Om IKEA:s sänglampor som ljusrigg, om Beethoven som KBT-terapi, om kollisionen mellan kommersialitet och konstnärlighet och om noggrannhet som grund för spontanitet. Ett samtal med Emil Svanängen kräver planering och kan ta vägen vart som helst.
En gång i tiden åkte Loney Dear runt och spelade 180 gigs på ett år, sådär som man skulle som ung och internationellt omhuldad musiker med ambitioner. Det var under en tid när musiker ansvarade för det musikaliska medan arrangören ansvarade för ljus och allting runtomkring.
– Det är nästan lite smärtsamt att tänka på de där spelningarna. De var ju inte slarviga, men vi visste inte vad man skulle trycka på för knappar. Man skulle bli vid sin läst, till och med att hålla på och påta med att göra sina egna skivomslag kunde vara lite suspekt. Jag tycker att jag har gjort dåliga spelningar, inte förskräckliga men inte heller så bra som de borde ha varit. Då blir det väl ett sätt att förstå att varje spelning är urviktig.
Idag är det annorlunda. Emil Svanängen är noggrann med alla förberedelser för det ska kännas meningsfullt, och också för att ha utrymme att vara spontan i stunden. Innan vi ska ses på söder kommer ett sms från Emil. ”Vad blir dagens tema, så att jag kan klura lite innan :)”. För den här skribenten är det första gången en artist ber om sådana förberedelsemöjligheter.
– Vi skulle göra en spelning i Sofiakyrkan nyligen. När vi spelade där exakt sju år tidigare, nästan på dagen, var det en spelning i raden bara. Men den här gången cyklade jag dit två gånger innan, för att titta på rummet, stå där inne och kika och klura.
– Min bokare Mikael sa att i en kyrka behöver man inte ens tänka på ljus, och Ville Berlin som har gjort ljus på alla konserter i Stockholm kunde egentligen inte vara med den dagen. Men ljus är verkligen allt. Det är en passion för mig, även om jag är en amatör. Så jag frågade hans fru som är scenograf om inte hon kunde göra någonting med ljuset, typ helt utan budget. Sen kom Ville loss också, så de gjorde det ihop, det gifta paret. Kristina köpte 70 vanliga sänglampor på IKEA, och sen så jobbade de med dem i kyrkan.
Om man gör 180 spelningar på ett år föreställer jag mig att det är fysiskt omöjligt att lägga upp dem olika utifrån lokalens förutsättningar. Du kan inte cykla till varenda lokal för att rekognosera och planera.
– Det stämmer. Men hade jag kunnat hoppa tillbaka i tiden hade jag kunnat plocka bort en musiker för att kunna ha med en scenograf eller en ljusperson.
Jag uppfattar att hela din estetik numera, hur du väljer projekt och hur du genomför dem, genomförs med noggrannhet och fingertoppskänsla.
– Det är fint att det märks. Jag räknar inte med att någon annan ska se det. Men det är verkligen så, jag är noggrann nu. Det är ytterst sällan det finns en setlist på en spelning. Om man är präst eller psykolog eller ambulanssjukvårdare kan man ju inte ha en förberedd lista att följa slaviskt. Det är bra att ha en struktur och en strategi om du kör fast, men du vet ju inte riktigt vem du kommer att möta. Jag kommer inte slå mig för bröstet många gånger i den här intervjun. Men just det där med närvaro, det kan jag. Och att spela på rummet och ta in det som händer. Så att det är det som blir konserten.
När jag försöker räkna efter får jag det till fyra premiärer med olika repertoar under februari. Om någon vecka ska du spela i Oslo och väva ihop din musik med Bach och samarbeta med violinisten Pekka Kosiesto.
– Det ska bli kul. Vi får väl se vilken form det blir för det. De kommer spela lite Bach i alla fall och sen så kommer vi spela mina låtar. Vanligtvis när man gör sådana här konserter så är det typ en tjänsteman som ungefär ett år i förväg sätter en repertoar, men den här gången är beslutsordningen inte riktigt tydlig, så jag vet inte vem som bestämmer.
– Men nu har jag börjat skicka in arr som jag långsamt samlar på mig. Egentligen har det nog brunnit i knutarna i två månader, men Pekka är så upptagen att han har nog inte riktigt dykt in i detta än. Jag har liksom inte studsat repertoar med någon, men för min del tycker jag bara att osäkerheten musikaliskt är roligt. Däremot är jag orolig att någon bland arrangörerna ska bli arg. Nu fick jag ett mail häromnatten, att vi passerat två deadlines och att det skulle vara bra att kunna skicka ut noterna till orkestern. Nico Muhly är också där, och han är nog också sen. Men han är så många paygrades över mig att jag inte kan fråga honom när han är färdig.
– Det här är en sån konsert som jag lägger ner fruktansvärt mycket tid på, och sedan varar den bara ett litet andetag. Även om det blir en liten spinoff redan i Växjö två veckor senare, då jag ska spela med en Växjö-orkester som heter Musica Vitae. Vi gör faktiskt en dubbelkonsert, för att den första sålde så fort. Det blir en dubbelt så lång konsert, så jag ska fixa repertoar till det. Det är en riktig gräddtårta, med extra allt. Syrran har en kammarkör i Jönköping som ville vara med, så såhär väldigt sent har jag kastat in en låt till dem, en stråkkvartett av Beethoven som jag har liksom klippt och klistrat i. Jag kommer inte kunna höra hur det låter förrän samma dag som vi repar, så det är en chansning.
– Allt är en chansning, faktiskt. Men det är det som är så häftigt med musik. Det går aldrig att förutspå någonting.
Jag läste en ganska missbelåten konsertrecension som beskrev att du låter publiken kika in i din verkstad, och där kan det bära och där kan det brista.
– Haha, ja, det var en träffsäker och bra recension. Det kan verkligen brista. Det går inte att förutspå exakt vad något ska bli. De gångerna det av någon anledning måste finnas en setlist så får jag panik. Det är nog därför det har varit så svårt att förbereda för det här norska orkestersamarbetet. Det är som att fråga vad man ska äta till middag om en månad.
Men om jag tolkar dig rätt är det inte kicken i livsutmanande fara och äventyr som driver dig?
– Nej, det är inte kicken. Jag behöver känslan av att saker kan utvecklas och förändras. Men jag behöver inte risken i sig, jag är mer på jakt efter chansen att skapa någonting. Jag har lärt mig att om man spelar med en orkester måste man säga till om vad man vill göra ett år innan. Senaste gången jag spelade med en svensk orkester så bestämde jag att jag ville repa med mysigt ljus, och sa till om det ett halvår innan. Och så på första repdagen så är det någon som går och trycker på the nuclear button och det blir såhär sjukhusljust.
– Det är kanske ett dåligt exempel, men konstnärligt kan det vara så att när man vill göra någonting och försöker sätta ner foten ett halvår innan så är det för tidigt att lösa det. När man sedan är mitt i repetitionen måste man vänta till efteråt. Och efter repet är det för sent att åstadkomma det. Man måste vara så jävla tidig med att sätta ner pinnarna.
Förhåller du dig på samma sätt när du skriver musik?
– Jag har faktiskt slutat skriva musik. Alltså, jag får ju idéer och ser till att fånga in dem, och kanske har jag feeling och jobbar på dem. Men jag sätter mig aldrig och tänker att nu borde jag skriva någonting. Det är nog lite mer som ett grässtrå i vinden tror jag.
– Men den här tiden på året – vintern – är en bra period för mig. Det är blaskigt och mörkt, bra temperatur inomhus, och ingen som förväntar sig någonting. Jag har övat mycket klassiskt piano nu. Jag spelar Bach, och numera Beethoven också. Det kräver så mycket koncentration och fokus, och det är superroligt.
Hur går övandet, är du bra?
– Jag är skitdålig, och det är rätt skönt. Det finns 10 miljoner pianister som är bättre, lågt räknat. Men när jag spelar de här mästarna fattar jag att jag inte är så bra på att skriva musik, eller på att spela piano. Jomen, jag har blivit mycket bättre, men jag har samtidigt förstått att jag är mycket sämre än jag trodde. Det är en musikalisk självkänsla och ett rimligt självförtroende som jag tycker är sunt.
Vi skrattar och konstaterar att det är är den klassiska Det är Dunning-Kruger-kurvan. När man är oerfaren och kanske omogen, så har man dels en väldigt begränsade kunskap men också ett väldigt gott självförtroende och en övertro på sin egen kunskapsnivå. Mount stupid på utvecklingskurvan. När kunskapen sedan fördjupas och ökar inser man samtidigt sina begränsningar och förlorar tron på den egna förmågan i utvecklingskurvans Valley of Dispair. Därifrån kan sedan kunskapen och självförtroendet öka sakta och kontinuerligt.
– Nu har jag fått en djup förståelse för det jag inte kan. Jag ser att jag kan vissa saker och jag känner mig trygg i en del grejer, men jag fattar mina begränsningar. När jag lär mig Beethoven-sonater plockar jag ut någonting jag gillar och sen tar jag mig långsamt igenom det. Det blir lättare för varje gång, men det är fortfarande på en så otroligt basal nivå.
– Det är som KBT-terapi, en övning i positivt tänkande. Jag får följa med i någons tankegång och varje handling leder till någonting gott. Allting löser sig – när jag läser något konstigt i notbladen med flera stämmor som går i olika riktningar och så spelar jag det och då – ah, det var så det skulle vara. Då känner man att idag blir en bra dag. Det är rent psykologiskt, rent positivt tänkande.
På ditt nya album Making Friends is Easy hör jag just hur pianostämmor verkar gå i olika riktningar och kollidera med varandra i den jazziga Expectations II. Är det Beethoven som spökar?
– Det kan man nog säga. Det är lite av ett idiotstycke, egentligen. Emmanuel Hailemariam som spelar med Seinabo Sey ringde mig och frågade om jag kunde skriva några korta stycken till korta fiilmer som Seinabo skulle ha vid sin Globenspelning, och då så satte jag mig och skrev fyra låtar på 20 minuter. Fortare än en kopp kaffe kallnar. Expectations II var en av dem. Den är i princip inte komponerad.
Kaffet hinner kallna mer under en andäktig lyssning på albumet, men det hinner inte bli iskallt. För Making Friends is Easy har inte längre speltid än 25 minuters speltid.
– Vi har medvetet gjort den så kort det är fysiskt möjligt. Jag behöver inte pleasa någon och jag behöver inte kompromissa. Okej, jag vill ju att någon ska lyssna ändå, så jag är väl inte helt frånkopplad från tanken på en mottagare.
Har du en idé om vem mottagaren är, vem som kommer att lyssna?
– Nej, det har jag inte. Andreas Tilliander sa något fint om vår musik, att det är musik som man kan bli gammal i. Det har nog varit en tanke med det jag gör faktiskt. För jag planerar att stupa jobbandes. Loney Dear tillhörde en popsfär när vi började, och där visste man att det var rätt töntigt med folk som höll på med musik efter 40. Så med åren har det nog varit medvetet att skaffa sig förebilder som är äldre, istället för att försöka hålla kvar i det unga. Och om man gör någonting som utvecklas får man en återväxt i publiken också. Tanken på att det bara skulle vara samma publik som åldras med en själv är vedervärdig, att det är en generationssak som inte angår någon annan, att man skulle tillhöra en förfluten tid.
Den här skribenten har skaffat varje Loney Dear-album, men inte alla har gjort samma skarpa och starka avtryck. Jag föreslår för Emil Svanängen att det i någon mån kanske snarare är mitt eget fel än hans musiks, och att det handlar om hur fokuserat jag tillåtit mig att lyssna.
– Det är rätt spännande det här med att ge saker tid. För det kommer ju betyda att man också får välja bort något annat. Jag försöker göra det ibland med film, och kanske med berättelser också. Man kan se en film två gånger istället för att hela tiden jaga något nytt. Det händer rätt spännande saker andra gången man ser den. Det är lurigt det där, också med musik. Det är mycket musik som inte är bra första gången man hör det. Krävande musik. Musik som på något sätt ställer krav på lyssnaren att du behöver vara fokuserad. Den mesta musiken kommer inte få den tiden. Det är nog en av orsakerna till min utgångspunkt att jag gör det här för min egen skull.
Fortfarande klassificeras din musik slentrianmässigt i media som ”indiepop” trots att den har väldigt lite med en sådan genre att göra.
– Pop är ett lurigt begrepp som inte riktigt låter sig fångas. Det är ju den mest delikata musikformen för att den är som knivsegg när det är bra och inte bra. För egen brukar jag säga att Loney Dear är jazzmusik. Inte för att det nödvändigtvis är jazzmusik, men det är det närmsta jag kan komma på. Det är ju en grej som kommer med ålder och mognad att förstå att man inte är unik. Det är väl jätteroligt att ha byggt sin egen värld, men det är inte fult att verka i en tradition. Då finns det redan ett gemensamt språk kring hur man förhåller sig till att spela musik tillsammans.
Undertow är inspirerad av Sjostakovitjs pianokvintett i g-moll.
– Anledningen till att jag började spela Goldberg-versionerna var ju för att Po Tidholm gjorde en intervju med mig om Glenn Gould och Goldberg, och där skrävlade jag kanske lite och sa någonting kaxigt. Så kände jag att jag fan inte hade på fötterna. Så det är Po Tidholm fick mig att börja spela klassiskt piano, vilket har varit helt underbart.
– Sjostakovitjsstycket lyssnade jag på i en Glenn Gould-inspelning som är så jävla vacker. Det är nog från en repetition, för man kan höra fotsteg och lite blädderljud och röster. Jag har försökt att spela det stycket, och kände att det skulle vara roligt att ha en låt som är kontrapunktisk genom att det är en melodi i vänsterhanden. Det blev Undertow. Jag har skrivit vänsterhanden före sångmelodin.
– Men det är lurigt med de här orkesterlåtarna. Jag har ju knåpat ihop den i datorn, jag vet inte vad som är rätt väg att göra det, men jag gillar orkestral musik. Man kan drömma om att få spela det med en symfoniorkester, men det är fruktansvärt svårt att få till.
Mer än bara stråkorkesterarrangemang har Kiddo också mäktiga symfoniorkesterpukor som för tankarna i riktning Strauss.
– Den är så himla svår. Den har en figur som är i femtakt och en annan i fyrtakt, som går omlott. Det blev så för att jag spelade fel ur minnet, och vi vet egentligen inte vad vi håller på med. Trumkompet går hela tiden i 4-4, men eftersom låten inte går i 4-4 så hoppar det runt lite.
Mishaps å andra sidan är en variant på… Imse Vimse Spindel. Va?
– Haha! Exakt, det är härligt. Till och med samma text nästan. Det är nästan favoritlåten på skivan faktiskt. Den skrevs från början till ett svenskt familjebilsföretag, när jag hade tackat ja till att skriva och producera landskapsrelaterad musik till en massa reklamfilmer med några av Sveriges största sångare. Det här är en låt som tillhörde landskapet Skåne, tänkt för hiphoparen Leslie. Men jag är lite för mycket konstnär för att passa in där, och det publicerades aldrig in. Så den var liggande ganska länge, för familjebilsföretaget ägde rätten till låten fram till ett visst datum.
– Nu är det roligt att just den kom ur det sammanhanget, skapad ur den absolut största kommersialismen. Men då var det en väldigt smärtsam upplevelse. Jag har inte förmågan att kompromissa med någonting som jag inte är intresserad av. Det var lätt att göra demos och att sitta i telefonkonferenser med reklambyrån. Det kan jag stå ut med. Men jag märkte ganska fort att jag inte kan göra det de ber om, att ändra i min musik efter deras tankar. Inte en millimeter. Så till slut hamnade det hos en annan producent som kom in så mycket från en sned vinkel att allt blev slaktat. Jag fattar den ståndpunkten, för det jag hade givit dem var rätt skruttigt.
– Det var en stor kris för mig, jag tyckte det var vedervärdigt. Det fanns ett tillfälle som är ganska talande för min del, när vi var mitt i att det här kommer gå åt skogen. Då förklarade reklambyrån att ”vi förstår inte varför Emil har ett konstnärligt intresse av resultatet”. Jag menar, jag lärde mig mycket av det.
– Det blev ganska tydligt att det där är en värld man ska akta sig för, där finns inte så mycket att hämta. Det är därför man får så mycket betalt, men det var en god insikt i det här med min kompromissvilja.
På flera ställen på albumet återvänder Emil Svängen till sin falsett.
– Jag fick det noga påpekat för mig; ”se till att sjunga lite falsett på den här skivan”. När jag började sjunga kunde jag inte sjunga på något annat sätt än i falsett, men jag minns att jag tyckte att den blev märklig i en livesituation. Där måste man ha Bee Gees-volymen för att nå fram.
– Jag glömmer hela tiden bort att det är jag som sjunger, jag ser mig mest som en instrumentalist. Nästan varje gång jag börjar en konserten kommer jag på att ”Just fan, jag ska ju sjunga också”.
Är det en glad överraskning?
– Ja, det är inte så dumt. Men det är konstigt och intressant just att den är jag kan glömma bort den resursen ibland, för det är ju egentligen det starkaste jag har, tillsammans med skrivandet.
———
Making Friends is Easy finns ute nu.
Den 14 februari spelar Loney Dear med Det Norske Kammerorkester och Pekka Kuusisto vid Interpuls Festival i Kulturkirken Jakob i Oslo.
Den 28 feb 2026 spelar Loney Dear med Musica Vitae på deras scen på Nygatan 6 i Växjö
Sedan fortsätter Loney Dears turne med komserter i Göteborg den 20 mars, Malmö den 22 mars och Stockholm den 26 mars.
