”I want you to know me through my songs, they’re so much cleaner than anything I can say”, visksjunger Clari Freeman-Taylor över finkänsligt fingerspel på en nylonsträngad akustisk gitarr i Candelabra, men i samma andentag varnar hon oss samtidigt för att släppa garden. ”Don’t let me under you’re skin, baby, I’m full of false promises”.
Det är lätt hänt att man låter Londontrion Mary in the Junkyard komma väldigt nära, för deras debutalbum är full av gripande sånger, spännande bottnar och nyskapande förhållningssätt. Låtar som Myrtle tar visserligen avstamp i indie- och postpunktradition, men trion har både mer personlighet och större musikalisk repertar och kompetens än de flesta.
Med Saya Barbaglias utsökta basgroove har intrikata Blood har visserligen drag av samtida elektriska indiedimensioner, men den visar också tydligt att Londontrion har mer gemensamt med gångna decenniers Brooklynband med intellektuellt konstnärliga ambitioner än sin hemstad Londons ytligare hype-sökare. När stämningarna i den plockande elgitarren och de lätta jazztrummorna i Welcome Break förstärks av en stråksektion är den spelad av trion själva, och Crash Landings stilla berättelse om omtumlande explosiv relation – där han behåller skorna på i händelse av flykt – inleds med tramporgel och körverk innan trummor och bas bygger dov men luftig ödesmättad PiL-rytm och Cocteau Twins-stämning.
Omslagsfotots eremit är med mus är egentligen bandets sångerska och gitarrist Clari Freeman-Taylor, och musen återkommer i den avslutande Mouse som är en dramatisk och rörande vänskapsskildring (”We had it all, we could have it all”) där en drunknad sjöman och hans husdjursmus åter träffas i himlen.
Albumet är fullt av sådana dråpliga historier, med den sedelärande Thou Shalt Sprout som höjdpunkt. Över suggestiv folkmusikdriv och dominerande fiol sjunger Clari Freeman-Taylor kärleksfullt om en självuppoffrande make som stjäl för sin hungrande gravida hustrus skull. När handlarna hämnas genom att gräva ner honom förvandlas han till en dignande trädgård som generöst kan försörja familjen.
Hennes berättande sång är lågmäld och återhållen, ofta försiktigt viskad med timing och självklar dramatisk auktoritet som Helena Bonham Carter hade kunnat låta som sångerska. Hon fladdrar lätt i de högsta registren och blandar utstuderat infantilt tiilltal med elegant torrt Dry Cleaning-berättande, nästan hotfullt i luftigt postpunkiga Seek and Destroy men sedan omväxlande muntert trallande och rappande över cello och David Addisons hypersnygga slagverk i New Muscles.
Så ta risken att låta Mary in the Junkyard krypa under din hud, för Role Model Hermit är årets mest spännande debut.
