycket amerikansk musik på senaste. Arketypiskt brittiskt är även omslaget, ett vykort från just Castle Park i Colchester. Colchester är Englands äldsta kända stad och uppväxtort för Graham Coxon. Varför landar inte charterflygen där, istället för på den spanska solkusten? Britter, banter, fish & chips, ljummen och underbart avslagen ale, sotat tegel, en vacker slottspark – det är väl det ultimata resmålet? Tills Ving och TUI tänker om får vi resa dit i vårt inre genom Coxons musik.
Om någon vill invända att betyget är för högt med tanke på att Castle Park är en slags imitation blir det svårt att argumentera emot. Men Graham Coxon ger oss tillbaka Kinks som dom lät under sin bästa period, med lite andra kryddor därtill – hjärtat smälter och fingret slinter från fyra till fem, det kan bara inte hjälpas.
