Iors debutalbum för drygt ett år sedan var ett euforiskt frihetsskri, fullt av lättnad och lycka över återfunnen frihet och kreativitet efter mer än ett decennium av subtilt förtryck och misshandel.
Nu har David Fridlund hunnit landa i sin nya tillvaro, och vågat börja ta itu med det trauma han befunnit sig i. Det innebär en avsevärt högre grad av svärta och smärta, och det finns stunder som oroar på riktigt, som när David Fridlund uttrycker sig nära nog suicidalt i Allting sköljer över dig (”Det var inte att jag ville dö. Jag ville bara inte blivit född.”) och i Kanske var det bara en dröm (”Jag orkar inte leva men jag vill inte dö.”). Men Livsvärk är just en bearbetning, en terapisession, och i sådana texter behandlar han det förflutna, inte nutiden. Som David Fridlund beskriver i Fokus Musiks stora intervju är inte heller alla rader hans egna ord.
Ändå är Livsvärk en utmattande skiva som ställer stora krav på sina lyssnare. Den är generös med strålande självklara hyperstarka melodier, och det finns en väldigt attraktiv poetisk allvarsamhet i texterna, på en nivå som David Fridlund faktiskt aldrig var i närheten av på engelska i David & The Citizens. Trots hans upplevelser faller den inte för frestelsen att landa i svartvita enkelheter som att peka ut en ond ärkeskurk eller en riddarhjälte i skinande rustning, utan uttrycker en ambivalens och mångfacettering både hos David Fridlund och hos den omgivning som påverkar honom.
Havsglas är bara ett av flera tillfällen där Iors stora och dramatiska sånger känns som att de börjar i ett crescendo och sedan bara fortsätter svälla, och Allting sköljer över dig inleds med ensamma pianotoner och dramatiskt svepande synthsjok innan soundet växer med slagverk, fler syntar till en massiv ljudvägg, ödesmättad och ostoppbar med växande marschtrummor. En millimeter till kortslutning är ett annat exempel på Iors Spectoreska indieljudvägg, lika djupt oroande som kraftfull och stark.
Med ett luftigare arrangemang med ekande lager av virveltrummor och tamburiner och med stor kör beskriver han i Kanske var det bara en dröm hur han ”gick utan att vända mig om” och reflekterar över att ”det tog lite tid att våga lita på nån och våga släppa in”. Nattryttare har ännu mer suggestiv kraft. ”Mina drömmar tar du inte” fräser han konfrontativt, för här behandlar han frigörelsen ur den destruktiva och självutplånande relation han så länge befann sig i. Och plötsligt ansluter ett optimistiskt blås till extra-allt-soundet, som vore vi tillbaka i oskyldigare David & the Citizens-dagar.
Det var ett band som ibland bara fortsatte att växla upp där man inte kunde tro att det fanns ytterligare växlar, och samma effekt finns i Den du en gång var, som är skivans minst introverta låt. David Fridlund sjunger om hur han inte känner inte igen sig i spegeln och hur han drömmer om den han en gång var under sex år som anställd på Wholefoods i Santa Fe. Där hoppar han över lunchen för att slippa chefen, där tillåter inte företagets nya ägare Jeff Bezos en dricks-skål på disken eftersom det är ”oskattade pengar” och där ”den stolta amerikanska drömmen hänger över allting som ett skämt”.
Triumfen över att ha hittat styrkan att resa sig upp upp och gå är allra starkast i Tiotusen. Hon fick hans dagar och hans pengar, men han tog tillbaka sin frihet, så det var ett billigt pris, fräser han över en överstyrd gitarr i en refräng med en intensitet som i Imperiets tidiga faser eller som hos Kent fast farliga på riktigt. Det är skivans absoluta höjdpunkt och en framtida postpunkklassiker.
Men fokus ligger inte bara på relationstraumat i USA. Flera texter behandlar andra teman, som hans kärlek till sin far som ensam uppfostrade honom och hans bror i En millimeter till kortslutning, och inte minst sånger om Davids nya kärlek. Hon finns bland annat i Havsglas, ”Hon, den sista holmen på mitt hav”, och nämns med sitt namn, Hanna – igen – i Tiden, igen, som symptomatiskt lånar introts optimistiska gitarrfigur från The Beatles Here Comes the Sun. David Fridlund konstaterar att ”jag går aldrig genom isen igen, det där är över nu” i en briljant brännande gitarrindielåt som både smärtar och läker.
Det är en komplex dubbelhet som kännetecknar hela albumet. Livsvärk är ett verk med en sammanhängande och lång rad låtar med omedelbart älskvärda kvaliteter som slår Kent på fingrarna både avseende melodistyrka och genuint och ibland läskigt allvar. Även om det finns absoluta toppar här gäller det faktiskt så gott som albumets alla låtar, och det gör Livsvärk till ett klassikeralbum att lyssna på och referera till under decennier.
—
Nej, du hittar inte Livsvärk på Spotify, och det är ett mycket aktivt beslut av Ior. Leta upp den annorstädes, framför allt rekommenderas vinylutgåvan som också gör rättvisa åt David Fridlunds fina omslagsteckning.
