Efter den succé som Ebba Forsbergs tolkningar av Leonard Cohens sånger i Michael Wiehes översättningar på albumet Ta min vals innebar 2009, och vidare live på turné, är en uppföljare ett mycket naturligt steg. Men att uppföljaren faktiskt till och med är bättre har vi väl inte upplevt sedan Gudfadern.
I mitt drömda liv tar sig vissa lyriska friheter men håller sig i Cohens universum, och har kanske en aning daterad ljudbild i svepande synthsjok, och liknande invändningar går att rikta mot något ytterligare spår. Men även i dessa stunder sjuder Ebba Forsberg av djup känsla i sitt grepp om lyriken, och en närvaro, en klarhet och ibland ett uttryck som måste jämföras med en mästare som Lill Lindfors, särskilt i sina känsliga nyanser i Tusen kyssars djup och i Berömda blå regnrock.
Du bad om mörker smyger fram som om den ville vara en dov suggestiv Nick Cave-ballad (se där ännu en låtskrivare för Ebba Forsberg att ta sig an framöver), och här finns rent majestätiska stycken som Kontraktet och den oändligt vackra pinaohymnen Hymn, som faktiskt kan stå rak och stolt intill Leonard Cohens original.
Ebba Forsberg arbetar tillsammans med ett knäckande band, och har ett hemligt vapen i gitarristen Ola Gustavsson som lika ledigt spelar klingande vacker latinsk akustisk gitarr och oroande distade effekter i Du bad om mörker.
Andreas Dahlbäck tar inte mycket utrymme med sina trummor, men kan antas ligga bakom både en del av de ödmjuka dubdimensionerna i skivans allra starkaste stunder Det verkade så sant och Amen. De har en soft men mäktig känsla av den klassiska Compass Point-studion i Nassau, och för in ett Grace Jones-djup som en ytterligare dimension i helheten. Den är oväntad, och fullständigt briljant.
Att det är inspelat live i studion och i en tagning gör det bara ännu större: Det är det slutgiltiga argumentet för att gå man ur huse när Ebba Forsberg tar med sig det här bandet och de här sångerna på turné. Det kommer att bli magiskt.
