Huggorm tar sin partyrock’n’roll på allra största allvar. De slarvar inte bort ett enda riff, inte en enda tungt boogiegung, inte en enda allsångsvänlig refräng, inte ett enda kött-och-potatisgitarrsolo och inte en enda lokal småstadskaraktär i texterna. Det skulle kunna framstå som utstuderat, men när Lulebandet böjer ner huvudet och rockar med mindre finesser i Kom inte hit, i Villa, Volvo hund och skit och i Det ballar ur är det genuin svenskspråkig 70-talsrock’n’roll i samma anda som i tur och ordning Pugh & Rainrock, Motvind, Tears och Neon Rose.
Inte för att Huggorm bryr sig om sådana traditioner, det mer bara råkade bli så. Om mat ska leta medvetna influenser skvallrar Bennys inledande körer om en viss Queen-ambition, och jag känner konnässörer av AOR och melodisk hårdrock (hej alla numera vilsna Hot Records-stammisar) som skulle gå igång rejält på Christoffer Wennbergs sång och på nyanserna i Hurricane, i Ruiner och i titelspåret. Till och med en regelrätt powerballad hinner de med, i den stort dramatiska och ungdomsromantiska Du finns i blodet.
Texterna är befolkade av chosefria Lule-karaktärer ur deras omgivning, och rymmer både vardag och djupaste svärta, och de är förihelvete proppfulla av kraftord och svordomar. Men i akustiska Mamma är tonläget ett helt annat, när Christoffer Wennberg på sin mammas dödsbädd förklarar sin kärlek och tacksamhet. Det är gripande och ärligt, och bidrar till att skapa en bild av ett band som verkligen menar det de säger och gör.
