Det är i och för sig inte ovanligt att man som recensent blir överraskad när man får ohörd musik skickad till sig, men Local Terrains självbetitlade debutalbum tar mig ändå lite på sängen. Jag läser att de består av duon Johannes Vidén och Max Lindahl, från Göteborg respektive Norrköping, och att de sägs spela en opretentiös blandning av stilar med akustisk gitarr och trumpet som vitala delar. Mina förväntningar när jag drar på mig lurarna för att lyssna är ganska modesta, men jag fastnar tämligen omedelbart.
I inledande The Weight of The World är sångare Vidén övergiven, utan hopp och med världens tyngd på sina axlar. Men vad gör man? Fortsätter framåt såklart. För att man måste. Skivan fortsätter sedan på liknande teman: skilsmässor, brustna hjärtan och tillkortakommanden flimrar förbi samtidigt som musiken är så varm och musikalisk att den glöder.
Visst är det anspråkslöst, men i gengäld är det så välkomponerat och älskvärt att man nästan omedvetet sugs in i låtarna. Local Terrain har också ett hemligt vapen på sin sida i Max Lindahls sordinerade trumpet som på ett underbart sätt vinglar in och ut ur låtarna och ger hela skivan en blå men varm ton. Nog kan man höra spår av country, soul och jazz, men ännu oftare leds tankarna till sjuttiotalets mjuka musikalitet och gubbar som Tim Hardin, Warren Zevon (dessutom har Vidén en röst som stundom påminner en del om honom) och John Hiatt.
Men åter till låtarna. Det redan nämnda inledningsspåret sätter tonen direkt. Min hjärna – som automatiskt söker referenser – finner genast likheter med allt ifrån Glen Campbells By The Time I Get To Phoenix till Roddy Frames soloskivor, något som väl får sägas ramar in hela skivan väl. Även om referenserna skiftar lite.
Andra låten Settle Down Amigo handlar om att släppa ner både axlar och ambitioner samtidigt som man är nöjd med det man har. Motsatsen till FOMO med andra ord. Den är närmast att betrakta som en långsam countryvals, medan albumets tredje låt känns som ett avlägset, lite nedtonat, syskon till Warren Zevons Carmelita.
Resten av skivan fortsätter i samma stil och det är med försiktiga penseldrag man målar. ”Värdigt” är ett ord som kommer till mig. En höjdpunkterna är She Don’t Love Me No More som hade suttit som en smäck på en av världens finaste skivor: Nick Lowes The Convincer. Den största av komplimanger i min bok.
En annan är A Mid-life Story, som har lite mer driv och faktiskt leder tankarna till både Mink DeVille och Joe Ely. Den främsta anledningen till detta är Lindahls trumpet som bara precis låter oss ana influenser från ovan artisters cajun- eller Texasarv.
När jag når avslutande It’s a Dream och hör att den låter som en hittills oupptäckt outtake från John Cales Paris 1919 känns det inte ett dugg konstigt, tvärtom.
De i grunden rätt simpla inspelningarna visar sig snabbt vara en styrka och trots de många referenserna är slutresultatet både egensinnigt och unikt. En stor orsak till detta stavas låtskrivande med stort L. Skivor av den här typen har ofta en tendens att försvinna i det allmänna mediebruset, men det vore i så fall både synd och skam.
Mitt råd är att ni ger er tid med denna lågmälda bomb så att den långsamt får explodera i era öron.
