Med Nashville-inspelade The Purple Bird förra året ihop med David Ferg Ferguson i täten för gräddan av branschens studiomusiker närmade sig Will Oldham visserligen Nashvilles etablerade ljudbild. Men att han är en särling och ett unikum gick inte att tvätta bort. När han nu är tillbaka i sitt Louisville, Kentucky, är hans unika karaktär ännu mer påfallande, men en del av branschknepen har han tagit med sig hem. I hans stilla och allvarsamma folksånger smyger sig spår av Nashville in utan att störa, i form av ett gitarrsound i Life Is Scary Horses, en banjo i A Friend Named Joe eller en mariachitrumpet i Vietnam Sunshine, där för övrigt en djup tuba firar triumfer under en manskör och gästande Catherine Irwin.
Hon har en central roll också i stillsamma Hey Little, och även om Will Oldhams säregna röst och ord som alltid är centrala i hans musik är We Are Together Again ett album fullt också av andra röster. Lacey Guthrie, Tory Fisher och Katie Peabody från bandet Duchess gör starka intryck både i den inledande vackra Why Is the Lion och dess avslutande systersång Bride of the Lion, och för första gången på länge är hans bror och forne Palace Brothers-partner Ned Oldham tillbaka på bas och bakgrundssång.
Här finns fina folksånger som den avskalade visan Strange Trouble och tidlösa The Children Are Sick, och mycket försiktiga jazzantydningar i Davey Deads piano, saxofon och klarinett, kombinerat med Erin Hills drömska harpa och mjukt visslande. Men Bonnie ”Prince” Billy är som allra starkast när han tar sig an människans inneboende mörker och ondska med vänligt trallande bekymmerslöshet som i singeln They Keep Trying to Find You, i mycket hård konkurrens en av hans fem starkaste sånger någonsin. Den handlar om acceptans av även de mindre vackra sidorna hos sig själv, och bara i Davey Dead konfronterar han ondskan rättframt, när den tar det oförlåtliga steget att ”destroy a child’s perspektiv”. Han tar till slut rentav Davey av daga – ”Now he bothers no one”. – men det är ett undantag, för hans generella strategi – som från en annan tidsålder – är att möta rädsla med harmoni och gemenskap.
”Life is scary, we are scared, we have arrived here unprepared” sjunger han i rentav muntra Life Is Scary Horses med utsökt stråkkvartett och flöjt intill hans akustiska gitarr, och (Everybody’s Got A) Friend Named Joe är en hyllning och en kärleksförklaring till den där personen som alltid finns där, trösterik, lugnande, och ickedömande. Will Oldham beskriver personen som säger till dig att du är okej när du inte riktigt litar på det själv, och för den här skribenten är det en beskrivning av Will Oldham själv.
