Om du ombads tänka dig den smartaste och coolaste hårda rock med influenser från både stoner och klassiska powertrios du kan föreställa dig är sannolikheten stor att du skulle börja mysa vid tanken på The Queens of the Stone Age. Men det beror på att du tänkt för konventionellt, eller att du har missat att Riddarna finns på mycket närmare håll. De har lika stor tyngd och finess, de har ett lika tätt samspel och samma mod att röra sig utanför snäva genregränser. De har kanske till och med ännu vassare texter när de beskriver ett personligt mörker i Hål i marken eller en fabless för det udda och unika i Du är konstig.
Sedan Riddarna hördes av senast för nio år sedan har de kanske låtit sig inspireras lite mer av prog, men inte så att det stör, och texternas akuta allvar är påfallande tydligt inte bara i rättframma Mina Drömmar spårar ur eller ännu mer i Undergångssång.
I Insomnia är tempot ytterligare uppskruvat och gitarren hyperintensivt energisk, och ännu snabbare är gitarren i i övrigt lugnare The Power of Love, som också rymmer albumets kanske allra främsta sånginsats av Edward Forslund, som behöver inte skämmas för sig ens intill vare sig Chris Cornell eller Chris Goss.
Den här skribenten har inte sett Riddarna live på mer än 10 år, ett tag innan deras förra album, men med den här återkomsten har de material att rycka undan mattan för oss live ännu mer resolut och kraftfullt än då.
