Ibland behöver man följa sin ursprungliga intuition, och ibland måste man bromsa och byta riktning i allra sista stund. När Girl Scout berättar om sitt samarbete handlar det om tålamod och tillit.
På det lilla italienska kaféet vid Hornstull på Södermalm blir det allt trängre och ljudligare, men Girl Scout lutar sig bara tätare ihop och fortsätter prata om sitt debutalbum och framför allt om sin nära och tillitsfulla relation. De beskriver en samsyn.
– Vi kommer alltid fram till en punkt där alla håller med om att så här ska en låt vara, förklarar Emma Jansson, som sjunger och spelar gitarr i Girl Scout. Om inte vi alla tre är överens om vad den bästa versionen av låten är så är det antagligen inte den bästa versionen.
Leder det också till kompromisser? ”Okej, jag fick inte igenom min ursprungliga idé, men det där var det näst bästa”.
– Absolut. Men ibland behöver man bara vänja sig också. Man har en bild i huvudet, men sen testar man något annat. Först känner man att det inte var vad jag hade tänkt mig. Men så går det någon dag, och så förstår man att det är typ bättre.
Per Lindberg som spelar trummor i bandet fyller på.
– Anledningen till att det funkar är att vi litar på varandra. Så även om det inte var exakt min idé vet jag att det kommer att bli bra. Det gör väldigt mycket att vara trygg och avslappnad i det, och det gör att hela samarbetet alltid funkar.
– Vi har mycket tålamod med varandra, instämmer Emma. Ibland behöver man backa några steg. Jag kan vakna upp med ett infall – nu har jag det, det här måste vi ändra! Jag kan vara en pain in the ass. Men Kevin och Per är väldigt tåliga, och vi testar alltid alla sådana tankar. Man måste ta den krokiga omvägen ibland.
– Det har hänt att vi tycker att vi är klara med en låt, fortsätter bandets basist Kevin Hamring, Men så kommer Emma i sista sekund och ropar att ”vänta, nej, det här är inte rätt, vi måste ändra”. Jag har verkligen lärt mig att lita på att du antagligen är något på spåren då, Emma.
Girl Scout beskrivs ofta med allehanda referenser av skribenter, inklusive undertecknad, och en av de vanligaste är ”grunge”.
– Ingen är helt tom på intryck. Det är klart att man är färgad av vad man har fått med sig, nickar Emma. Men det är aldrig ett medvetet beslut att vilja låta som någon annan.
– Men det har hänt att vi längre in i processen, till exempel i mixen, märker att oj, det här har blivit lite som något specifikt, noterar Kevin. Men då är det som det är.
I The Kill anar jag något Cobain-tonfall.
– I den låten är det noll procent medvetet, skrattar Emma. När jag började skriva på The Kill stämde jag gitarren helt liksom bing bång, med de tre nedersta strängarna i F allihop. Det är bara F F F, och så knöt jag det till en melodi som var lite konstig. Nirvanagrejen tycker jag är rolig, för den har vi hört flera gånger. Det är klart jag hade Nevermind på CD när jag växte upp, men det är inte ett band som har präglat mig.
– Det jag tror att jag har gemensamt med Kurt Cobain är att jag inte är så bra på gitarr. Jag vet inte riktigt vad jag gör, jag famlar i mörkret. I The Kill har ackorden verkligen hamnat så av en slump. Kanske gjorde han på samma sätt. Likheten mellan oss är att vi båda är inkompetenta på gitarr, och att vi hittar en egen väg med det.
En del har uppstått slumpmässigt, men det finns väldigt genomtänkta dimensioner på albumet också. Redan dess uppbyggnad som albumstruktur med ett långt inledande och växande intro, och sedan ett avslutande outro i andar änden.
– Det har verkligen varit ett långkok, förklarar Kevin. Vi har arbetat med det under fyra utspridda inspelningar under ett helt år. Först en session, och sedan skrivit nya låtar och efter flera månader tillbaka till studion och ändra, fixa, spela in nytt. Den har verkligen fått baka länge. Vi har ju längtat efter att få göra en fullängdare, och hunnit tänka igenom det.
– Att inleda med ett intro har vi snackat om ända sedan vi började med skivan, instämmer Emma. Jag gillar verkligen att lyssna på en hel skiva, där man liksom vaggas in i en värld och får någon slags andrum. Jag tycker att det är skönt att få landa någonstans känslomässigt under tiden skivan håller på.
Det är så Emma lyssnar på musik själv.
– Jag har visserligen en Spotifylista för varje månad, men mest som dagbok, för att kunna gå tillbaka och komma ihåg hur jag kände mig februari 2024. Men jag lyssnar verkligen bara på skivor. Jag tror att det finns någonting dåligt med att bara ta in isolerade låtar – kontexten kring en låt kan ju förändra allt. Jag har mycket stor respekt för att kunna följa med i en artists tanketråd.
– Till och med när vi gjorde sista EP:n pratade vi om att det skulle vara ett album, påminner Per. Jag minns knappt omständigheterna som gjorde att det ändå blev en EP, det bara passade sig bättre. Det har varit en lång uppladdning inför det här albumet, och vi har verkligen pratat om hur vi ska få det att kännas som ett sammanhängande verk.
Innebar det att ni tjuvhöll på albumlåtar när ni jobbade med senaste EP:n?
– Absolut, bekräftar Per. Men eftersom processen blev så lång kom nya låtar till. Ända sedan första EP:n har vi haft demos som vi sagt att vi sparar till albumet.
– Och sedan har vi stekt dem också, skrattar Emma.
– Men The Kill är en sådan låt, menar Per, och Emma nickar.
– Ja, just det, och Homecoming också. Man vill ha tid på sig med typ en låt som Homecoming, menar Emma. Man vill ha en resa dit, för att känslomässigt ladda upp.
Homecoming är också ett bra exempel på Girl Scouts synnerligen smarta formuleringar och texter, med kärlek skildrat som ”electrical impulses inside your mind”.
– Det är väldigt olika hur jag skriver text, funderar Emma. Ingången är så olika till alla låtar. Det sker på något sätt – det här låter så jävla klyschigt – bortom min kontroll. Jag bakar ihop ett scenario i mitt huvud, och sedan så försöker jag ta mig dit med ord. Jag är väldigt ödmjuk för konceptet text, jag vågar fortfarande inte se mig så mycket som en textförfattare. Men jag är väldigt mån om texten. Jag försöker bara skriva någonting som jag kan bottna i, och sedan hur språket blir är lite upp till gudarna, höll jag på att säga.
I Simple Life tröttnar Emma mot slutet verserna och brister i ut att ”enough of that, let’s get to the chorus again”. Det är meta, typ The Ramones eller Billy Bragg, och mycket elegant. Men Emma viftar undan påståendet att man måste känna sig väldigt nöjd med en sådan textrad.
– Just den låten skrev jag skitfort, på en timme, och sedan körde vi den i repan och så var det klart. Jag närmade mig på ett säreget sätt, i jämförelse med många av de andra låtarna. Jag var mån om att inte analysera den i realtid utan bara skriva the first thing that comes to mind hela vägen igenom. Den är skriven från början till slut, och jag tog mig an den som jag sjunger, att jag inte behöver vara smart. Let the chips fall as they may, typ. Skit idet, tänk inte så mycket.
– Så som jag känner dig är det väldigt mycket du i de här texterna, menar Kevin. Du är ju väldigt snabbtänkt och witty som person. Och precis som du tog an texten tog vi oss an det musikaliska i replokalen.
– Vi repade den en gång och gjorde en demo på två timmar, berättar Emma. När vi skulle spela in den i studion repade vi den inte, utan bestämde bara att göra den live, utan att prata innan. Så som vi minns att den var på demon, så får den bli. Det var en väldigt rolig låt att göra. Det är skönt när det går fort från tanke till handling. När man inte står och bara bankar huvudet mot en vägg, liksom. För så kan det ju verkligen vara med andra låtar.
Det är den där klassiska skillnaden mellan inspiration och transpiration. Hur mycket av albumet är produkten av hårt och målmedvetet arbete, och hur mycket av det är spontan inspiration?
– Mest inspiration, tvekar Kevin. Det är några låtar som vi har fått nöta.
Emma håller med.
– Om jag försöker räkna på det känns det som att ganska många kommer ur inspiration. Majoriteten, tror jag. Men det har funnits fallgropar på skivan, inte allt har gått som en dans. Jag skriver bäst när jag skriver fort, utifrån en tydlig idé. Fallgroparna uppstår när man inte riktigt vet vart man ska från början. När man inte riktigt vet vad man vill säga och går in i något slags maniskt letande. ”Vad är det jag vill säga, vad är vinkeln i det här, varför kommer jag på den här raden, var kommer det ifrån, varför tänker jag såhär”. Då försöker jag backa en massa steg, för hittar man kärnan så brukar det lösa sig.
Girl Scout uppstod när Emma och Kevin möttes på Kungliga Musikhögskolan, och Per pluggade musik i Malmö.
– Vi var bekanta för att Kevin spelade i ett annat band, berättar Emma. Vi följde varandras band på spelningarna. Men merparten av bandets historia är icke skolanknutet. Och utbildningen har inte påverkat bandet alls, egentligen. Bandet är mycket mer grundat i allt som har format oss i tonåren, och det har inget med utbildningens jazz att göra.
Men samtidigt formas man också av norm, och min fördom om den sortens utbildningar är att den lockar ekvilibrister och virtouser som vill spela fort och komplext. Fusion snarare än indierock.
– Så kände jag på Musikhögskolan, nickar Kevin. Det är en fallgrop som jag inte ville ner i, där folk började bli nördar.
– Vi alla kommer från mindre städer, förklarar Emma, och när jag gick på gymnasiet i Trollhättan var det typ jag och 15 andra i musikklass, urvalet var inte så stort. Det som har format mig har snarare varit att jag var ganska isolerad i en småstad, där min grej var min hela värld. Jag var mer eller mindre den enda jag kände med min sorts musiksmak under större delen av min uppväxt. Det har inte funnits någon att spegla sig i, och då blev musiken något som fanns för mig, inte för att imponera på andra.
Förra året släppte plötsligt Girl Scout en strålande singel ihop med Terra, Trappa till himlen. Men även om den kom som en blixt från klar himmel så hade banden haft en relation länge. Och den är kanske inte över än.
– Vi hade väl varit fans av varandra innan, minns Per. Men det började väl på Emmaboda för knappt två år sedan.
– Vi hade snackat lite löst typ ”if you’re ever in town”, fortsätter Emma. Så spelade vi på samma dag på Emmabodafestivalen, och den kvällen snackade vi om att vi kanske ska skriva ihop. Jag tog det bokstavligt. Hundra procent. Jag ville göra någonting ihop. Och jag tror att Karl i Terra också ville det.
– Så då började jag skriva på svenska och skicka demos, just för att det inte skulle stanna vid att vara en sån där sak man säger. Så började vi skriva på de här två låtarna under hösten och spelade vi in i november allihopa. Vi repade typ två dagar innan, åtta personer i vår replokal. Det var verkligen ett gäng kompisar som ville göra något ihop, och som gjorde det.
– Jag och Mathias byttes av, skrattar Per, för vi hade bara ett trumset i replokalen.
Kevin Hamring ler åt minnet.
– Det var ett jätteroligt och kärleksfullt samarbete.
Finns det fortsättning på ett sådant samarbete eller är det ett one-off?
– Kanske kommer en Karl och Emma-julskiva. skojar Kevin.
– Jag vet inte, tvekar Emma. Karl körar lite på några ställen på albumet, och jag och Karl hjälper ju varandra med låtar ganska regelbundet, och ringer varandra i panik. Vi skriver ju fortfarande ihop, helt förutsättningslöst. Det samarbetet finns kvar, och vänskapen finns kvar, så på något sätt kommer det säkert fortsätta.
Funkar det när ni ringer varandra i panik? Lättar paniken?
– Det skulle jag säga. Karl är på många sätt min psykolog. Om jag inte vet vad jag tycker om den här refrängen, då ringer jag och frågar om han tycker att den flyger, och han gör samma med mig. Vi är objektiva båda två, men vi gillar varandras musik. Man blir inte sågad, men man vet att man kommer få ett ärligt svar. Om det är något som inte håller så kommer han att säga det. Det brukar hjälpa.
Under vintern har Girl Scout turnerat med Miriam Bryant, och i det sammanhanget har det vågat sig ut på tunnare is och spelat närmast akustiskt.
– Eller, invänder Per, det var ju elgitarr och synt ändå. Men det var väldigt avskalat i alla fall, absolut.
– Vi har aldrig spelat så avskalat innan, berättar Emma. Per har inte spelat trummor under turnén, utan gitarr. Det har varit lite läskigt. På en rockkonsert handlar det så mycket om energi, och det blir väldigt mycket mer intimt så här. Det var väldigt nervöst inför första konserten.
– På ett vanligt rockgig kan man ju gömma sig lite i oljudet från cymbaler, skrattar Per. Då fokuserar vi på energin. Men så här finstämt och naket handlar det om närvaro, och det blir extra viktigt att sången ska fram.
– Det är ett annat sätt att spela musik på, men det har varit väldigt, väldigt roligt, bestämmer Emma. Det har varit kul att upptäcka en ny sida av Girls Scout. Men det kliar lite i fingrarna att gå tillbaka till hur bandet brukar låta.
Så hur kommer Miriam Bryants publik att reagera när de uppskattat er live och upptäcker att ert album låter så annorlunda?
– Vi har ändå förvarnat lite, skrattar Emma. Vi har sagt att det här är inte riktigt som det låter annars. Men många har varit väldigt mottagliga, och kommit fram och sagt att de har lyssnat på våra grejer och sagt att de ändå känner igen oss, att det fortfarande är vi. Det känns ändå fint att höra.
– På ett sätt är det ganska skönt att inte vara ett nytt band längre, reflekterar Kevin. I musikindustrin vill alla möjliga projicera jättemycket olika saker på ett nytt band. Men nu är vi så här, det här är bandet. Vi har en klar identitet.
– Nu kan man bara vara sig själv, instämmer Per.
Girl Scout väckte tidigt till och med större uppmärksamhet utomlands än i Sverige, och i synnerhet i England.
– Vi har typ haft totalt motsatt resa jämfört med vad jag tror de flesta band har, berättar Emma. Vi har ingen förklaring till det själv. När vi började startade vi ett Instagram-konto, men vi gjorde inte så mycket för att nå ut. Vi visste helt ärligt inte vad vi höll på med. Men så gav det en massa grejer. Jag vet fortfarande inte hur, men det är ju kul att det blir så.
– Just det med att vi skulle till England och spela är en sån sak som vi absolut inte ens tänkt på, säger Per. Det bara dök upp, och vi tyckte att fan vad kul, det gör vi. Vi har bara åkt med, känns det som.
– Det har varit ett jävla bananskal alltså, skrattar Emma.
Fortsätter ni halka runt på bananskal, eller landar Girl Scout in i musikindustrins rutiner med album vartannat år och turnéer där emellan?
– Vi fortsätter göra saker som vi vill göra, men hur det schemaläggs eller utvecklar sig tror jag att vi inte är lika brydda om, säger Emma. Vi har hållit på ett tag nu, vi vet vad vi vill och när saker känns bra. Vi vet vilken musik vi vill göra. Vad andra vill att vi ska göra är sekundärt. Numera är vi ganska lugna i vår identitet och våra ambitioner, vi har lärt oss att bara skita i vad folk vill projicera på oss.
Kevin och Per instämmer.
– Vi tänker inte leva upp till någon annans förväntningar.
– Planen är att fortsätta göra musik och fortsätta spela den live, instämmer Per. Det är liksom inte mer uttalat än så.
Girl Scouts debutalbum Brink finns ute nu. Under april turnerar de i Norden, bland annat på Pustervik i Göteborg den 17 april, på Debaser Strand i Stockholm den 18 april och på Mejeriet i Lund den 22 april. Sedan får Europa sin beskärda del från slutet av april, och vi hoppas få chansen att återse dem i Sverige i sommar igen.
