Med en bakgrundshistoria så osannolik att den måste vara sann går Londons popveteraner längre tillbaka i sin historia än vi visste fanns för att hämta material till sitt 17:e album (och fjärde sedan återföreningen för snart 20 år sedan). Redan 1974 knåpade spolingarna Glenn Tillbrook 16 år och Chris Difford 19 år enligt den tidens ideal ihop en komplett rockopera, som de spelade in på enkla hemmademos och sedemera glömde bort. Nu har de hittat en gammal kassett med inspelningarna, och även om albumet är nyinspelad följer det parets ursprungliga material från What More Can I Says inledande sammanfattning och presentation av nattklubben Trixies – temat för deras rockopera – till historiens avslutande klimax i Trixies (Part One) och Trixies (Part Two) i ädel Squeeze-popform.
De bryr sig inte om att försöka dölja inflytandet av den tidens förebilder och inspirationskällor, särskilt tydligt i balladen The Place We Call Mars där allt från tema, arr, gitarrsolo, piano och andrastämma är David Bowie rätt av. Hell on Earth är en fin mixtur av The Who- och Paul McCartneyinfluenser, och Elton John är inte bara den ursprungliga utlösande faktorn, enligt uppgift, utan också en påfallande återkommande referens inte minst i Good Riddance.
Så hur väl står sig en nyinspelad 50 år gammal rockopera idag? Förvånansvärt väl visar det sig snabbt. Man får anta att Tillbrook och Difford har förhållit sig odogmatiska och tillämpar allt de lärt sig och utvecklat sedan dess, för även om influenserna är tydligt identifierbara är helheten både fråsch och karaktäristisk för den snygga popidentitet som Squeeze utvecklat under sin långa och berg-och-dalbanelika existens.
När de gör gängrelaterad teddy boy-rock’n’roll i The Jaguars är det kanske inte riktigt West Side Story eller ens East Side Story, men det är ändå svängigt och snyggt, medan The Dancer är en krypande obehaglig historia om kränkningar av en stripteasedansare. När vi introduceras för etablissemangets jazzmusiker i inledande You Got the Feeling är det med ett varmt elpiano, svängigt handklpppsgung och eleganta vokalarrangemang, och Why Don’t You är riktigt alert britpop (eller kanske snarare ursprunget till detsamma).
1974 hade Trixie ledigt placerat sig intill den tidens mest framgångsrika rockoperor. Idag är den marknaden avsevärt mindre, men både genrens eventuella kvarlevande fans och helt vanliga nutida popkonnässörer har mycket att hämta här.
