Den centrala frågan är – som varje gång projektet släpper ett nytt album – huruvida Gorillaz fortfarande är coolast i världen. Hittills har svaret alltid varit ett rungande JA, men efter 25 år är konceptet så väletablerat att det inte går att överraska med varken de mest obskyra lokala musikerna från Tibet, de hetaste rapparna eller de mest legendariska ikonerna. Och de där tecknade karaktärerna som var hysteriskt coola när de först presenterades har också åldrats 25 år sedan dess, och är förhoppningsvis inte längre obstinata tonåringar, heroinsjukt självdestruktiva vrak eller slöa muskelberg.
Men egentligen har ju Gorillaz alltid varit Damon Albarns och i någon mån Jamie Hewletts egna lekstuga och forskningsarena, och den mognar och utvecklas med Albarn, med lika självklar järnkoll på samtiden som på rötterna. På The Mountain innebär den mognaden ett djupt och personligt allvar.
”The hardest thing is to say goodbye to someone you love”, konstaterat han med djupt vemod först i The Hardest Thing med Tony Allen och sedan vidare med lättsammare visslande ihop med Bizarrap och Kara Jackson i vänligt popiga Orange County. För The Mountain är ett avsked både till Damon Albarns och Jamie Hewletts bortgångna fäder och till fallna hjältar och forna ollegor. Det är knappast samma nihilistiska budskap som det unga Gorillaz förmedlade, men det är desto starkare och mer innerligt, och förstärks både i text och i musikaliska uttryck.
Damon Albarn lät sin pappas aska spridas på Ganges, och här är Anoushka Shankar – Ravi Shankars dotter – återkommande representerad med sin sitar och hennes kollegors traditionella indiska instrument, redan från det inledande titelspåret (där för övrigt även salig Dennis Hopper ofrivilligt bidrar med några väl valda samplade ord).
Likaså avlidne gamle bandmedlemmen och legenden Tony Allen finns med på ett hörn, i en inspelning som sannolikt kan härledas till deras gemensamma projekt The Good, The Bad and the Queen (och jodå, även det projektets medlem Paul Simenon från The Clash är med i suggestivt släpiga Casablanca). Bobby Womack, som hördes i Gorillaz-sammanhang för 15 år sedan, räcker upp handen ur graven i bangern The Moon Cave. Mark E Smith är kanske den allra tyngsta ikonen, åtminstone i Storbritannien, och jag är inte säker på att det var just ett Gorillaz-album han hade i åtanke när han för länge länge sedan spelade in det som här heter Delirium och är en mäktigt bombastisk dansgolvsdänga. Men egentligen spelar avsikten ingen större roll, det är likväl lika älskvärt i hans karaktäristiskt iskalla cynism.
Singeln The Happy Dictator ger stort utrymme åt Sparks och är ett lyckligt äktenskap mellan två veterankonstellationer som aldrig skulle acceptera att vila på lagrar, och på samma sätt tillåts Idles färga in discodängan The God of Lying med sin karaktär och med Joe Talbots verbala konfrontationer.
Albumets absoluta höjdpunkt är Damascus, där Omar Soueyman (Sverigebekant när han 2013 vägrades inresetillstånd inför en festivalspelning för att svenska myndigheter inte ville riskera att få hit flyktingar från Syrien) briljerar intill Yasiin Bey. Spanskspråkiga The Manifesto är en arena först för Trueno och sedan för Proof, och är i åtminstone sin första halva en av albumets få flörtar till en avsevärt yngre publik.
Bland de artister som återkommer på flera låtar står Black Thought ut, mest profilerat i djupt sorgsna The Empty Dream Machine som har Bowieundertoner i Damon Albarns sång och insatser också av Shankar och nästan lika frekvent återkommande Johhny Marr. Paret Marr och Shankar är centrala i allsångsvänliga The Plastic Guru och i The Sweet Prince där Damon Albarn släpper oss väldigt nära i gripande minnen från att sitta vid sin fars dödsbädd.. “I was trying to say I love you, but you just looked the other way”.
Numera är det inte poser, tillspetsade karaktärer eller ens det hippaste gästutbudet som gör The Gorillaz coolast i världen, även om man skulle kunna argumentera för att det sistnämnda fortfarande gäller. 2025 är det istället den snart 60-årige Damon Albarns personliga allvar söm gör att Gorillaz fortfarande är coolast.
