Han säger sig vara släkt med Davy Crockett, och det musikaliska släktskapet med Willie Nelson och Waylon Jennings som de lät under outlaw-eran på 70-talet är lätt att fastslå. Dessutom har Waylons son Shooter bidragit med både låtskrivande och produktion på Clovis.
Bäst är Charley Crockett i balladerna där han drar lite mer åt Tom T Hall eller Kris Kristoffersons mjuka sånger som Help Me Make It Through The Night och For The Good Times. Image Of A Woman är ett litet mästerverk till brustet hjärta, Top Hand en briljant historia om en man som blir kär i en boskapsbarons dotter, och Last Night At The Alamo med sina mjuka stråkar vill man spela om och om igen.
Det är bilder av Rio Grande, Alamo, nybyggare, boskapsskötare och banditer man ser för sitt inre. Texterna är ofta skönt befriade från dagsaktuella tidsmarkörer – mer Red Dead Redemption 2 än GTA6, om ni förstår jämförelsen. Titelspåret är skrivet för stråkensemble och munspel och låter som musik från en bra film om nybyggartiden eller det amerikanska inbördeskriget. Urläckert och originellt, något Charley Crockett gärna får utveckla i framtiden.
Annars är Crockett härligt lös i konturerna och svängig när han honkey tonk-rockar, och det gör han under majoriteten av Clovis. Funkig clavinet och elpiano istället för felor och dobros, vilket är ett bra val. Ibland blir det snudd på bluesrockigt á la Allman Brothers, som i One Eyes Jack. Guilty pleasure-musik, men med betoning på pleasure.
Covern på Don’t Take Your Guns To Town låter som man kan tänka sig att Bob Dylans briljanta turnéband hade spelat den. Svängigt och suggestivt, med låtens tyvärr evigt aktuella budskap om unga män, bristande konsekvenstänk och våld.
Det känns passande att sista spåret Waylon Rides Again avslutas med en tydlig homage till Jennings Are You Sure Hank Done It This Way. Även om många konkurrerar om titeln Waylons arvtagare är Charley Crockett en av de vassare kandidaterna.
