Alina Devecerski följer upp sin succédebut med ett minialbum fyllt av utstuderat snygg Bladerunnerpop. Det är funktionellt elektroniskt, utan att ha det elektroniska som självändamål, och samtidigt hårt aggressivt, smutsigt och nedslitet.
Mest konfrontativ är hon i den desperata Frälsaren och framför allt i Armé, där hon med självklar auktoritet använder det bästa ur samtida svensk hiphops suggestiva estetik för sina egna ändamål.
Albumtiteln sammanfattar Alina Devecerskis explosivitet, och i den storslagna ballad som fått ge namn åt skivan liksom i Gråt tar hon sig också utrymme att visa upp en sångröst som är exceptionell.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
