”Det har alltid varit drag, men nu är det publik” sjunger Johan Airijoki om åren som artist utanför det större strålkastarljuset. I den hembrända White Stripes-bluesen i Den långa vägen hit konstaterar att han inte är någon Ingrosso eller Parnevik, men att trägen vinner.
Han vet att det krävs en smord käft för ett gig hos den krävande publiken av Eddie Meduza-fyllisar i baren hos Björnfällan, och det är i den sortens chosefritt sällskap av Meduza och till exempel Kal P Dal och Nationalteatern han hör hemma med vad han kallar sin ”bruksmusik”. På hans sjätte album innebär det utöver gedigen gammalrock och enkel blues nu också rudimentär country och i Gamla vänner till och med charmerande stadshotellstexmex.
Johan Airijoki menar att han fått upp ögonen för country med ålder och mognad, och visar muntert upp det i stompiga Ding Ding Ding med pedal steel och blåsinpass. Där är också den kolsvarta humorn som han menar har sin grund i Malmfältens hemtrakter påfallande, när Airijoki till exempel berättar att ”Jag blir fort en vän med trummisar – jag har flera i mitt liv”.
Men Fräckis i duett med sommarens turnékamrat Moonica Mac har å andra sidan ett varmt allvar, och suputmanifestet och H. Self-samarbetet En kväll vi alltid kommer minnas (”eller inte minnas alls”) låter som ett norrländskt ostyrigt The Faces.
Trägen vinner, som sagt, och med Rockens vingar borde leda till inte bara den skribenten äntligen får upp ögonen för Johan Airijoki. Om inte så får vi fler chanser, för han lär inte ge upp hursomhelst.
