På egen hand har Johannes Vidén under 15 år gjort fantastisk musik som varit brottsligt förbisedd. Under namnet Local Terrain tillsammans med Max Lindahl bottnar han till slut helt i sin musik, och äntligen är det dags för det stora erkännandet.
Den här skribenten har följt Johannes Vidéns musikaliska utveckling under närmare 17 år, ända sedan hans tidiga prövande demos. Hela tiden har det funnits en gedigen låtskrivarstyrka, och utvecklingen av låtskrivandet från tidiga försök att låta som hans favoriter till dagens egna uttryck i en bred americanatradition har varit tydlig och kontinuerlig under åren.
– Jag tror att jag var tvungen att komma ikapp lite ålders- och erfarenhetsmässigt, eftersom jag redan från att jag var väldigt ung ville göra musik i en genre och en stil som kräver lite livserfarenhet, lite mer att gräva ur. När man är riktigt ung gör man kanske mer imitationer av livserfarenhet som man egentligen inte har.
– Språkligt är det viktigt för mig att vara konkret och skala av, och när jag var yngre hände det att jag använde metaforer som var grundade i något personligt och som blev lite för abstrakta när man satte det på pränt.
– Men om jag lyssnar tillbaka på något gammalt kan jag ibland också bli positivt överraskad. Framförallt av musikaliska idéer. Jag kan häpna över hur ambitiös jag ibland var, med stora arrangemang. Idag skalar jag mer av och renodlar. Så det går lite åt två håll, ibland känns det som att man har tappat vissa förmågor också.
Fyra soloalbum har han hunnit med under 15 år (recensioner av allihop finns hos Fokus Musik), men mellanrummen har varit långa och ofta beskrivna som att Johannes Vidén definitivt och för gott givit upp musiken.
– Jag har en kompis som sa att jag fan har lagt ner musiken oftare än Ulf Lundell har, fast på mycket kortare tidsrymd. Jag är väldigt av och på. När inspirationen slår till och batteriet är fulladdat, då spottar jag ur mig idéer och är superkreativ. Men när mottagandet har uteblivit så är det som att jag har dränerats. Då har det tagit ganska lång tid att hitta tillbaka till motivationen att göra någonting.
– Tyvärr är jag väldigt, väldigt driven av inspiration.Jag har svårt att arbeta metodiskt om jag inte känner någon glöd, utan då blir det tystnad ett tag istället. Så har jag funkat sedan jag började skriva låtar som tonåring. När lusten inte finns då förkastar jag hela musikskapandet, då ska jag aldrig göra det här mer.
Men den här gången är det annorlunda.
– Jag har mognat, och framför allt tycker jag det är så fruktansvärt kul att göra musik med mina vänner. Det finns inga realistiska chanser att försörja sig på musik, förstås, men det är så roligt att skapa, att spela, att sjunga, att spela in, att greja med teknik. Vad skulle jag annars fylla tillvaron med, det skulle bli att man ersätter det kreativa skapandet med att köpa prylar. När jag har en platta som att jobba med så behöver jag aldrig fundera på såna saker, hela hjärnan är så upptagen av det man håller på med.
Johannes Vidén har aldrig försökt smyga med sina influenser,. På Local Terrains debutalbum hörs flera av hans ständiga förebilder färga in stämningar och uttryck. Men nu har Johannes Vidén nått så långt i sin utveckling att de snarare framstår som jämförbara kollegor än som tydliga målbilder.
– Mycket av ens tidiga låtskrivande går ju ut på att imitera. Så är det för de allra flesta. Med tiden hittar man förhoppningsvis sin sångröst sitt eget låtskrivande. Jag tycker nog att jag bottnar mer i mitt eget skrivande nu, och låtarna har kommit ganska lätt. Med Local Terrain ville vi göra ett specifikt album med ett specifikt sound.
Bland de allra mest smakliga referenserna som ändå kan spåras i Local Terrains uttryck föreslår jag Spooner Oldham och Dan Penn, och Johannes blir entusiastisk.
– Deras livealbum Moments from This Theatre. Eller hur! En kompis introducerade mig för den skivan för 20 år sedan, och sedan dess har den alltid varit med. Den är ju så sinnessjukt bra, där country möter soul.
Den countrysoulkänslan finns till exempel i Local Terrains She Don’t Love Me Now More, i avskalat format.
– Det är ett väldigt fint beröm. Det är nästan den sortens låtar som jag gillar allra bäst, den är väldigt direkt. Nick Lowe gör ju också den där oslagbara kombon där country möter soul väldigt bra.
Det finns en svärta i Local Terrains texter som känns autentisk, som bara kan uppstå när man på riktigt tyngs av ett djupt mörker. Det bottnar mycket riktigt i en sprucken relation, när Johannes och hans fru Linn skilde sig 2021.
– Det gick väldigt hastigt. Jag hamnade i ett krisläge, och vi konstaterade att det är lika bra att vi skiljer oss. Så gjorde vi det, alldeles för snabbt. Jag tror inte att det alls hade behövt gå så långt, vår kärlek har varit så stark så länge. Alla förhållanden har ju upp- och nedgångar, och det finns alltid saker man borde ha jobbat på betydligt tidigare. Gör man inte det så kan det komma till en punkt där det rasar, och det var det som hände för oss. Det var en jättetuff period att gå igenom.
Johannes och hans fru hade träffats och gift sig när de var väldigt unga. Han var 25 och Linn fem år yngre, och de gifte sig efter bara åtta månader tillsammans.
– Vi var ju nästan som barn när vi träffades, vi blev vuxna tillsammans. Men när vi var isär kände vi båda att vi inte var klara med att ha varandra i livet. Efter ett par månader började vi träffas då och då, och även om det har varit väldigt sårigt, återförenades vi sedan.
– Linn friade igen, dagen före julafton 2022 och ganska exakt ett år efter att vi hade skilt oss. Nu tycker jag att det är bättre än någonsin. Men det är klart att den svåra tiden och det såriga har färgat känslan i låtarna, även om texterna inte är personligt bokstavliga alls. När jag var mitt i skilsmässan så fanns det inte en tanke på att kunna skriva om det. Det krävdes flera års distans till själva traumat, men när jag väl började skriva låtar så det var nog det som låg och bubblade närmast ytan.
Johannes fru Linn Höjer hörs sjunga stämmor både i albumets There’s A Darkness och i Settle Down Amigo.
– Hon sjunger jättefint, men hon är världens mest ofrivilliga sångerska. Hon står framför mikrofonen med en min som ser så arg och besvärad ut, men när hon väl får höra resultatet så skiner hon upp. Hon har sjungit mycket och när jag vill färga musiken med röster ”tvingar ”henne att sjunga. Det blir jättefint.
I övrigt är Local Terrain en duo på debutalbumet, med förutom Johannes också hans vän Max Lindahl på elegant och stämningsskapande trumpet. Men redan i samband med releasen har de hunnit bli en trio, när Björn Rönnberg anslutit.
– Han är en kollega till mig på dagjobbet som lokförare. Han spelar Rhodes och annan klaviatur.
Det är en snabb expansion för någon som varit soloartist så länge som Johannes Vidén. Vilka är de största skillnaderna?
– Låtskrivandet ligger ju på mig, men det är jätteroligt att dra lasset tillsammans. Både Max och Björn är två väldigt nära vänner, så det blir tre vänner som hänger och spelar och gör kreativa saker tillsammans. Det är grymt. Personkemin är det absolut viktigaste, skulle jag säga.
Skulle det kunna fortsätta att växa till en kvartett eller ännu fler?
– Problemet är så fort man tar in till exempel trummor så behöver man en basist, och snart märker man att man behöva en extra gitarr. Jag tror att det kommer Local Terrain kommer att vara en trio rätt länge, bland annat av logistiska skäl. Det är lätt att göra saker. När man inte har musiken som levebröd så har man scheman att synka för att försöka få ihop det.
– En av tankarna med Local Terrain är också att kunna göra mycket musik i en snabb process. Många av låtarna på albumet är inspelade omedelbart efter de blev färdigskrivna. Jag har haft mickar och en bandspelare uppriggat, och så fort sista textstrofen blev klar har jag spelat in.
– När man själv inte riktigt kan låten så händer det spännande saker grejer. Har man spelat en låt tusen gånger börjar man tolka sig själv. För många är det en ganska lång process från det att man skriver tills man är i studion. För Local Terrain är det minimalt med tid som passerat mellan skrivande och inspelning, och det är en process som jag tycker är grym. Då hinner man inte ledsna på det.
Både Johannes och Björn arbetar som lokförare, och Max tar sin lokförarexamen i dagarna.
– Jag kör mycket till Oslo. Det är det minst dåliga jobbet jag kan tänka mig faktiskt. Det passar väldigt bra med den kreativa processen, man är inte så trött i hjärnan rent kognitivt eller intellektuellt när man kommer hem. Lokförarjobbet är väldigt tydligt avgränsat och definierat, och man tar aldrig med sig jobbet hem.
Den musikaliska tradition som Local Terrain verkar inom är ju proppfull med tågmetaforer och -referenser, men Johannes Vidén har aldrig tagit med sig jobbet in i lyriken.
– Den är kanske lite uttjatad. Men visst, tåg väcker känslor, och det finns mycket poetiska bilder där. Jag kanske får blanda in lite fler tågreferenser i framtiden.
—-
Local Terrains debutalbum finns ute nu, och du hittar Fokus Musiks recension här.
